Popaganda 2013

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Håkan

Trots att det har varit ett dåligt år för svenska festivaler (bland annat gick både Peace and Love-festivalen i Borlänge och Siesta-festivalen i Hässleholm i konkurs) så finns det ett intresse att titta på levande musik. Bevisligen åtminstone i de stora städerna, Way Out West i Göteborg slog publikrekord och Popaganda i Stockholm blev slutsålt. Det är det här som är den nya sortens festival, den pågår i stadsmiljö där man åker kommunalt fordon hem till sin lägenhet när konserterna är slut istället för att festa på en camping och sova i ett tält. Jag besökte den sistnämnde av festivalerna och upplevde både en trevlig stämning och såg både bra och dåliga konserter.

Trots att det redan skrivits på Populearmusik om Popaganda tänkte jag berätta om mina upplevelser av festivalen och koncentrera mig på de spelningar jag tittade på.

Noah and the Whale. Fredag 30/8 Klockan 19:45 på Stora Scen

Jag gick efter halva konserten och är kanske fel person att skriva om Noah and The Whales spelning men gör det ändå. Noah and the Whale är ett band jag inte är speciellt bekant med och efter denna spelning kommer jag knappast försöka bli mer insatt i deras musik. Det bjöds på snäll och slätstruken musik som saknar Belle and Sebastians melodier och mest av allt låter som ett avdankat Arcade Fire som tröttnat på att skriva bra låtar. Den stora massan verkade dock gilla den här lättillgängliga popen. Kanske är jag orättvis och kanske växte spelningen under andra halvan som jag inte såg men för mig var detta var detta en stor besvikelse.

El Perro Del Mar. Fredag 30/8 Klockan 20:45 på Lilla Scen

Jag är inte helt frälst på El Perro Del Mars senaste hyllade skiva Pale Fire utan föredrar hennes tidigare skivor. Trots detta fungerar hennes nya mer dansvänliga musik utmärkt live och en relativt stor publik har samlats för att höra Sarah Assprings fina röst. Dock så hörs den inte eftersom den är helt dränkt i reverb vilket är tråkigt. Med sig på scenen har hon enbart två medmusiker vilket jag också tycker är synd eftersom jag övertygad om att ett helt liveband skulle fått konserten att lyfta mer än den faktiskt gjorde. Dock så levererade Asspring en fin föreställning med mycket inlevelse och många bra låtar.

The XX. Fredag 30/8 Klockan 21:45 på Stora Scen

Ljudet var oerhört bra under hela The XXs spelning och ljusshowen kan jag inte beskriva som annat än perfektion. Deras luftiga arrangemang passade utmärkt på en stor scen framför fredagen största publik och jag verkade inte vara ensam av att få gåshud av deras musik. Ibland var tempot lite väl lågt och vissa låtar kändes för mediokra för sitt eget bästa men höjdpunkter som Islands och Intro gjorde detta till en fantastisk spelning.

Jens Lekman. Lördag 31/8 Klockan 17:15 på Stora Scen

Jag gillar Jens Lekmans musik mycket men tycker inte att senaste skivan I know what love isn`t är speciellt bra. Låtarna från denna skiva fungerade inte heller lika bra live som det äldre materialet utan kändes mest utdragna och långtråkiga. Bäst blev det i gamla låtar som The Opposite Of Hallelujah och Black Cab och överlag blev det en trevlig spelning (vilket även berodde på att solen tittade fram) men mest av allt kändes konserten som uppvärmning inför att Håkan Hellström senare skulle äntra samma scen.

Håkan Hellström. Lördag 31/8 på Stora Scen

Festivalens största bokning kan knappast ha gjort någon besviken. Spelningen inleddes med en avskalad version av Jag har vart i alla städer som successivt byggdes upp till den arenarock som resten av konserten till stor del handlade om. Under låtar som Det kommer aldrig vara över för mig och En midsommarnatts dröm kunde ingen stå still och trots att jag tycker det känns tröttsamt att höra uttjatade låtar som Ramlar och Känn ingen sorg för mig Göteborg imponerade Håkan Hellström stort på mig.

Jag har sett honom live ett tiotal gånger och frågan är ifall han någonsin varit bättre på scen än nu? Nya gitarristen Mattias Hellberg tror jag är en förtjänst till detta, hans sätt att spela gitarr och munspel fick Håkans band att låta bättre än på många år.

Risottobollar, El perro del mar och Sibille Attar

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Sibille på popagandaFestivalsommaren avslutades i helgen i samband med härliga Popaganda, som sålde slut på alla sina 12 000 biljetter per dag. Detta märktes onekligen i form av milslånga köer till mat- och ölserveringar. Men fan ta den som beklagar sig över sådant!

Det tar förstås alltid ner en upplevelse, men är väl oundvikligt då det plötsligt kommer så stor publik i denna sommar av festivaldöd. HELA El perro del mars spelning såg jag från kön till Daniel’s, eftersom mat blev helt och fullt tvunget när klockan plötsligt slagit så sent om kvällen. Men vilken maträtt sedan! Dessa utsökta panerade risottobollar fyllda med Västerbotten- eller mozzarellaost var så väldigt behagliga smakupplevelser. Och nog fick vi till slut tag i vår öl dessutom. Nä, varför sitta här och beklaga sig över köer- det känns trist och i förlängningen verkligen oviktigt.

