Deer tick live + Hitchhiker’s guide

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

deer tick livePopulaermusik såg Deer tick live på Debaser Hornstull Strand igår kväll. Här kommer några ord om kvällen, men även en Hitchhiker’s guide till detta otroligt spännande och mångfacetterade band. 

Munnen står fortfarande halvöppen efter gårdagens konsert på Debaser Hornstull Strand. Deer tick (som för övrigt är engelska titeln på de små blogsugande fästingarna) spelade för första gången i Sverige men av stämningen att döma kunde de rent av ha varit ett lokalt band som besökte Strand för sjunde gången. När manliga fans utropar ”YE” på gällt och bröligt sydjänkar-vis går det förvisso för långt, men annars var det fint att bandet kunde känna sig varmt välkomna.

Jag lärde känna sångaren John McCauleys röst via det fantastiska sidoprojektet Diamond rugs. Lyssna till exempel på ”I Took Note” som var en av 2012 års absolut bästa låtar. Jag kan inte annat än att älska detta vemodigt lössläppta ölrosslande. Rösten är lika vass live. Han ger en känsla av att slätt stöna ut sina sånger, men det är så otroligt väl genomfört. När McCauley gräver fram ”Twenty Miles” ur djupet av sin mage förvandlas publiken till en enda stor rysning. Ölflaskor hissas till hälsning och den manliga gemenskapen osar ibland farligt mycket. Konserten är annars en känslokavalkad, full av omställningar. Man pendlar mellan det finstämda och garagesmutsiga. Och detta är väldigt symptomatiskt med deras spretiga diskografi.

McCauley var under inspelningen av senaste skivan ”Negativity” djupt deprimerad i träsket av sitt drogmissbruk samt fängelsedomen mot hans far, till följd av skattebrott och konspiration. Flertalet låtar handlar om händelserna i fråga. Han menar till exempel själv att “’Pot of Gold’ is a stream of consciousness recollection of what went through my head and what kinds of misadventures I got myself into when I was doing crack. It also touches on the guilt I felt when I came down from the high.” Vidare har han samma period hunnit både sabba sitt äktenskap på grund av sitt destruktiva leverne och därefter funnit kärleken igen. Han menar hon har hjälpt honom att göra förändringar han annars inte hade klarat av: “without her, I don’t think I would have changed anything and that’s frightening as hell.” Plattan är med andra ord influerad av en mörk, men även den spretig och positiv, period av hans liv.

Men vad är det här egentligen för musik? Deer tick pendlar mellan djupsinnig och melankolisk Neutral milk hotel-pop i form av ”Piece By Piece And Frame By Frame”, välmående melodier i ”Mange” (som förvisso mynnar ut i psykadeliskt mangel) och samtidigt irländska punkfadäser som ”Let’s all go to the bar.” De två förstnämnda spåren hör till plattan ”The Black Dirt Sessions”, vilket är den del av deras ambivalenta musikstil som främst faller mig i smaken. Vackra låten ”Goodbye, Dear Friend” måste också med gråten i halsen nämnas. Även skivan ”War elephant” är ruskigt bra, med bland annat sina ”Baltimore Blues N°1” och ”These Old Shoes”, trots det väldigt tveksamma omslaget. Albumet ”Divine Providence” är mer Diamond Rugs-punkig. Samtidigt dyker senaste plattan upp med rena Bruce-hiten ”The Dream’s In The Ditch.”

Allt genomsyras av mer eller mindre milda country-influenser. Ja, bandet pendlar, men allt är väldigt bra inom ramarna för respektive genre. Det är härligt att bara simma runt i diskografin och leta reda på något som passar just den dagens humör. Så, när vi ändå håller på; här kommer The hitchhiker’s guide to DEER TICK

STRFKR till Strand

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

starfucker-death-as-a-fetishFör några år sedan skulle Starfucker spela på Debaser.

Jag och en vän var enormt peppade på detta och hade pratat om det i månader i förväg. Vi satt i hans vardagsrum, värmde oss mot decemberkylan med glögg (eller om det var november, glöggminnen är verkligen inte att lita på längre när årets glöggdebut travar allt närmre sommaren) och lyssnade med uppspärrade öron på ”German love”, ”Pop song”, ”U Ba Khin” och ”Rawnald Gregory Erickson the second”. Snart skulle vi få dansa till dessa peppigt elektroniska toner! När det blev dags att gå tittade vi för säkerhets skull upp på hemsidan en sista gång vilken tid konserten skulle börja. Beskedet vi nåddes av blev en enorm besvikelse, allt blev plötsligt så fruktansvärt tråkigt. Konserten var inställd.

Två år senare har Starfucker släppt en ny skiva och är åter bokade till Debaser. Den nya skivan Miracle Mile berör mig inte alls på samma vis som Starfucker från 2008. Därför känner jag inte lika stort begär över att gå på fredagens konsert, det vill säga inga planerade resor och upptåg kommer att ställas in på grund av detta. Men jag är hemskt nyfiken på hur den kommer vara, så kan inte någon av er gå dit och berätta vad jag missar?

Möte med Lune på Strand

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

LUNE PÅ STRANDNär The XX spelat färdigt på Popaganda tog vi oss till Debaser Hornstull Strand, där Lune höll dj-set.

Givet är att hon och hennes långhårige kompanjon inte kör ett sedvanligt sådant, utan istället bl.a. sjunger låten ”Leave the world behind” live och, precis som på deras konsert på Stockholm music and arts, strör guldglitter över oss som som dansar med deras långa sil/håv. Låten framförs dessutom nästan omärkbart där hon sitter på scenen. Knappt någon har uppmärksammat hennes närvaro och få förstår att någon sjunger live.

Vi tar oss fram för att hälsa och förmedla några välmenande ord, varpå hon i leende tystnad high-fivar oss en efter en. Detta med samma kanske påtända, myströtta blick hon har under sina framträdanden. Resten av deras set spenderar de ute på dansgolvet. De driver omkring, dricker öl och härjar med alla andra. Bra kväll!

Här kommer låten ”Leave the world behind”. I videon lämnar snubbarna i Swedish house mafia klubblivet bakom sig och naturaliserar på obygden. Beklagar bilreklamsgrejen.

FEM utsökta tips

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

FEM utsökta tips

Ibland pumpas man helt enkelt full av göttiga låtar, videor, tips och idéer som bara måste ut. Men så har man inte plats, tid eller möjlighet att skapa ett inlägg till allt. Så här kommer en båt lastad med sådant du bör uppmärksammas om. 

 

 

 

 

 

Hör I break horses nya smaskiga låt ”Denial”

Se filmen Oblivion, där känsla och stämning skapas av M83. Smakprov nedan:

Smith westerns spelar på Debaser Hornstull Strand i Sthlm 30 september. Senaste skivan ”Soft will” är skitbra! Helt okej video nedan dessutom! Lyssna se och upplev live!

Love dance låter som härlig norsk Embassy med The Cure-gitarrer. Fint!

Och nu när vi ändå närmar oss Popaganda känns det ju passande att höra Cults nya låt ”I can hardly make you mine” (med tanke på deras grymma konsert 2011).

Washed out x2

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

washed_out_hires_1

Två bra saker. Washed out ska spela på Debaser Hornstull Strand i oktober. Dessutom. Hans nya skiva Paracosm har kommit och finns på Spotify. Klicka på respektive fetmarkerade meningar för mer info och för att lyssna. Fan vad härligt!