Årets bästa skivor: Plats 1-10

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Lana-Del-Rey

1: Lana Del Rey – Ultraviolence

Det har aldrig varit enklare att utse vilken som är årets bästa skiva. Det finns ett album som jag lyssna mer på än alla andra, som berört mig starkare och som har ett uttryck som känns fullkomligt tilltalande. Lana Del Reys andra skiva är en uppvisning hur den moderna popmusiken låter när den är som bäst. Till en början tyckte att debuten Born To Die kändes starkare men det det dröjde dock inte länge förrän Ultraviolence växte, melodierna fastande i mitt medvetande och jag kapitulerade inför en av samtidens bästa sångerskor. Produktionen kan jag inte beskriva som annat än perfektion men det är låtarna som gör detta till ett mästerverk, lyssna på Brooklyn Baby, Money Power Glory och det makalösa titelspåret, stor popmusik.

Bästa spår: Ultaviolence

2: Death From Above 1979 – The Physical World

Årets mest efterlängtade skiva var också en av de bästa. Tiden har stått stilla i Death From Aboves värld, soundet är desamma som för tio år sedan och Sebastien Grainger mässar själv i fantastiska Right On, Frankenstein!: ”It`s the same old song, just a diffrent tune.” Detaljerna gör dock att The Physical World skiljer sig från debuten, synthen i Nothing Left gör låten till en av albumets starkaste stunder och det snygga outrot i titelspåret är en perfekt avrundning på skivan. Höjdpunkten är White Is Red som kan vara den bästa låten duon skrivit, en ballad som beskriver en bilfärd som får mig att se palmfyllda motorvägar till kompet av ett av de bästa basriff jag hört. The Physical World är en mer än värdig uppföljare från Kanadas bästa band.

Bästa spår: White Is Red

3: Einstürzende Neubauten – Lament

Jag tänkte länge tatuera in Keine Schönheit ohne Gefahr på min arm, titeln på en Neubauten-låt från 1987. Titeln, Ingen skönhet ingen fara, kan dels fungera som ett motto i livet men fungerar även utmärkt när man ska ringa in Neubauten som band, någonting som många gjort tidigare men som känns oundvikligt nu när bandet släppt en tema-skiva om första världskriget. Lament inleds med Kriegsmaschinerie som låter precis som titeln avslöjar och avslutas med ett avgrundsvrål. Men skivan innehåller inte bara fara, skönheten är ständigt närvarande vilket är som tydligast i Lament 1. Lament, Lament 3. Pater Peccavi och krigssången Hymnen som till en början fick mig att skratta, nu får den mina ögon att tåras.

Bästa spår: Lament 3. Pater Peccavi

4: FKA Twigs – LP1

Ofta är hyper oberättigade men en av 2014 mest uppskrivna skivor är värd all uppmärksamhet. Fka Twigs debutskiva andas 90-tal men lyckas ändå låta modern genom Tahliah Debrett Barnetts unika blandning av trip-hop, minimalistisk R&B och popmusik. Singlarna Two Weeks och Video Girl är tydliga exempel på komplexiteten i Barnetts musik, det är brittiskt och mörkt men ändå inte svårtillgängligt. Barnetts musik passar bra att ha i hörlurarna sena nätter och när jag lyssnar associerar jag till skilda artister som Grimes, Enya och Portishead (lyssna på Number!) Dock gör jag Barnett en otjänst som refererar till andra artister, hon verkar i ett ljudlandskap som känns främmande och det är just detta som gör henne så tilltalande.

Bästa spår: Two Weeks

5: Damon Albarn – Everyday Robots

Jag skrev tidigare i år om Evreydays Robots på denna sida och konstaterade då att ”Albarn har slutat krångla till det och har istället börjat koncentrera sig på att skriva bra låtar. Lonely Press Play är lika vacker och igenkännande som sin titel, en tilltröst till musiken som jag inte trodde behövdes efter man blivit 25 år fyllda.” och det känns fortfarande som en talande beskrivning på skivan. Förutom Lonley Press Play sticker titelspåret ut men sin snygga fiol och framförallt Heavy Seas of Love med Brian Eno som antagligen är den låt jag lyssnat på mest i år.