Jag skrev innan helgen att Sibille Attar kändes väldigt intressant på förhand, utan någon särskild inblick i hennes solomaterial. Hon visade sig vara en underbar karaktär. Som gav ALLT på scenen. Med total glädje. Stilfullt var hon också klädd i en superlång tunn vit kappa och luggen täckte nästan helt och hållet hennes ögon. Med finurligt leende griper hon tag i publiken. Och det verkar heller inte beröra henne om hon misslyckas. Och därför är hon en stor person. Som därtill utan tvekan är en sympatisk person man skulle vilja hänga med.

Konsertens avslutande låt gav verkligen ståpäls! Då jag inte är tillräckligt bevandrad i hennes diskografi, och utan att lyckas hitta en setlist, vet jag inte dess titel. Men den inleddes söligt, skräpigt, nästan ointressant. Vi började samtala – som så många andra i den halvglesa publiken – för att snart plötsligt överrumplas! Ett vrål skär genom sorlet – som för att kalla på uppmärksamhet, vilket hon också får – följt av att uppsättningens alla instrument far som raketer upp i luften och konfetti sköljer över oss alla. Ingen kommer undan glädjefnattet, och alla vandrar därifrån uppåt! Glada! Dansande! Sugna på mer!

Och, läsare, mer kommer….

Angel Haze

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Angel Haze

You niggas you ‘bout to be bitches

You bitches about to be Casper

Okej, så en av de bästa helgerna på det svenska festivalåret närmar sig med stormsteg, och under våren och sommaren har ett stort antal artister och band av ypperlig kvalitet stämplats på den färgglada pyramid som utgör Way Out Wests affisch 2013.

James Blake, Kendrick Lamar, Autre Ne Veut, och nu senast: Public Enemy. Scrollar man ned längs line-up:en på hemsidan kan man också glädjas över de många otroligt bra kvinnliga artister som kommer att spendera helgen i Göteborg: Grimes, El Perro Del Mar, The Knife, Taken By Trees, Cat Power, Julia Holter… Det är som att arrangörerna överträffat sig själva i sin förmåga att boka de där allra mest saftiga akterna, som jag så allra helst mest gärna vill se. Men, likt Azealia Banks, kommer jag inte att närvara på årets Way Out West. Jobbet kallar, och jag som alla andra som vill men inte kan vara där, får hoppas att SMHI:s prognos stämmer, och att vädret blir jäkligt nedrigt. “Fan, vad de måste lida där i leran framför The Knife just nu.”

Skämt åsido, så vill jag belysa ett namn som står i lite tråkigt medelstor storlek, ungefär i mitten av affischen: Angel Haze. Jag har alldeles nyligen börjat lyssna på, och falla för, denna intressanta rappare. Redan efter att ha hört bara ett par låtar insåg jag att det här, det är inget som finns i överflöd. Haze har förmågan att komponera sköna danshits, likt tidigare nämnda Banks, som New York och Werkin Girls (se video nedan) – men även låtar som släpper in lyssnaren i känsligare rum, som i smärtsamma Cleaning Out My Closet, vilken behandlar de många våldtäkter hon utsattes för som barn. Hon går rakt på sak i sina låtar, och förmedlar, utan att egentligen behöva sjunga det, att hon inte tar någon skit. Hon använder sig måhända av samma skrytsamma jargong som redan förmedlas på många andra håll inom hiphopen, men hon ger ett tillräckligt moget intryck för att installera respekt hos sin lyssnare redan innan boasten yttras, och med den råa rap-talang hon dessutom besitter, blir hon en av de artister jag sörjer allra mest över att missa i helgen.

2012 års bästa album

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Lyssna, betrakta, mys, minns det du tagit del av och ta igen det du missat.

El Perro Del Mar – Pale Fire

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Jäklar vad Pale Fire kommer att bli hyllad. Nöjdesguiden kommer ge den stora glada gubbar och folk som tidigare avfärdat El perro del mar kommer gå ner på knä framför Pale Fires snygga omslag och be om syndernas förlåtelse. Detta tycker jag Sarah Asspring förtjänar, ända sedan jag hörde hennes vackra stämma sjunga This loneliness har jag hållit henne som en av de mest begåvade svenska låtskrivarna som kommit under 2000-talet. Dock så anser jag att hon inte kommit i närheten av att skriva lika bra låtar som fanns på debuten Look! I`ts El perro del mar och Pale Fire får mig inte att ändra ståndpunkt. Pale Fire är en naturlig uppföljare till Love is not Pop och denna gång har syntharna och beatsen fått ta ännu större plats.

Det låter så samtid att det är löjligt. Produktionen är otroligt genomtänkt och jag blev knappast förvånad när jag fick höra att Saint Etienne börjat göra remixer på El perro del mars låtar. Jag anser inte att låta modernt är någonting negativt och detta kommer få många människor att få upp ögonen för Sarah Assprings musik men samtidigt så längtar jag tillbaka till El perro del mars mer avskalade arrangemang. Missförstå mig inte, Pale fire är en bra skiva, riktigt bra till och med på sina ställen (som den vemodiga To the beat of a dying world och vackra I was a boy) men ibland känns det som Pale Fire är inspelad med hjärnan istället för hjärtat. Jag menar då det brustna hjärtat som varit El perro del mars signum.