Veronica Maggio – Handen i fickan fast jag bryr mig

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

veronica-maggio-handen-i-fickanUnder helgen har Veronica Maggios nya album säkerligen snurrat på ett antal förfester och klubbar. Och varför skulle det inte? För det här låter bra. Igen. 

Veronica Maggios nya platta ”Handen i fickan fast jag bryr mig” kom ut i fredags. Känslan är mer delikat och drömsk. Ljudbilden är större än tidigare, dock med samma gamla täthet. Rimmar lite med Kent? Rösten artikulerar varje ords stavelse. Välproducerat, lättillgängligt. Bra, brett. Med plattan tycks Maggio växa än mer in i sin roll som en av landets just nu största musiker. Något duetten ”Hela huset” med Håkan tydligt symboliserar. Lyssna också till ”Va kvar”, ”Trädgården en fredag” och ”Mörkt”.

Klicka här för att höra albumet på Spotify.

Tänk om den här låten hade släppts i juni? Äh, den kan nog figurera nästa sommar istället. Den lär överleva tid och rum ett tag framöver.

Popaganda 2013

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Håkan

Trots att det har varit ett dåligt år för svenska festivaler (bland annat gick både Peace and Love-festivalen i Borlänge och Siesta-festivalen i Hässleholm i konkurs) så finns det ett intresse att titta på levande musik. Bevisligen åtminstone i de stora städerna, Way Out West i Göteborg slog publikrekord och Popaganda i Stockholm blev slutsålt. Det är det här som är den nya sortens festival, den pågår i stadsmiljö där man åker kommunalt fordon hem till sin lägenhet när konserterna är slut istället för att festa på en camping och sova i ett tält. Jag besökte den sistnämnde av festivalerna och upplevde både en trevlig stämning och såg både bra och dåliga konserter.

Trots att det redan skrivits på Populearmusik om Popaganda tänkte jag berätta om mina upplevelser av festivalen och koncentrera mig på de spelningar jag tittade på.

Noah and the Whale. Fredag 30/8 Klockan 19:45 på Stora Scen

Jag gick efter halva konserten och är kanske fel person att skriva om Noah and The Whales spelning men gör det ändå. Noah and the Whale är ett band jag inte är speciellt bekant med och efter denna spelning kommer jag knappast försöka bli mer insatt i deras musik. Det bjöds på snäll och slätstruken musik som saknar Belle and Sebastians melodier och mest av allt låter som ett avdankat Arcade Fire som tröttnat på att skriva bra låtar. Den stora massan verkade dock gilla den här lättillgängliga popen. Kanske är jag orättvis och kanske växte spelningen under andra halvan som jag inte såg men för mig var detta var detta en stor besvikelse.

El Perro Del Mar. Fredag 30/8 Klockan 20:45 på Lilla Scen

Jag är inte helt frälst på El Perro Del Mars senaste hyllade skiva Pale Fire utan föredrar hennes tidigare skivor. Trots detta fungerar hennes nya mer dansvänliga musik utmärkt live och en relativt stor publik har samlats för att höra Sarah Assprings fina röst. Dock så hörs den inte eftersom den är helt dränkt i reverb vilket är tråkigt. Med sig på scenen har hon enbart två medmusiker vilket jag också tycker är synd eftersom jag övertygad om att ett helt liveband skulle fått konserten att lyfta mer än den faktiskt gjorde. Dock så levererade Asspring en fin föreställning med mycket inlevelse och många bra låtar.

The XX. Fredag 30/8 Klockan 21:45 på Stora Scen

Ljudet var oerhört bra under hela The XXs spelning och ljusshowen kan jag inte beskriva som annat än perfektion. Deras luftiga arrangemang passade utmärkt på en stor scen framför fredagen största publik och jag verkade inte vara ensam av att få gåshud av deras musik. Ibland var tempot lite väl lågt och vissa låtar kändes för mediokra för sitt eget bästa men höjdpunkter som Islands och Intro gjorde detta till en fantastisk spelning.

Jens Lekman. Lördag 31/8 Klockan 17:15 på Stora Scen

Jag gillar Jens Lekmans musik mycket men tycker inte att senaste skivan I know what love isn`t är speciellt bra. Låtarna från denna skiva fungerade inte heller lika bra live som det äldre materialet utan kändes mest utdragna och långtråkiga. Bäst blev det i gamla låtar som The Opposite Of Hallelujah och Black Cab och överlag blev det en trevlig spelning (vilket även berodde på att solen tittade fram) men mest av allt kändes konserten som uppvärmning inför att Håkan Hellström senare skulle äntra samma scen.

Håkan Hellström. Lördag 31/8 på Stora Scen

Festivalens största bokning kan knappast ha gjort någon besviken. Spelningen inleddes med en avskalad version av Jag har vart i alla städer som successivt byggdes upp till den arenarock som resten av konserten till stor del handlade om. Under låtar som Det kommer aldrig vara över för mig och En midsommarnatts dröm kunde ingen stå still och trots att jag tycker det känns tröttsamt att höra uttjatade låtar som Ramlar och Känn ingen sorg för mig Göteborg imponerade Håkan Hellström stort på mig.

Jag har sett honom live ett tiotal gånger och frågan är ifall han någonsin varit bättre på scen än nu? Nya gitarristen Mattias Hellberg tror jag är en förtjänst till detta, hans sätt att spela gitarr och munspel fick Håkans band att låta bättre än på många år.

Popagandapeppen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

bildPopaganda har de senaste åren lyckats boka ett band eller en artist som jag verkligen, verkligen vill uppleva live. 2010 handlade det om Belle and Sebastian, 2011 Arcade fire och 2012 Damien Rice. I år är dem tre. Kate Nash, Noah and the Whale och Håkan Hellström.

