Årets bästa skivor: Plats 11-20

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_null_4.jpg

11: Angel Olsen – Burn Your Fire For No Witness

Jag såg Angel Olsen spela på ett hotell i Stockholm i höstas och imponerades av hennes starka sångröst och vemodiga men ändå direkta låtar. Burn Your Fire For No Witness inleds med avskalade Unfucktheworld för att sedan övergå i Forgiven/Forgotten som är rak rock som påminner om tidiga PJ Harvey. På White Fire skapar Olsen en stämning som jag saknade på Leonard Cohens senaste skiva och avslutande Windows är en ballad som har en melodi så stark att den får all annan musik att låta meningslös. Burn Your Fire For No Witness är en varierad skiva som står sig som en av årets höjdpunkter.

Bästa spår: Windows

12: Freddie Gibbs & Madlib – Piñata

Mötet mellan Freddie Gibbs och producenten Madlib blev ett av årets bästa samarbeten. Jag hade lyssnat en del på MF DOOM men Freddie Gibbs var en ny bekantskap för mig och jag överraskades av vilken duktig rappare han är. Textmässigt är detta en tröttsam historia som handlar om vapen, droger och sexism men Freddie Gibbs beundransvärda flow till kompet av Madlibs snygga beats gör gör att jag ändå inte kan motstå Piñata. Singeln Deeper har ett av årets snyggaste beats, Domo Geneis och Earl Sweatshirt förgyller softa Robes med sina verser och titelspåret är ett rap-anthem fyllt av gäster som försöker överträffa varandra. Då har jag inte ens nämnt Bomb tillsammans med Raekwon, hiphop som får hjärtat att slå dubbla slag.

Bästa spår: Bomb (Med Raekwon)

13: Kevin Morby – Still Life

Texasfödde Kevin Morby spelar bas i det utmärkta bandet Woods (som också finns med på denna lista) men med Still Life överträffar han sitt band och visar att han förutom är duktig på bas även är en grym sångare. Det är en typisk popskiva med rötterna i 70-talets rockscen men vid ett flertal tillfällen hittar Morby någonting eget och äkta. Inledande The Jester, The Tramp & The Acrobat är en bra representant för hur resten av skivan låter men jag gillar de avskalade låtarna mest. Suggestiva Drowning är briljant i sin enkelhet och All Of My life låter som jag önskade att Pete Dohertys soloskivor skulle låta.

Bästa spår: Parade

14: How To Dress Well – ”What Is This Heart”

Jag är svag för välproducerad pop. I How To Dress Wells värld spelar produktionen störst roll, vissa låtar må inte ha de bästa melodierna men är så snyggt paketerade att det inte spelar någon roll. Jag har följt Tom Krell (som är How To Dress Wells verkliga namn) sedan debutskivan och har gillar det mesta han släppt men frågan är om inte ”What Is This Heart” är hans bästa album hittills. Ibland saknar jag indieattributet från debutskivan Love Remains men man kan inte få allt. Stråkarna i Pour Cyril får mig dock att uppskatta att Krell lämnat indien bakom sig.

Bästa spår: What You Wanted

15: Jesssie Ware – Tough Love

Jessie Ware gör oerhört snygg pop som är svår att inte drabbas av. Till en början tyckte jag hennes musik kändes intetsägande och för radiovänlig men plötsligt förstod att jag att låtar som Want your Feeling och Pieces är fenomenal pop av en sångerska som känns som ett perfekt komplement tills Sade släpper nytt album. Albumet hade mått bra av lite färre spår men höjdpunkterna hör till årets finaste musikaliska stunder. Jag tänker framförallt på titelspåret som är ett kärleksdrama som jag inte kan sluta lyssna mig trött på: ”In the middle of the night all I think about is you/I dream in all your clouds of glory, it’s true/ So you wanna be a man about it, do you have to? And have you figured out all you wanted, have you? That’s called tough love.”

Bästa spår: Tough Love

16: Flying Lotus – You’re dead

När jag hörde Flying Lotus-samarbetet tillsammans med Kendrick Lamar i låten Never Catch Me blev jag förtjust. Tidigare har jag inte fastnat för Flying Lotus experimentella blandning av hiphop, jazz och pop men med senaste skivan You’re dead så förstod jag plötsligt varför han blivit hyllad på många håll. Ibland är det för experimentellt för min smak men samtidigt vet jag att det bottnar i en lekfullhet som gör Flying Lotus så egensinnig. Samarbetet med Snoop Dog i Dead Mans Tetri`s är en favorit på skivan men bäst blir det när tempot sänkts i den helt makalösa Coronus, The Terminator.