Bästa spår: Heavy Seas Of Love

6: Shabazz Palaces – Lese Majesty

Jag gillade Shabazz Palaces skiva Black Up mycket när den släpptes för några år sedan. Deras experimentella hiphop stod ut bland all slentrian gangsterrap och bara det faktumet att Sub Pop var bolaget som gav ut albumet gjorde skivans storhet mer påtaglig. När Lese Majesty släpptes i år väntade jag med att lyssna, jag kände mig inte redo för att ta till mig ett nytt album från hiphopens svar på Spacemen 3 men en dag när jag var ute och promenerade i skogen så satte jag på albumet i min ipod och hörde musiken strömma ut i mina hörlurar. Jag blev helt ställd när jag hörde öppningsspåret Dawn In Luxor, det lät som Einstürzende Neubauten kompade rapparen Ishmael Butler och jag insåg att Shabazz Palaces gjort sitt bästa album hittills.

Bästa spår: Ishmael

7: Vashti Bunyan – Heartleap

Det sägs att Heartleap, Vashti Bunyans tredje studioalbum, är det sista hon gör. Om det här är hennes musikaliska avsked kan jag inte tänka mig ett bättre farväl. Vemodet är starkare än någonsin samtidigt som anslaget är så lågmält att musiken skulle kunna klassas som vaggvisor. Vashti Bunyan skriver väldigt vackra vaggvisor som hon viskar sina texter till, och tematiskt kan Heartleap vara hennes starkaste skiva. I Across the Water kommer försiktiga stråkar som får låten att växa flera nivåer och jag är beroende av Jellyfish utan att veta varför. Vashti Bunyan är ett väsen och hennes musik passar inte in på en årsbästa-lista, den är någonting mer märkvärdigt än ljudspår som man rankar.

Bästa spår: Shell

8: Sturgill Simpson – Metamodern Sounds In Country Music

Sturgill Simpsons röst är ibland skrämmande lik Waylon Jennings och liksom när Jennings sjunger är det svårt att inte uppmärksammat lyssna när Simpson öppnar munnen. Mycket folk i min närhet säger att de inte gillar country och anklagar den för att vara för enformig och traditionsbunden och ibland kan jag hålla med om det, det är svårt att hitta nya artister som gör modern och relevant country. Därför blir jag glad när jag hitta en skiva som Metamodern Sounds In Country Music, snygg country som känns modern. Okej, Honky-tonken Life Of Sin hade jag kunnat klara mig utan men jag hade inte klarat mig utan de vackra balladerna Just Let Go och When In Rome-covern The Promise.

Bästa spår: Just Let Go

9: Grouper – Ruins

Liz harris har beskrivit att “Ruins was made in Aljezur, Portugal in 2011 on a residency set up by Galeria Zé dos Bois. Iʼm still surprised by what I wound up with. It was the first time Iʼd sat still for a few years; processed a lot of political anger and emotional garbage.” Inspelningen är sparsmakad och det låter som låtarna kommer till i samma stund som jag som lyssnare hör dem. I en tid där var och varannan person har en hemmastudio känns det skönt att lyssna på Ruins som är ”Recorded pretty simply, with a portable 4-track, Sony stereo mic and an upright piano.” Resultatet är sorglig, minimalistisk och mörk musik med pianot i centrum.

Bästa spår: Clearing

10: Rosanne Cash – The River & the Thread

Det här är mainstreamcountry när den är som bäst. Country som vågar hämta inspiration från andra genrer samtidigt som den är verksam i en tradition där steelgitarrer och stråkar följer berättelsen framåt sjungen med en röst som ekar av en gången tid. Rosanne Cash ar alltid levt något i skuggan av sin fader men på skivan The River & The Thread bevisar hon att hon är en av de mest begåvade sångerskorna den amerikanska musikscenen har att erbjuda. Ibland är hon lite väl bekväm av sig men på det stora hela är det här en grym skiva. Lyssna på The Sunken Lands och The Long Way Home, låtar som bygger upp en spänning som är hypnotisk.

