Rosanne Cash – The river & the thread

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_null_1.jpg

Countrymusik beskylls ofta för att vara bakåtsträvande, mansdominerad och tråkig. Det är inga beskyllningar tagna ur luften men på senare år har någonting hänt: mainstreamcountryn har närmat sig popen och kvinnliga artister har visat att country inte behöver vara en manlig angelägenhet.

Jag tror att Dixie Chicks är en anledning till det här, den hyllade kvinnliga trion från Texas blev världsberömda efter albumet Wide open spaces och deras popularitet blev ännu större efter de gjorde en cover på Fleetwood Macs låt Landslide några år senare. Uppmärksamheten minskade knappast efter att de öppet kritiserade George Bush och genom sin frispråkighet och musik som blandar genrer öppnade Dixie Chicks dörrar och visade för den stora massan att kvinnliga artister hör hemma på countryscenen.

Manliga frontfigurer av den amerikanska countryscenen som Kris Kristofferson, Tony Joe White och John Prine är populära och har länge stått i centrum men kvinnliga artister som Lucinda Williams, Gillian Welch och förra årets mest uppmärksammade countryartist Kacey Musgarves får samma respekt och är ett lika självklart inslag på scenen. Kvinnliga artister som vidgar begreppet country och visar att man behöver inte behöver vara man för att kunna spela americana. Att jag nämner just Kristofferson, White och Prine är ingen slump, på Rosanne Cashs senaste skiva The River and the Thread körar dessa countrygiganter i den fenomenala When the masters calls the roll men det märks knappt. Istället riktas all uppmärksamhet mot Cash som gjort en skiva som jag länge tänkt skriva om utan att hitta orden. Albumet känns så enkelt och självklart att mina ord känns överflödiga, trots det så vill jag poängtera den här skivans storhet för det är mainstreamcountrymusik när den är som bäst.

Cash är färgad av en tradition där akustiska gitarrer, avskalade trummor och steelgitarrer är lika självklara som trummaskinen och basen inom hiphop och det är lätt att avfärda The River and the Thread som ännu en countryskiva i mängden. Det finns hundratals skivor som låter som det här men Cash gör det bättre än de flesta och låtmaterialet är så starkt att albumet får all annan musik att blekna. Lyssna på albumets höjdpunkter The long way home och redan nämnda When the masters call the roll, låtar som bygger upp en spänning som är hypnotiserande. The River and the Thread må inte uppfattas som en speciellt modern skiva, men är varken gjord av en manlig artist och är knappast ett tråkigt album. Framtiden ser bra ut för countrymusiken.

Zomby – With Love

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

zomby-with-love

Då och då kommer det elektroniska skivor som drabbar mig hårt. Senast det hände mig med kraft var 2007 då Burial släppte sin skiva Untrue och The Field släppte From Here We Go To Sublime. Två av de bästa skivorna som släppts under 2000-talets tio första år och trots att både Burials andra skiva och The Fields debut blev kritikerrosade och uppmärksammades stort så hade jag inga bekanta som lyssnade på någon av dem.

Jag försökte poängterade Burials storhet och hur genialiskt det var när The Field samplade Fleetwood Mac för många men få ville lyssna. Några år senare hade tiden sprungit ifatt Burial, plötsligt så lyssnar var och varannan person på honom och The Field fick också ett litet uppsving när han släppte uppföljaren Yesterday And Today och nyligen var med på musiktidningen Sonics lista över de bästa svenska skivorna någonsin.

Anledningen till skivornas försenade popularitet tror jag beror på att musikklimatet har förändras. Elektronisk musik har idag en annan status än den hade för några år sedan i mainstream-kretsar och jag tror detta beror på band och artister som Swedish House Maffia, Skrillex och Avicii. Jag tror att mönstret kommer upprepa sig angående Zombys nya skiva With Love. Skivan har hittills inte fått den uppmärksamhet den förtjänar men jag har lyssnat på den dag och natt i flera veckor och tror att fler människor kommer förstå vilken storartad skiva With Love är om några år.

Jag var tidigare bekant med Zomby men fastnade aldrig för Where were u in 92. Vissa låtar var fina men jag tyckte ofta musiken kändes hysterisk, som ett barn som sitter med en keyboard och vill pröva alla effekter som finns. With Love har ofta ett lägre tempo än sin föregångare och känns mer genomtänkt och är en mycket bättre skiva. Zombys musik är svår att placera men låter ofta som techno från tidigt 90-tal, jungle, Prodigy och Aphex Twin. Zomby sammanför all denna musik till någonting eget, svårtillgängligt, skevt och underbart och att albumet har ett av årets snyggaste omslag gör knappast saken sämre.