Bästa spår: Coronus, The Terminator

17: Yung Lean – Unknown Memory

Det var packat med folk när Yung Lean spelade på Way Out West i somras och Leans monotona rapp kändes mycket mer tilltalande än Outkasts daterade beats. När Lean senare släppte sin debutskiva Unknown Memory blev jag förvånad över reaktionerna. På de flesta håll fick albumet dålig kritik och plötsligt verkade hypen kring honom ha lagt sig. Själv tyckte jag att Yung Lean överträffat sig själv trots några invändningar, okej, texterna håller kanske inte högsta klass och ibland blir det väl monotont men några låtar är det starkaste han gjort. Produktionerna från Sad boys är minimalistisk och snygg och Yoshi City är en av årets bästa låtar.

Bästa spår: Yoshi City

18: J Mascis – Tied To A Star

Jag har aldrig varit en stort Dinosaur jr-fan. Visst, jag hade en period då jag lyssnade ohälsosamt mycket på Green Mind men jag har alltid tyckt att J Mascis gitarronani stått i vägen för hans talang som låtskrivare, en talang som gör sig som bäst i det avskalade formatet. Därför blev jag lyrisk när soloskivan Several Shades Of Why släpptes för några år sedan, en skiva som jag tycker är det bästa J Mascis gjort under hela sin karriär. Trots att Tied To a Star inte är lika stark som förgående skivan så är det ändå ett av årets bästa album. Det säger en del om J Mascis höga klass som låtskrivare.

Bästa spår: And Then

19: Woods – With light & With Love

Jag lyssnade mycket på Woods när jag yngre men mitt intresse falnade efter Songs Of Shame från 2009. En skiva som länge känts som Woods största stund och ett album jag aldrig trodde de skulle överträffa. Därför blev jag förvånad när jag hörde With light & With Love, plötsligt lät bandet angelägna igen och frågan är ifall inte detta är en minst lika stark skiva som Songs Of Shame. Albumet andas 60-tal och musikaliskt har bandet aldrig låtit tajtare och bättre. Full Moon låter som en outgiven George Harrison –låt och Leaves Like Grass innehåller orglar som får mig att tänka på Bob Dylans Blonde on Blonde.

Bästa spår: Shepherd

20: Merely – Nirvana

Det är märkligt att Team Rockit medlemmen Merelys debutskiva inte fått större uppmärksamhet. Hennes 90-tals inspirerade electro känns rätt i tiden och det känns som hon skulle kunna locka samma publik som band som JJ. Kanske känns musiken mer klädsamt retro än modern och originell och kanske är det därför många avfärdat henne? Dessutom har hon inget direkt anslag, det krävs några lysningar att ta till sig musiken men när man väl gjort det upptäcker man att låtar som Neutron, Forever och Nyx är mer än snygga fasader.

Bästa spår: Nyx

Årets bästa skivor: Plats 11-20

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

rhye

11: Rhye – Women

En av årets vackraste låtar är öppningen på Rhyes album Women. Låten heter just Open och inleds med ensamma stråkar tills ett försiktigt komp kommer in och en av de snyggaste sånginsatserna jag hört på länge tar över och sjunger ” I wanna make this plain. I know you’re faded,
 but stay, don’t close your eyes.” Det försiktiga och avskalade anslaget fortsätter albumet igenom och det är just det som gör detta till en så bra skiva.

Små detaljer bryter upp, gitarren som inleder One of those summer days är ett exempel på detta medan ett annat är saxofonen som knappt är märkbar i redan nämnda Open. Det subtila gör denna skiva till en fin enhet, ett album som går att lyssna på från början till slut och bevisar på ett uppfriskade sätt att albumformates död förhoppningsvis aldrig kommer att ske.

12: Valerie June – Pushin’ Against A Stone

Jag var tidigare inte bekant med Valerie Junes musik men av en slump hörde jag en dag hennes låt The Hour och fastnade på en gång för det tilltalande kompet och den fantastiska sångerskans melodikänsla. När jag sedan lyssnade på albumet i sin helhet kunde jag inte annat än att kapitulera inför en av årets i särklass bästa skivor. Produktionen är gjord av Dan Auerbach från Black Keys och passar Junes sånger perfekt och trots att jag tycker några rockiga låtar drar ner helhetsbetyget så spelar det liten roll i kontrast till albumets höjdpunkter som den vemodiga Twined & Twisted och avslutande hymnen On My Way.

