Hultsfred 2013 – Portishead

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Rättelse: My bloody valentine spelade inte låten Somewhere, som jag beskrev i tidigare inlägg. Jag måste ha menat Loomer, eller något. Kanske är detta ett tecken på EXAKT HUR slätstruken den konserten var. 

Efter huvudvärken som My bloody valentine gav mig var jag sugen på ett mer tätt sound. Tjockt, fylligt och mjukt fick det gärna vara. Så jag gled iväg ensam på Postiljonen som producerar fin chillwave, gjord att rensa skallen med. Ett tungt hällregn sopades undan av en vacker solnedgång, med luva och solglasögon stegade jag mot ett av konserttälten. Hade bara hört Supreme sedan innan, men det räckte. Det var precis så skönt och befriande som jag hade hoppats på. Lärde mig att älska Plastic panorama. Och nu kanske ni sitter där och tänker, vafan, vad är det här för tråkig människa som inte har förmågan att uppskatta riktig musik live, men däremot simpel elektronisk pop. Men förstå hur fint det blir när tre unga, fina människor står där, överlyckliga över den lilla samling människor som kommit till deras tält. En publik, där också varenda en uppskattar musiken och dansar för att de blir bjudna på en upplevelse, ett rus. Ung värme och lycka. Kärlek. Det tycker jag är så mycket större än att se ett miserabelt My bloody valentine skrapa bort all antydan till känsla som finns i deras musik.

HÄLLREGN

Potiljonen ingav alltså lite livsglädje. Vi kände oss unga igen. Eller jag. De andra satt och kände sig rostiga och ville inte alls höra om hur bra Postiljonen var. Eller de var ju så väldigt taggade på Portishead. Jag med. Fast jag var också rädd. Rädd för ytterligare ett nederlag på ålderns höst.

PORTISHEAD

Vi vandrar in mot scenen. Möts av ett stort P, i skenet av det blå ljus, som är deras, bara deras. Silence, och vi förstår att rösten är magisk. Ännu. Att trummorna är feta och att det känns så jävla idag. Vi blir svarta i ögonen, tagna av stunden, går igång, vaggar, gungar och slår oss för bröstet. Det blå skenet byts ut mot en animerad film. The Rip tuggar igång tillsammans med dödskallar som rullar iväg som en enorm våg. Vi håller om varandra, berättar för varandra hur stort det här är.

Så kommer Glory box, och utrymmet räcker inte riktigt till. Händer genom håret, tänder som gnisslar, ögonen uppspärrade. Vi följer strålkastarna genom himlen. Gitarren blixtrar som elfrekvenser och gestaltas som så bakom bandet. 4:11 in i låten. Ja, vi skriker. AAAAAAHHHH!!!!! Med en lättnad jublar vi. Hurrar! Vi ler, skrattar, nu är vi där. Epifani tammefan. Vi pendlar mellan mardrömmarnas mörker och glädjerus och öl och cigaretter. Scratch. Wandering stars. Tungt.

De spelar Roads och Jonatan talar om, att han skulle kunna uppleva det här hela natten. Bara stå på håll och insupa detta, ta en sväng till öltältet för att hämta en öl lite då och då, röka, återvända, lyssna. Hela natten. Detta är bland de bästa konserter vi sett.

Vi lämnar fältet, med armarna om varandra. Flaming lips som spelar direkt efteråt är fantastiskt, men man orkar liksom inte. Portishead var större. Går inte att jämföra. Det lägger sig inte så snabbt. Denna upplevelse, man inte upplever alltför ofta i ett liv.

 

4:11 in i Glory box

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Portishead Hultsfred

Portishead står på Blue stage på Hultsfredsfestivalen. En vass elgitarr och en lunkande bas låter dig guidas genom fioler och trippande trummor. En röst svävar ovanför, vacker och len. ”Give me a reason to be a woman”, sjunger den.  Du ser runt omkring dig. Alla är lätt tillbakalutade. Gungar. En cigarett brinner mellan dina fingrar. Du blundar, tar ett bloss. Noterar att röken är vacker i strålkastarljuset. När låten pågått i ca 04:11 minuter, så ekar plötsligt rösten ut. Instrumenten tystnar, stämningen lamslås. Så börjar plötsligt ett enormt trumparti att skandera. Enkelt, rakt, men brutalt. Du skriker rätt ut, utan att reflektera, likt många andra i publiken. Så hämtas låten upp igen, publiken andas ut.

Det är bland det coolaste du upplevt.

Portishead – Glory Box