Arctic Monkeys – AM

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Arctic monkeys

Populaermusiks senaste tillskott i redaktionen heter Lucas de Vivo. Han har valt att kommentera Arctic Monkeys nya album ”AM”.

Klicka här för att lyssna på Spotify

På nya skivan ”AM” fortsätter Arctic Monkeys att berätta historier man så lätt känner igen sig i. De bygger på ett spännande sätt vidare på sitt säregna sound, men det har hänt mycket med det osäkra pop-bandet sedan de slog igenom med hjälp av Myspace i början av 2000-talet. Mest slående är hur sångaren, Alex Turner, har förändrats sedan han för sju år sedan mumlandes presenterade bandet med att säga ”We are the Arctic Monkeys, don’t belive the hype” i ett numera klassiskt youtube klipp. Idag framstår han istället som självsäkerheten själv och hans nya rockabilly-stil, komplett med brylkräm och skinnjacka, är så lustig att man inte kan låta bli att bli hänförd av den fantastiska ”jag gör vad jag vill”-inställningen.

På sin femte fullängdare har britterna blandat ner rikligt med tung R’n’B-krydda i låtarna. Öppningsspåret ”Do i wanna know?” börjar med ett luftigt och simpelt trumkomp som sedan fylls ut av en melodiös gitarrslinga. När man lyssnar känner man bara för att gå en promenad i ett höstruskigt Sverige med huvan uppdragen och gå i takt med musiken. Refrängen, med en kör som sjunger högt upp i registret, ger klara vibbar från radiomusikens värld, men på ett betydligt mer lyssningvärt sätt. Det nya soundet känns modernt och Arctic Monkeys lyckas verkligen återuppfinna sig själva, vilket inte är helt vanligt för brittiska band som slog igenom vid millenieskiftet.

Bäst på skivan är, som vanligt med Arctic Monkeys, de fantastiska texterna om brittiska utekvällar och trasig, problematisk kärlek. Bästa låten på skivan är ”Why’d you only call me when you’re high?” som utöver att ha ett beat värdigt en Dr. Dre-produktion, innehåller fantastiska textrader såsom ”The mirror’s image, It tells me it’s home time, But I’m not finished, ‘Cause you’re not by my side”. Den berättar om en utekväll, som hämtad ur varje 20-årings liv. Videon till låten är förövrigt en fantastisk uppvisning av bandets självsäkerhet. Den börjar med ett skådespeleri där bandet festar på en lokal pub. Ur högtalarna strömmar såklart skivans äldre singel ”Do i wanna know”.

Även om man kan sakna den tidiga, ungdomliga upptempomaskin som Arctic Monkeys var på sina första skivor, är det bara att inse att var sak har sin tid. AM är en väldig bra fortsättning på Arctic Monkeys karriär och den kommer bli en bra kompanjon när hösten träder in.

Kendrick Lamar – Good kid M.A.A.D city

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

När jag var tolv år hade jag rakat huvud, ägde en butterfly-kniv, spelade basket och lyssnade på skivor som Snoop Doggy Doggs Doggystyle, Dr Dres 2001 och Beastie Boys Hello Nasty. Jag klädde mig i på tok för stora tröjor och Fubu-jeans och kallade mig själv hiphopare. Samma känsla jag hade i tolvårsåldern och satt på bussen på väg till basketträningen och lyssnade på Snoop Doggy Dogg (som han då kallade sig) rappa om mordanklagelserna mot honom får jag idag när jag hör Kendrick Lamar väsa ur sig Bitch dont kill my vibe och berätta om pooler fyllda av sprit på sin senaste skiva Good kid M.A.A.D city . Det är en känsla av att uppleva tidlös musik utan motstycke och att ta del av en värld jag inte är så bekant av.

Kendrick berättar historier om Compton, kallar kvinnor för bitches, berättar om hur han knarkar, gör inbrott och gråter. Uppriktigheten i låtarna kan jag inte svara på men berättandet är otroligt målande och jag förstår varför Bob Dylan i en intervju för en massa år sedan hävdade att han enbart lyssnade på hiphop av all ny modern musik eftersom berättandet är så starkt. Beatsen på skivan är ofta minimalistiska och känns mest som en kuliss för att låta Kendrick berätta sina historier men de är genialiska i sin enkelhet.

Bäst blir det i The Art Of Peer Pressure som börjar som ett typiskt sommaranthem från 90-talet men plötsligt förvandlas till en mörk historia om en vardag som aldrig vill ta slut till ett oemotståndligt beat. Good kid M.A.A.D city är en av de bästa hiphop-skivorna jag hört i hela mitt liv. Den har en lekfullhet som påminner om Kanye Wests My beautiful dark twisted fantasy och innehåller några av de bästa texterna jag hört. Kendrick rappar på ett otroligt avspänt och snyggt sätt och skriver låtar som jag inte kan lyssna mig trött på. Detta är en perfekt skiva att använda som substitut för den nya Dr Dre skivan som aldrig verkar komma.