Bästa spår: The Long Way Home

Årets bästa skivor: Plats 11-20

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

rhye

11: Rhye – Women

En av årets vackraste låtar är öppningen på Rhyes album Women. Låten heter just Open och inleds med ensamma stråkar tills ett försiktigt komp kommer in och en av de snyggaste sånginsatserna jag hört på länge tar över och sjunger ” I wanna make this plain. I know you’re faded,
 but stay, don’t close your eyes.” Det försiktiga och avskalade anslaget fortsätter albumet igenom och det är just det som gör detta till en så bra skiva.

Små detaljer bryter upp, gitarren som inleder One of those summer days är ett exempel på detta medan ett annat är saxofonen som knappt är märkbar i redan nämnda Open. Det subtila gör denna skiva till en fin enhet, ett album som går att lyssna på från början till slut och bevisar på ett uppfriskade sätt att albumformates död förhoppningsvis aldrig kommer att ske.

12: Valerie June – Pushin’ Against A Stone

Jag var tidigare inte bekant med Valerie Junes musik men av en slump hörde jag en dag hennes låt The Hour och fastnade på en gång för det tilltalande kompet och den fantastiska sångerskans melodikänsla. När jag sedan lyssnade på albumet i sin helhet kunde jag inte annat än att kapitulera inför en av årets i särklass bästa skivor. Produktionen är gjord av Dan Auerbach från Black Keys och passar Junes sånger perfekt och trots att jag tycker några rockiga låtar drar ner helhetsbetyget så spelar det liten roll i kontrast till albumets höjdpunkter som den vemodiga Twined & Twisted och avslutande hymnen On My Way.

13: The Knife – Shaking The Habitual

Shaking The Habitual låter det som om syskonen i The Knife gör sitt yttersta för att spela ut hela sitt register och det låter som de tagit influenser ifrån skilda artister och band som Can, Throbbing Gristle och Salem. Resultatet blir en svårlyssnad, psykedeliskt och monoton electro som i sina stunder är beroendeframkallande.

Melodierna har fått lämna plats åt rytmerna vilket både är till The Knifes fördel men även nackdel. Den nästan 18 minuter långa Old dreams waiting to be realized känns tröttsam och ibland saknar jag popelementen som gjorde förra albumet Silent Shout till en sådan bra skiva. Samtidigt känns det befriande att The Knife vågar utvecklas och inte gör det väntade.
Överlag är Shaking the habitual en lyckad experimentell uppvisning som är som bäst när melodierna får ta stor plats. Som i skivans höjdpunkt Raging Lung är där Karin Dreijer visar upp vilken fantastisk sångerska hon är till kompet av ett pulserande beat.

14: Earl Sweatshirt – Doris

Earl har alltid varit min favorit från hiphopkollektivet Odd Future. Dels på grund av hans ofta intressanta texter men även för att han har ett flow som beundransvärt. Han har också ett allvar och mörker som jag tycker övriga medlemmar saknar. Albumets bästa låt Hoarse är ett typiskt exempel på detta men även på låtar som 20 Wave Caps, Hive och Chum överträffar han sig själv och bevisar att amerikansk hiphop är lika relevant idag som under 90-talets glansdagar. Man kan ifrågasätta en hel del kvinnoförnedrande textrader och några enformiga låtar men jag kan inte motstå att utse Earl till världens för tillfället mest intressanta rappare.

15: Sällskapet – Nowy Port

Sällskapets andra skiva var efterlängtad för mig och jag tycker att bandet känns befriande bland all annan svensk musik. Att blanda gitarrer med elektroniska inslag med tydlig inspiration från Einstürzende Neubauten kan låta svårlyssnat och pretentiöst men i själva verket är Nowy Port en relativt lättillgänglig skiva. Thåström står inte lika mycket i centrum på sina soloskivor vilket gör detta uthärdligt och Ossler gitarrer är lika snygga som alltid.
Gäster som Bruno K Öijer och Anna Von Hausswolff är med och gör detta till en storartad skiva som är en värdig uppföljare till debuten. Bäst blir det när trion är ensamma och sjunger om ”långsamma timmar” i albumets bästa låt Såg dom komma.