13: The Knife – Shaking The Habitual

Shaking The Habitual låter det som om syskonen i The Knife gör sitt yttersta för att spela ut hela sitt register och det låter som de tagit influenser ifrån skilda artister och band som Can, Throbbing Gristle och Salem. Resultatet blir en svårlyssnad, psykedeliskt och monoton electro som i sina stunder är beroendeframkallande.

Melodierna har fått lämna plats åt rytmerna vilket både är till The Knifes fördel men även nackdel. Den nästan 18 minuter långa Old dreams waiting to be realized känns tröttsam och ibland saknar jag popelementen som gjorde förra albumet Silent Shout till en sådan bra skiva. Samtidigt känns det befriande att The Knife vågar utvecklas och inte gör det väntade.
Överlag är Shaking the habitual en lyckad experimentell uppvisning som är som bäst när melodierna får ta stor plats. Som i skivans höjdpunkt Raging Lung är där Karin Dreijer visar upp vilken fantastisk sångerska hon är till kompet av ett pulserande beat.

14: Earl Sweatshirt – Doris

Earl har alltid varit min favorit från hiphopkollektivet Odd Future. Dels på grund av hans ofta intressanta texter men även för att han har ett flow som beundransvärt. Han har också ett allvar och mörker som jag tycker övriga medlemmar saknar. Albumets bästa låt Hoarse är ett typiskt exempel på detta men även på låtar som 20 Wave Caps, Hive och Chum överträffar han sig själv och bevisar att amerikansk hiphop är lika relevant idag som under 90-talets glansdagar. Man kan ifrågasätta en hel del kvinnoförnedrande textrader och några enformiga låtar men jag kan inte motstå att utse Earl till världens för tillfället mest intressanta rappare.

15: Sällskapet – Nowy Port

Sällskapets andra skiva var efterlängtad för mig och jag tycker att bandet känns befriande bland all annan svensk musik. Att blanda gitarrer med elektroniska inslag med tydlig inspiration från Einstürzende Neubauten kan låta svårlyssnat och pretentiöst men i själva verket är Nowy Port en relativt lättillgänglig skiva. Thåström står inte lika mycket i centrum på sina soloskivor vilket gör detta uthärdligt och Ossler gitarrer är lika snygga som alltid.
Gäster som Bruno K Öijer och Anna Von Hausswolff är med och gör detta till en storartad skiva som är en värdig uppföljare till debuten. Bäst blir det när trion är ensamma och sjunger om ”långsamma timmar” i albumets bästa låt Såg dom komma.

16: Kurt Vile – Wakin on a pretty daze

Skivans första låt Wakin on a Pretty Day är närmare tio minuter lång men det känns som den lika bra skulle kunnat fortsätta tio minuter till. Få musiker kan få till det där avslappnade som samtidigt tilltalar, det där uttrycket som känns fullkomligt naturligt. Kurt Vile sjunger om livet som turnerade musiker och hur han längtar hem till sin familj samtidigt som han spelar vackra gitarrslingor som för tankarna till Pavement, Teenage Fanclub och The Byrds. Höjdpunkten är Girl Called Alex, en mörk sång som visar upp komplexiteten i Kurt Viles musik.

17: Ossler – Stas

Att Ossler döpt en låt på sin nya skiva till Tysk höst, samma titel som Stig Dagermans reportagebok från 1947 som berättar om tillvaron för människor i det då sönderbombade Tyskland, känns fullkomligt naturligt. Ossler har aldrig varit rädd för att ge ett pretentiöst intryck med sin musik och likt Stig Dagermans författarskap kommer han undan med det.
Osslers nya skiva som bär titeln Stas har ett omslag lika dovt och sparsmakat som förra skivan Ett brus och mörkret som var centralt på den skivan har nu blivit ännu mörkare trots att Ossler i intervjuer hävdat motsatsen. Det här mörkret är någonting som jag anser passa Osslers musik och texter perfekt och Stas är hans bästa skiva hittills.

