Asap Rocky live hos David Letterman

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

asap-rocky-wassup-video

Asap Rockys senaste skiva Long Live Asap är ett mästerverk av nästan samma kaliber som Kendrick Lamars Good kid M.a.a.d city från förra året och jag har blivit förvånad över all fantastisk hiphop som kommit de senaste åren. När jag läste att Asap ska spela på Hultsfredsfestivalen blev jag väldigt sugen på att åka dit och efter ha sett hans uppträdande hos David Letterman blir jag knappast mindre sugen. Han spelar Wild for the night, Skrillex-samarbetet som inte är någon favorit hos mig (jag hade föredragit om han spelat Hell, Fashion Killa eller 1 Train) men trots låtvalet är det fruktansvärt bra.

Kendrick Lamar – Good kid M.A.A.D city

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

När jag var tolv år hade jag rakat huvud, ägde en butterfly-kniv, spelade basket och lyssnade på skivor som Snoop Doggy Doggs Doggystyle, Dr Dres 2001 och Beastie Boys Hello Nasty. Jag klädde mig i på tok för stora tröjor och Fubu-jeans och kallade mig själv hiphopare. Samma känsla jag hade i tolvårsåldern och satt på bussen på väg till basketträningen och lyssnade på Snoop Doggy Dogg (som han då kallade sig) rappa om mordanklagelserna mot honom får jag idag när jag hör Kendrick Lamar väsa ur sig Bitch dont kill my vibe och berätta om pooler fyllda av sprit på sin senaste skiva Good kid M.A.A.D city . Det är en känsla av att uppleva tidlös musik utan motstycke och att ta del av en värld jag inte är så bekant av.

Kendrick berättar historier om Compton, kallar kvinnor för bitches, berättar om hur han knarkar, gör inbrott och gråter. Uppriktigheten i låtarna kan jag inte svara på men berättandet är otroligt målande och jag förstår varför Bob Dylan i en intervju för en massa år sedan hävdade att han enbart lyssnade på hiphop av all ny modern musik eftersom berättandet är så starkt. Beatsen på skivan är ofta minimalistiska och känns mest som en kuliss för att låta Kendrick berätta sina historier men de är genialiska i sin enkelhet.

Bäst blir det i The Art Of Peer Pressure som börjar som ett typiskt sommaranthem från 90-talet men plötsligt förvandlas till en mörk historia om en vardag som aldrig vill ta slut till ett oemotståndligt beat. Good kid M.A.A.D city är en av de bästa hiphop-skivorna jag hört i hela mitt liv. Den har en lekfullhet som påminner om Kanye Wests My beautiful dark twisted fantasy och innehåller några av de bästa texterna jag hört. Kendrick rappar på ett otroligt avspänt och snyggt sätt och skriver låtar som jag inte kan lyssna mig trött på. Detta är en perfekt skiva att använda som substitut för den nya Dr Dre skivan som aldrig verkar komma.