Känn ingen sorg

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

känn ingen sorg

Följande text avslöjar en hel del viktiga delar av filmen Känn ingen sorgs berättelse. Så läs kanske inte om du inte sett den ännu, men har tänkt se den. 

Filmen inleds med att huvudkaraktären Pål ska framföra Brännö serenad i kyrkan vid en skolavslutning. Han bär en Gais-tröja och färgglada armband. Visan framförs aldrig – istället får vi se ett slags tvångssyndrom i form av att han istället visar rumpan för publiken. Han lider av scenskräck, är ofantligt nervös. Denna scenskräck genomsyras Påls karaktär av genom hela berättelsen. Vidare hoppar vi en sådär 15 år framåt och för att visa att Pål är Pål låter man honom bära samma Gais-tröja och samma armband. Scenen som sedan följer, när de jagade av Göteborgsfans ramlar gatan fram tonsatt av låten ifråga, rycks jag upp och kommer i skön stämning. Men sedan avslutas jakten med ett dopp i en container full av vatten och fiskhuvuden. Sistnämnda blev, tillsammans med övertydligheten i form av Gais-tröjan, lite för enkelt för mig. Så jag blev lite av.

MEN. Efter denna ganska tveksamma inledning växer filmen och man kan luta sig tillbaka något. Framställningen av Göteborg tillsammans med Håkans musik kommer man bara inte undan. När det också framställs vackert likt en liten saga känner jag mig lycklig. Karaktären Pål blickar mot horisonten och drömmer om Rio. Han vill vidare, till något annat. Johnny är en sympatisk knarklangande barndomsvän som styr vad som sker. Håller fester och känner vakterna på klubbar. Han är fin och vill (nästan alltid) sin vän Pål väl.

Framställningen av filmens kvinnliga karaktärer kräver dock sitt eget stycke. Det är hemskt trist att de är så stereotypa, tom när det är Sveriges finaste Håkan som skapat dem. Horan och madonnan alltså. Eva och Lena. Dessa två ytterligheter tycks vara de enda alternativen för en kvinna i sagans värld. Eva rör sig ständigt i sexiga, förföriska poser. Sitter ensam i en röd genomskinlig BH på sin säng och snortar kokain på sensuellt vis. Lena är flickvänsmaterialet som sysslar med kampsport och tycks till en början vara ointressant som något annat än vän, i hennes ”okvinnliga”, sportiga drag. Pål är en svag man, vars drifter inte kan stoppa honom när Eva valsar förbi. Tills han förstår att hon är en svår vacker kvinna man inte kan få. En som inte blir ihop med någon. Först då inser han att Lena är den rätta. Fan va fint va. Vackert. Nä, det här hoppades jag man skulle slippa.

Vidare. Johnny dör. På grund av knarklangandet. I armarna på Pål ber Johnny honom att sjunga för honom, för att sedan somna in. På begravningen ska han så möta sin största skräck, i samma kyrka där det hela började: spela och sjunga inför en publik. Svårmodigt pressar han fram En midsommarnattsdröm och den växer sig så stor och känslosam att jag för första gången, vad jag vet, gråter i en biosalong. Tårarna forsar. Det är oundvikligt. Jag lider och är lycklig och lämnar tillställningen med ett svårslaget känslosvall.

Trots sina brister är filmen fantastisk. Stämningen, karaktärerna. Sagan.

Har Way out west bra könsfördelning?

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

wayoutwestmerjamstallt

I helgen nalkas en av Sveriges största musikfestivaler – Way out west – i Göteborg. Och könsfördelningen verkar vara sådär. GP visar att 58% av akterna består av helt manliga konstellationer.

21% är mixade. 22% är helt kvinnliga. Förra året var däremot 73% helt manliga, så Way out west har onekligen tagit stora steg mot en mer jämställd musikscen. Några av årets mindre festivaler, såsom Stockholm music and arts och Popaganda har helt jämställda lineups eller fler kvinnliga akter. Det tycks vara de stora festivalerna som upplever det som svårt att lyckas med den jämna könsfördelningen. Som Bråvalla t.ex., där 83% av akterna var mansdominerade och 17% kvinnodominerade. Hemskt trista siffror. Intressant vore för övrigt att se hur många av de mixade akterna på Way out west som innefattar flest kvinnor respektive flest män.

Varför är det viktigt att påpeka dessa ojämna fördelningar? Jo. Musikbranschen är i grunden något manligt. Män startar skivbolag och män får därför spela in skivor. Män startar festivaler och manliga artister bokas därav. Naturligt blir därför att män som ser detta också vill sysselsätta sig inom dessa områden. Kvinnor däremot, ser inte samma givna plats. Varför? För att de inte ser kvinnor i dessa positioner. De kan inte på samma sätt identifiera sig med män. Kvinnor identifierar sig därför istället med sådana yrken som är kvinnodominerade. Ska vi inte då räkna antal kvinnor respektive män i de kvinnodominerade yrkena? kanske du frågar dig. Absolut, dock är det inte av samma vikt, eftersom kvinnodominerade yrken alltjämt är ickepreviligerade yrken. Dvs yrken som män, vilka är i maktposition, väljer bort. Eller yrken som hör ihop med föreställningar om t.ex. ”kvinnligt omhändertagande” eller ”kvinnlig ömhet”, såsom vårdyrken. Där däremot män sitter i de beslutande, mindre omhändertagande positioner, såsom läkarpositioner.