18: Teho Teardo och Blixa Bargeld – Still Smiling

Om jag skulle göra en lista på vilka musiker jag håller högst genom tiderna skulle Blixa Bargeld komma väldigt högt. Han är inte bara en duktig sångare, han är dessutom en av de bästa gitarristerna jag vet (vilket man kan höra på flera Bad Seeds-skivor.) Naturligtvis är det en stor händelse för mig personligen så fort Bargeld ger ut ny musik och Still Smiling är inget undantag. Förutom några texter på italienska så känns samarbetet med Teho Teardo naturligt och arrangemangen som oftast innehåller mycket stråkar passar Bargelds röst utmärkt.

Still Smiling är inte en lika experimentell som Bargelds soloskiva Commissioned Music och går inte att jämföra med de album han gjort tillsammans med Einstürzende Neubauten men är ändå en angenäm skiva. Dessutom innehåller den årets bästa låt, A Quiet Life, en låt som får all annan musik att kännas betydelselös.

19: Phosphorescent – Muchacho

En av årets mest uppmärksammade och hyllade skivor är även en av de bästa. Jag läste en text där det stod om Matthew Houck (som Phosphoresent heter på riktigt) och hur skapandet av Muchacho gick till. Det bottnade i att Houck kom hem efter en ansträngande turné och upptäckte att hans flickvän lämnat honom. Resultatet av sorgen efter uppbrottet blev Muchacho, en bräcklig men storartad skiva som fans till artister som Bon Iver, Midlake och Fleet Foxes borde älska. Albumet har många starka stunder, A New Anhendonia är en av årets finaste ballader, Terror in the Canyons är country som för tankarna till Gram Parsons och Song For Zula har blivit indiegenerationens svar på Gigi d’agostinos I’ll fly with you.

20. Laura Marling – Once I Was An Eagle

Jag fick höra att Laura Marling är verksam i genren singer-songwriter och plockar på sina gitarrsträngar samtidigt som hon sjunger om naturen. Det kändes inte speciellt tilltalande, det kändes som det redan finns för många sådana skivor så jag gick vidare. En dag lyssnade jag dock på Once I Was an Eagle i brist på annat när jag pluggade inför en tenta. Albumets fyra första låtar bildar en enhet som är så tilltalande att jag inte kan förstå att jag inte upptäckte hennes musik tidigare. När fiolen kommer in i titelspåret förstår man snabbt att det här är musik utöver det vanliga. Hon sjunger ”When we were in love, I was an eagle, and you were a dove” och liknelsen känns helt perfekt.

Earl Sweatshirt – Doris

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_EARL.jpg

När min favorit från hiphopkollektivet Odd Future släpper en ny skiva, den första officiella fulländaren på ett stort skivbolag är förväntningarna höga. På twitter visade Earl Sweatshirt sitt missnöjde over Jay-z:s senaste skiva Magna Carter Holy Grail och skrev bland annat “if you really fucked with magna carta the unfollow me” och på sätt och vis kan jag förstå Earls kritik mot världens kanske största rappare. Earl representerar en ny hiphop som aldrig skulle drömma om att rappa om Tom Ford- kostymer eller göra jämförelser mellan sig själv och Pablo Picasso och Michael Schumacher. Poänglöst skryt aktar sig Earl för, istället berättar han om en smutsig vardag som känns verklig trots att han knappast lär bo i en trailerpark.

Albumet är nonchalant, hårt, och knappast tillräckligt politiskt korrekt för att rekommenderas på en feministisk blogg av detta slag. Texterna är i sina stunder obehagliga, nästintill vidriga, dock tilltalas jag av den här hypnotiska, mörka hiphopen som ändå är utformad med glimten i ögat.

Humorn har alltid varit närvarande när Odd Future gör musik men Earl är inte lika tydlig i sin musik angående hur vi lyssnare ska tolka honom. Detta är dock en intressant aspekt av Earls musik, Tyler The Creator kan exempelvis bli enformig med att älta sin relation till sin pappa och sitt böghat medan Earls texter känns betydligt mer mångfacetterade. Förutom texterna så är beatsen oerhört snygga. Jag tänker ofta på Shabazz Palaces under lyssningens gång och Odd Futures mest minimalistiska stunder. Asap Rocky får ursäkta, trots att det är för tidigt att säga så pekar mycket på att Earl Sweatshirt har gjort årets bästa hiphop-skiva.