Hultsfred 2013 – My bloody valentine

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Första konserten den andra dagen blev Kings of convenience. Det var mysigt och gulligt och vi satt i gräset. Vi drack öl (ja, man fick faktiskt dricka den öl man köpte i öltälten var som helst på festivalområdet. Årets största plus!) och bländades av den efterlängtade solen. Det blev plötsligt varmt och det var lite komiskt att betrakta de som helt enkelt vägrade ta av sig sina klumpiga ponchos, som behövdes tidigare under dagen. När bandet avslutade konserten med att spela deras stora hit I’d rather dance with you så rusade verkligen hundratals människor till scenen för att dansa. De flesta kom från sittplatserna i gräset. Det var något fint över det. Erlend Öye log. Alla log.

Men direkt efter var det dags för festivalens första riktiga höjdpunkt. Detta enligt tidigare förväntningar, då t.ex. inte Phoenix hade särskilt höga sådana från mitt håll. Det var dags för underbara galna My bloody valentine. Hade önskat att de spelade med coolt ljus på natten, men nu var det solen som härskade Jag vet med mig att de har ett väldigt distat sound som skulle kunna bli lite jobbigt för öronen live. Men tänkte att det skull nog bli vackert och underbart ändå. Men vad gör dem? Gitarrerna går in likt knivar i öronen som vägrar lämna. Och visst, vissa partier i t.ex. Only shallow är fläskiga och mördande. Det kan jag ta. Men när de låga, fina, svävande partierna med sång är exakt lika bedövande, då blir det ju bara platt och tråkigt. När samtidigt sången är helt obefintlig, då blir jag förbannad. De sjunger ju onekligen. Men mickarna är ju knappt ens inte på. Till och med Somewhere blev typ trist. Synthen existerade inte. Kevin Shields hördes inte alls. Bara ett malande av gitarrer. Jag tycker att det är patetiskt och det är fan inte coolt alls, som vissa tydligen ändå tyckte. Det blir ju löjligt när den där otroliga känslan man känner inför dessa låtar bara skrapas bort med alldeles för höga jävla gitarrer. Men klart, något kände jag ju. eller jag fick ju leta efter känslorna. When you sleep kunde jag finna någon slags njutning i. Jag minns att jag studsade omkring i en sorts ambivalens när jag sökte känslorna men samtidigt hatade framställandet. Äh. Idioti, är vad det är. Sedan ska de naturligtvis avsluta skiten med att mangla sönder allt och samtidigt höja gitarrerna ytterligare, så att man gick därifrån med ett ordentligt lock för öronen. Nä fy fan, värdelös. Trött blir jag.


FUCK MY BLOODY

Ska väl förtydliga att Jonatan faktiskt gillade konserten, och att han fuckar den sura kameramannen snarare än konserten på denna bild.