16: Kurt Vile – Wakin on a pretty daze

Skivans första låt Wakin on a Pretty Day är närmare tio minuter lång men det känns som den lika bra skulle kunnat fortsätta tio minuter till. Få musiker kan få till det där avslappnade som samtidigt tilltalar, det där uttrycket som känns fullkomligt naturligt. Kurt Vile sjunger om livet som turnerade musiker och hur han längtar hem till sin familj samtidigt som han spelar vackra gitarrslingor som för tankarna till Pavement, Teenage Fanclub och The Byrds. Höjdpunkten är Girl Called Alex, en mörk sång som visar upp komplexiteten i Kurt Viles musik.

17: Ossler – Stas

Att Ossler döpt en låt på sin nya skiva till Tysk höst, samma titel som Stig Dagermans reportagebok från 1947 som berättar om tillvaron för människor i det då sönderbombade Tyskland, känns fullkomligt naturligt. Ossler har aldrig varit rädd för att ge ett pretentiöst intryck med sin musik och likt Stig Dagermans författarskap kommer han undan med det.
Osslers nya skiva som bär titeln Stas har ett omslag lika dovt och sparsmakat som förra skivan Ett brus och mörkret som var centralt på den skivan har nu blivit ännu mörkare trots att Ossler i intervjuer hävdat motsatsen. Det här mörkret är någonting som jag anser passa Osslers musik och texter perfekt och Stas är hans bästa skiva hittills.

18: Teho Teardo och Blixa Bargeld – Still Smiling

Om jag skulle göra en lista på vilka musiker jag håller högst genom tiderna skulle Blixa Bargeld komma väldigt högt. Han är inte bara en duktig sångare, han är dessutom en av de bästa gitarristerna jag vet (vilket man kan höra på flera Bad Seeds-skivor.) Naturligtvis är det en stor händelse för mig personligen så fort Bargeld ger ut ny musik och Still Smiling är inget undantag. Förutom några texter på italienska så känns samarbetet med Teho Teardo naturligt och arrangemangen som oftast innehåller mycket stråkar passar Bargelds röst utmärkt.

Still Smiling är inte en lika experimentell som Bargelds soloskiva Commissioned Music och går inte att jämföra med de album han gjort tillsammans med Einstürzende Neubauten men är ändå en angenäm skiva. Dessutom innehåller den årets bästa låt, A Quiet Life, en låt som får all annan musik att kännas betydelselös.

19: Phosphorescent – Muchacho

En av årets mest uppmärksammade och hyllade skivor är även en av de bästa. Jag läste en text där det stod om Matthew Houck (som Phosphoresent heter på riktigt) och hur skapandet av Muchacho gick till. Det bottnade i att Houck kom hem efter en ansträngande turné och upptäckte att hans flickvän lämnat honom. Resultatet av sorgen efter uppbrottet blev Muchacho, en bräcklig men storartad skiva som fans till artister som Bon Iver, Midlake och Fleet Foxes borde älska. Albumet har många starka stunder, A New Anhendonia är en av årets finaste ballader, Terror in the Canyons är country som för tankarna till Gram Parsons och Song For Zula har blivit indiegenerationens svar på Gigi d’agostinos I’ll fly with you.

20. Laura Marling – Once I Was An Eagle

Jag fick höra att Laura Marling är verksam i genren singer-songwriter och plockar på sina gitarrsträngar samtidigt som hon sjunger om naturen. Det kändes inte speciellt tilltalande, det kändes som det redan finns för många sådana skivor så jag gick vidare. En dag lyssnade jag dock på Once I Was an Eagle i brist på annat när jag pluggade inför en tenta. Albumets fyra första låtar bildar en enhet som är så tilltalande att jag inte kan förstå att jag inte upptäckte hennes musik tidigare. När fiolen kommer in i titelspåret förstår man snabbt att det här är musik utöver det vanliga. Hon sjunger ”When we were in love, I was an eagle, and you were a dove” och liknelsen känns helt perfekt.

Teho Teardo & Blixa Bargeld – Still Smiling

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

blixabargeld_cpetersempel.1200.0

Jag är kanske inte rätt person att skriva om denna skiva då min relation till Blixa Bargeld är ren och skär kärlek. Få musiker har påverkar mig så mycket som den före detta Bad Seeds gitarristen som även är motorn i ett av världens bästa band, Einstürzende Neubauten och dessutom en stilikon utan motstycke. Jag skulle antagligen gilla vilken musik som helst Blixa Bargeld valde att ge ut, det räcker nästan med att jag hör hans röst för att bli tillfredsställd men ändå gjorde mitt första intryck av Still Smiling mig kritisk.