Synliggör vi kvinnorna i dessa musiksammanhang, så känner också andra kvinnor samhörighet med dessa positioner. Att ge sig in i branschen känns då inte lika främmande. Varpå fler kvinnor får spela in skivor. Fler kvinnor får spela på festivalerna. I en vacker framtid har vi då, med hjälp av att ifrågasätta könsfördelningarna, kanske bidragit till en förändring. En förändring som innebär att vi inte längre behöver räkna hur många akter som är kvinnliga respektive manliga. Därför fortsätter vi att räkna!

 

Klicka på bilden eller här för att läsa GP’s artikel om Way out west 

Klicka här för att läsa Jämställd festivals text om Bråvalla

Jacuzzi boys sparkar dig rakt ut i sommarberusningen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

jacuzzi-boys

“Jacuzzi Boys are like the Empire State Building and I’m kind of like a large ape that’s crawling all over them.” – King Khan.

Jacuzzi Boys, Miami, Florida. Trion bestående av Gabriel (sång, gitarr), Diego (trummor) och Danny (bas) skickar dig rakt ut i rymden med deras 60-tals inspirerade lo-fi psykedeliska garagerocksound. Det känns som att låtarna kommer direkt från dina febriga sommardrömmar. Sedan grundandet 2007 har bandet blivit hyllade av Iggy Pop, gjort splits med artister som King Khan och Nobunny samt turnerat USA och Europa. 2009 släpptes debutskivan No Seasons, en kritikerhyllad skiva som fullt ut exponerade oss för Jacuzzi Boys flumuniversum fyllt av voodooreferenser och gassiga Floridariff.

Jacuzzi Boys styrka tycker jag mig finna i dess simplicitet. Mycket av vad dagens rockscen har att erbjuda är så jävla överproducerad. Man behöver nödvändigtvis inte 30 spår av effekter för att tilltala en publik. Det räcker med en koncis och minimal ljudmatta där texterna och sången gifter sig väl med musiken, något Jacuzzi Boys lyckas kolossalt bra med. Med låtar som Planet Of the Dreamers, Glazin’ och Island Ave i repertoaren går fan ingen säker. Musiken dansar rakt in i själen som att det vore en våt folkparksfredag.

Way Out West, 11:e augusti 2011, Göteborg. Efter några sekunder hörde jag mig själv nynna på Smells Dead, från debutalbumet No Seasons. Febrigt börjar jag titta mig omkring som en sjuk hund, ljudet kom därbortifrån mumlade jag för mig själv och började sukta. Vi planerade att lämna festivalområdet för att bege oss mot systembolaget, vi skulle möta upp med Mårten och sänka några kalla på andra sidan staketen. Jag börjar avlägsna mig från gruppen, skriker ”Det är ju för fan Jacuzzi Boys, köp sju öl åt mig så ses vi utanför!”. Jacuzzi Boys var stand-ins för King Krule, och tacka fan för det, vem i helvete vill lyssna på King Krule? Klockan var 14.00 och solen var hänsynslös. Som en hägring i öst såg jag till min febrila lycka hur Gabriel, Miamis svar på Jesus i jeansrustning, stod på scen Azalea och visade Göteborg hur bra musik ska låta. Jag kunde utan problem ta mig längst fram där jag gång på gång bländades av solstrålarna som berusat reflekterades i Dannys bas, de sken genom röken från rökmaskinen och likt Han Solo sköt den kråmade basen ur sig regnbågens alla färger. This next song is about baseball. Gabriel brann under spelningen, ersatte texter med gutturala läten och dansade spastiskt omkring, hans långa hår svajade som ett draperi kring allt som är Jacuzzi Boys.

Bandet var häromsistens omnämnda i The Rolling Stones Magazine och JUKE Magazine tillsammans med legenden Iggy Pop där han hyllade grabbarna med sitt seal of approval, något som också nyligen skänkts Peaces och Iceage. I samma veva släppte de singeln Double Vision. En riktigt skön låt med härliga vibbar som sparkar dig rakt in i sommarberusningen. Det är första smakprovet från kommande skivan som kommer utlösas 10’e september (i år).

Så knäpp en öl, sätt dig på balkongen och lyssna på världens coolaste band så hörs vi 10’e september.

VI DRAR ÅT HELVETE

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Man gillar ju hur stackars Vi drar till landet reagerar på att deras festival blev inställd. De håller en gråtfest i slottsskogen för alla i Göteborgtrakten. Flaskans botten skall visst synas. Ryggar ska dunkas. Festen kallar de för Vi drar åt helveteFint och ärligt, tycker jag.

vidraråthelvete