Hultsfredsfestivalen i Stoxa – En utvärdering

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFuunky4.jpg

Området i Stoxa var inte lika fint och gemytligt som det i Småland. Det dåliga vädret hjälpte knappast till att försköna bilden av landskapet och inte heller flygplanen som flög över himlen och överröstade tillvaron. Jag är inte heller positivt inställd till narkotikapolisen som gång på gång kom och letade efter någon som brukar droger (polisen förhörde en kompis tre gånger trots att han var oskyldig!) och både duscharna och toaletterna kunde varit fler och fräschare.

Trots detta hade jag en väldigt rolig festival. Folket som var där hade en positiv inställning, ölen smakade gott och framförallt såg jag många bra konserter. Jag håller inte med Mårten att My Bloody Valentine var dåliga, tvärtom, bilden förstärktes hos mig att bandet är ett av världens bästa och att höra låtar från Loveless live var en stark upplevelse. Att även se Fat Boy Slim spela var en höjdpunkt. Jag är trött på musikklimatet idag där Swedish House Mafia och Avicii tar så stort utrymme men när jag såg Norman Cook vända plattor live så påmindes jag om att Dj-kulturen inte behöver vara plastig och mainstream.

Dansanta beats tillsammans med en märklig videokonstellation gjorde att området i Stoxa plötsligt kändes som en strand på Ibiza i början av 90-talet och trots att spelningen var något för lång som tycker jag det var roligt att se Fat Boy Slim uppträda.

Som jag även misstänkte innan festivalen började blev det blev bäst vid midnatt på fredagen då Portishead klev upp på scenen. För några år sedan läste jag en intervju med Blixa Bargeld, frontfiguren från Einstürzende Neubauten där han berättade att han gillade Portishead. Eftersom Bargeld sällan talar positivt om andra band så insåg jag att det var ett band jag borde kolla upp. Jag blev knappast besviken, Third är en av de mest fascinerande skivorna jag lyssnat på, det självbetitlade andra albumet är fin lågmäld soul och Dummy är ett av 90-talets bästa album med sin blandning av hiphop-beats och beroendeframkallande melodier.

Det är lätt att bli besviken när man förväntar sig mycket av ett band men istället blev jag bara överväldigad. Portishead på Hultsfredsfestivalen är en av de bästa konserterna jag sett i hela mitt liv, den psykedeliska videoinstallationen i bakgrunden var oerhört snygg och bandet spelade sina låtar perfekt. I slutet av konserten sprang jag och Mårten till baren och beställde kall öl och tände varsin cigarett. Portishead avrundande spelningen med att spela två av sina bästa låtar, Roads och We Carry On, och Beth Gibbons röst fick mitt hjärta att slå snabbare. Jag blundade och insåg att musik inte blir bättre än så här.

Hultsfredsfestivalen i Stoxa hade sina för och nackdelar men överlag hade jag en fantastiskt rolig festivalupplevelse. Området kunde varit bättre, vädret kunde varit finare och visst hade det varit skönt utan narkotikapolis och flygplan men konserterna och stämningen gjorde att det blev en lyckad helg och jag skulle gärna åka tillbaka till Stoxa nästa år om festivalen äger rum igen.

Några tankar inför Hultsfredsfestivalen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

portishead

Imorgon börjar Hultsfredsfestivalen, den nya festivalen med det gamla namnet i Stoxa som ligger en liten bit utanför Stockholm. Festivalen har fått kritik för att ha flyttat från folkparken i Småland till storstan utan att byta namn men det är egentligen inte en oväntad förflyttning. Människor vill inte längre åka ner till skogen och titta på band med gitarrer i händerna och att både Siestafestivalen i Hässleholm och Peace and Love i Borlänge gått i konkurs är ett bevis på detta. Jag föredrar att Hultsfredsfestivalen flyttar än lägger ner sin verksamhet, jag har en rädsla att det annars snart enbart existerar Summerburst och Bruce Springsteens konserter på Friends Arena och Ullevi för det är den musiken som tilltalar den stora massan.

Jag är också glad att Hultsfredsfestivalen inte äger rum i centrala Stockholm och försöker bli ett nytt Way Out West. Way Out West bokar alltid massor av bra band men området i Göteborgs innerstad samt de ständiga köerna gör att Way Out West känns mer jobbig än som en rolig festivalupplevelse. Jag hoppas den nya Hultsfredsfestivalen kan fånga känslan att vara en relativt liten musikfestival och tilltala människor på samma sätt som Emmabodafestivalen tilltalade mig när jag var 16 år eller när jag var på Peace and Love 2005 då det var 10 000 besökare istället för de nästan 50 000 besökarna som kom 2012.

Jag är positivt inställd till Hultsfredsfestivalen dels angående området där festivalen äger rum men även med tanke på de artister som festivalen bokat som både känns relevanta för 2013 (Asap Rocky, Kurt Vile and The Violaters och Savages) men även stora bokningar av band som My Bloody Valentine och Fat boy Slim som kan få människor som bor utanför Stockholm och Uppsalaområdet att köpa biljett och åka till festivalen. Jag är övertygad att det inte spelar någon roll vart Hultsfredsfestivalen ligger och vad festivalen bär för namn strax innan midnatt på fredag då Portishead går på scen och spelar låtar som Roads, The Rip och It`s a Fire. Bara den bokningen gör att Hultsfredsfestivalen i Stoxa känns som början på ett lyckat koncept.