Deer tick live + Hitchhiker’s guide

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

deer tick livePopulaermusik såg Deer tick live på Debaser Hornstull Strand igår kväll. Här kommer några ord om kvällen, men även en Hitchhiker’s guide till detta otroligt spännande och mångfacetterade band. 

Munnen står fortfarande halvöppen efter gårdagens konsert på Debaser Hornstull Strand. Deer tick (som för övrigt är engelska titeln på de små blogsugande fästingarna) spelade för första gången i Sverige men av stämningen att döma kunde de rent av ha varit ett lokalt band som besökte Strand för sjunde gången. När manliga fans utropar ”YE” på gällt och bröligt sydjänkar-vis går det förvisso för långt, men annars var det fint att bandet kunde känna sig varmt välkomna.

Jag lärde känna sångaren John McCauleys röst via det fantastiska sidoprojektet Diamond rugs. Lyssna till exempel på ”I Took Note” som var en av 2012 års absolut bästa låtar. Jag kan inte annat än att älska detta vemodigt lössläppta ölrosslande. Rösten är lika vass live. Han ger en känsla av att slätt stöna ut sina sånger, men det är så otroligt väl genomfört. När McCauley gräver fram ”Twenty Miles” ur djupet av sin mage förvandlas publiken till en enda stor rysning. Ölflaskor hissas till hälsning och den manliga gemenskapen osar ibland farligt mycket. Konserten är annars en känslokavalkad, full av omställningar. Man pendlar mellan det finstämda och garagesmutsiga. Och detta är väldigt symptomatiskt med deras spretiga diskografi.

McCauley var under inspelningen av senaste skivan ”Negativity” djupt deprimerad i träsket av sitt drogmissbruk samt fängelsedomen mot hans far, till följd av skattebrott och konspiration. Flertalet låtar handlar om händelserna i fråga. Han menar till exempel själv att “’Pot of Gold’ is a stream of consciousness recollection of what went through my head and what kinds of misadventures I got myself into when I was doing crack. It also touches on the guilt I felt when I came down from the high.” Vidare har han samma period hunnit både sabba sitt äktenskap på grund av sitt destruktiva leverne och därefter funnit kärleken igen. Han menar hon har hjälpt honom att göra förändringar han annars inte hade klarat av: “without her, I don’t think I would have changed anything and that’s frightening as hell.” Plattan är med andra ord influerad av en mörk, men även den spretig och positiv, period av hans liv.

Men vad är det här egentligen för musik? Deer tick pendlar mellan djupsinnig och melankolisk Neutral milk hotel-pop i form av ”Piece By Piece And Frame By Frame”, välmående melodier i ”Mange” (som förvisso mynnar ut i psykadeliskt mangel) och samtidigt irländska punkfadäser som ”Let’s all go to the bar.” De två förstnämnda spåren hör till plattan ”The Black Dirt Sessions”, vilket är den del av deras ambivalenta musikstil som främst faller mig i smaken. Vackra låten ”Goodbye, Dear Friend” måste också med gråten i halsen nämnas. Även skivan ”War elephant” är ruskigt bra, med bland annat sina ”Baltimore Blues N°1” och ”These Old Shoes”, trots det väldigt tveksamma omslaget. Albumet ”Divine Providence” är mer Diamond Rugs-punkig. Samtidigt dyker senaste plattan upp med rena Bruce-hiten ”The Dream’s In The Ditch.”

Allt genomsyras av mer eller mindre milda country-influenser. Ja, bandet pendlar, men allt är väldigt bra inom ramarna för respektive genre. Det är härligt att bara simma runt i diskografin och leta reda på något som passar just den dagens humör. Så, när vi ändå håller på; här kommer The hitchhiker’s guide to DEER TICK