Det ska bli spännande att se vilka som blir 2013 års stora Popaganda-upplevelse, kanske alla tre, eller något helt annat? Min föraning är att det kommer bli Herr Hellström som står för det mest magiska och magpirriga i helgen. Jag ser med omåttligt stor förtjusning fram emot att knalla ner till Eriksdalsbadet på fredagseftermiddagen för dans, öl i plastglas, kära återseenden och fantastiska konserter. Och var beredda på att det blir nattbad på lördag kväll!

The Hitchhiker’s guide to POPAGANDA

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Popaganda

Ska du på Popaganda nästa helg? Funderar du på huruvida du ska köpa biljett eller inte? Här kommer den tredje upplagan av ”The Hitchhiker’s guide to…”, som istället för att agera introduktion till en specifik artist, denna gång smidigt guidar dig genom det fina programmet på årets Popaganda.

KANSKE listan är det avgörande. Det som gör att du tar beslutet att köpa en biljett. Eller för den delen att du inser din avsky inför musiken och skiter i det (ej särskilt troligt). För utöver självklara dunderkonserten med Håkan, tror jag bl.a. att band som Systraskap, Jessie Ware, Makthaverskan och Noah and the whale kan bli riktigt stora upplevelser. Ta chansen och klicka på bilden eller här för att komma till The Hitchhiker’s guide to POPAGANDA. 

Kolla in FESTIVALENS PROGRAM här

Känn ingen sorg

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

känn ingen sorg

Följande text avslöjar en hel del viktiga delar av filmen Känn ingen sorgs berättelse. Så läs kanske inte om du inte sett den ännu, men har tänkt se den. 

Filmen inleds med att huvudkaraktären Pål ska framföra Brännö serenad i kyrkan vid en skolavslutning. Han bär en Gais-tröja och färgglada armband. Visan framförs aldrig – istället får vi se ett slags tvångssyndrom i form av att han istället visar rumpan för publiken. Han lider av scenskräck, är ofantligt nervös. Denna scenskräck genomsyras Påls karaktär av genom hela berättelsen. Vidare hoppar vi en sådär 15 år framåt och för att visa att Pål är Pål låter man honom bära samma Gais-tröja och samma armband. Scenen som sedan följer, när de jagade av Göteborgsfans ramlar gatan fram tonsatt av låten ifråga, rycks jag upp och kommer i skön stämning. Men sedan avslutas jakten med ett dopp i en container full av vatten och fiskhuvuden. Sistnämnda blev, tillsammans med övertydligheten i form av Gais-tröjan, lite för enkelt för mig. Så jag blev lite av.

MEN. Efter denna ganska tveksamma inledning växer filmen och man kan luta sig tillbaka något. Framställningen av Göteborg tillsammans med Håkans musik kommer man bara inte undan. När det också framställs vackert likt en liten saga känner jag mig lycklig. Karaktären Pål blickar mot horisonten och drömmer om Rio. Han vill vidare, till något annat. Johnny är en sympatisk knarklangande barndomsvän som styr vad som sker. Håller fester och känner vakterna på klubbar. Han är fin och vill (nästan alltid) sin vän Pål väl.

Framställningen av filmens kvinnliga karaktärer kräver dock sitt eget stycke. Det är hemskt trist att de är så stereotypa, tom när det är Sveriges finaste Håkan som skapat dem. Horan och madonnan alltså. Eva och Lena. Dessa två ytterligheter tycks vara de enda alternativen för en kvinna i sagans värld. Eva rör sig ständigt i sexiga, förföriska poser. Sitter ensam i en röd genomskinlig BH på sin säng och snortar kokain på sensuellt vis. Lena är flickvänsmaterialet som sysslar med kampsport och tycks till en början vara ointressant som något annat än vän, i hennes ”okvinnliga”, sportiga drag. Pål är en svag man, vars drifter inte kan stoppa honom när Eva valsar förbi. Tills han förstår att hon är en svår vacker kvinna man inte kan få. En som inte blir ihop med någon. Först då inser han att Lena är den rätta. Fan va fint va. Vackert. Nä, det här hoppades jag man skulle slippa.

Vidare. Johnny dör. På grund av knarklangandet. I armarna på Pål ber Johnny honom att sjunga för honom, för att sedan somna in. På begravningen ska han så möta sin största skräck, i samma kyrka där det hela började: spela och sjunga inför en publik. Svårmodigt pressar han fram En midsommarnattsdröm och den växer sig så stor och känslosam att jag för första gången, vad jag vet, gråter i en biosalong. Tårarna forsar. Det är oundvikligt. Jag lider och är lycklig och lämnar tillställningen med ett svårslaget känslosvall.

Trots sina brister är filmen fantastisk. Stämningen, karaktärerna. Sagan.

Håkan höll en fantastisk timme på Skansen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

hakan_hellstrom-det_kommer_aldrig_va_over_for_mig (kopia)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Grattis till er som fick uppleva den bästa timmen genom tiderna på Skansen i tisdags. Sådan eufori får man knappast ta del av där inom de närmsta hundra åren. Jag står fast vid att Håkan Hellström är en av vår absolut största musiker, tillsammans med Björn Olsson. I vår samtid: den största. Popaganda lär väl sälja slut som fan efter det där. Såg du det inte? Se då till att se det hela på SVT play genom att klicka här.

 

Ett goddag glider in i ett adjö

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Denna stillsamma, vackra bit borde kanske ha varit med på senaste plattan? Fan va mys.

Låten får/fick man med som extra 7″ vinyl-singel om man köper/köpte vinylen. Jag ska köpa vinylen. Hoppas jag får singeln med.