När jag hörde Blixa Bargeld börja sjunga på italienska började jag snabbt tänka att han tagit sig vatten över huvudet och började saknade Einstürzende Neubautens storhetstid men ju mer jag lyssnade på Still Smiling desto bättre blev albumet. Samarbetet med den italienska kompositören Teho Teardo känns naturligt och arrangemangen som oftast innehåller mycket stråkar passar Blixa Bargelds röst utmärkt. Still Smiling är inte lika experimentellt som Bargelds soloskiva Commissioned Music och går inte att jämföra med de album han gjort tillsammans med Einstürzende Neubauten men är ändå en angenäm skiva.

Albumet är inte speciellt utmanande men det tycker jag känns befriande i Bargelds fall, han behöver inte längre skrika och hoppa i skrot för att få vår uppmärksamhet, en traditionell skiva med relativt enkla sånger räcker gott och väl. Några låtar återkommer jag till (som den ljuvliga A Quiet Life och den snygga upptakten som Nur Zur Erinnerung består av) medan andra låtar känns som misslyckade och påtvingade försök att låta som någonting Neubauten kunde spelat in (Buntmetaldiebe och Axolotl.) Som helhet är dock Still Smiling en trevlig återkomst av Tysklands största musiker sedan Bach men jag kan inte förneka att den mest av allt får mig att längta efter en ny skiva med Neubauten. Kanske är det orättvist av mig att jämföra Bargelds nya skiva med musiken han gjort med sitt indusitriband men det är samtidigt oundvikligt.

Nick Cave and The Bad Seeds – Push The Sky Away

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

nickcave-12.3.2012

Det tyska bandet Einstürzende Neubauten döpte en skiva till ”Silence is Sexy” i början av 2000-talet och det var befriande att höra den högljudda industrin ersättas av luftiga arrangemang, viskande sång och en tystnad som fyllde samma funktion som ackorden instrumenten spelade. Det låter som Nick Cave haft den gamla Bad Seeds-medlemmen Blixa Bargelds tanke om tystanden som någonting tilltalande i bakhuvudet under inspelningen av senaste skivan ”Push The Sky Away” för inte sedan ”The Boatsman`s Call” ifrån 1997 har Nick Cave spelat in musik så försiktig, avskalad och vacker. ”Push The Sky Away” låter som en naturlig uppföljare till ”The Boatsman`s Call” och ”No More Shall We Part” De skivorna Nick Cave släppte efter 2001 och fram till 2013 har haft många bra låtar men har som helheter känts ofokuserade.

”The Boatman`s Call och ”No More Shall We Part” är två skivor jag älskar men jag tycker att texterna på ”No More Shall We Part” ibland är för övertydliga av budskap och är på en ovanligt låg nivå för att vara skrivna av Nick Cave. I ena stunden är de högtidligt religiösa som psalmer och i andra stunder löjliga med sina berättelser om Computer geeks in the school house.

Detta har dock på nya skivan ersatts av mer raka iakttagelser av kärlek, sorg och det som pågår omkring oss som oftast beskrivs som livet. Nick Cave har insett att hans storhet idag handlar om ballader och att han inte behöver skrika som i Grinderman eller Birthday Party för att bli hörd.

Albumet innehåller stråkar så vackra att Tindersticks skulle bli avundsjuka och ett sparsmakat pianospel som är grunden för att låta Nick Caves sång ta störst fokus högst upp i mixningen. De 9 låtarna håller oerhört hög klass och kompletterar varandra vilket gör att de fungerar bäst att höras i albumformatet. Att höra underbara Wide Lovley Eyes och Waters Edge efter varandra är som att se Djurgården vinna fotbollen överlägset två matcher i rad, det känns overkligt men i Nick Caves fall är det en realitet som får mig att inse popmusikens oerhörda kraft. ”Push The Sky Away” är ett album jag inte kan sluta lyssna på och jag är övertygad om att det här är musik lika angelägen idag som om hundra år.