Så låter Vatikanen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook


Vatikanen omslagMusikprojektet Vatikanen började med två hälsingemusikers mättnad på smal och svår musik. Ett mejl till en lärare i Kina inledde en tvåårig process som skulle mynna ut i en EP med fyra spår popmusik.

För ett, kanske två år sedan, satt violinisten Samuel Bergström i ett rött hus med blå knutar i Hedsta som ligger i norra Hälsingland. Hedsta är en by med ett antal gårdar, en fin nedlagd skola och ett numera sällan använt Folketshus – där möjligheten dock finns, att spela pingis på tisdagar mellan 18–21. Byn är omgiven av barrskog, sjöar och vattendrag. De flesta som besöker byn, gör det genom att i ett par minuter befinna sig inom dess gränser, på genomfart utefter landsvägen. Kanske från centralorten Ljusdal, på väg till Ramsjö, eller rent av Ånge. Kanske körandes en lastbil med virke.

Violinosten Samuel Bergström satt i det röda huset med blå knutar, som för övrigt tillhör en man som kallas för Kivi och sambon Frida. Inget vet varför han kallas för Kivi, men han och Frida har två barn, höns, får och ibland kalkoner och grisar. Violinisten Samuel Bergström satt där, kanske med ett glas rött vin i handen. Eller om det var ett glas öl. Han sa:

– Jag gör pop numera. Med Lars och Daniel. Vi låter som Coldplay ungefär.

Det var ganska oväntat att Samuel Bergström, violinisten, berättade att han gör pop. Tillsammans med läraren Lars Landgren, som lärt ut engelska språket i Kina och Kazakstan. Och Daniel Granberg som jobbar som producent och ljudtekniker och vars bror startade rockbandet Hellsingland Underground.

Vatikanen, kom popbandet att heta.

De gjorde hur som helst – och gör fortfarande – pop tillsammans, men det är inte alltid lätt att få ihop det. Daniel Granberg frilansar och har en dotter. Samuel Bergström ger fiolkurser, är i det närmaste självförsörjande bonde och har tre barn. Lars Landgren far mellan Ljusdal, där han bor, och Stockholm på helgerna och jobbar heltid som lärare på Stenhamreskolan under veckorna.

– Men vi ses och försöker lågmält bråka oss fram till beslut, oftast genom att Samuel har med sig en lista på idéer, varpå Daniel sågar merparten av dem och jag kallas in som domare, säger Lars Landgren, som berättar vidare hur allt började:

– Idén om att göra popmusik kom till eftersom Daniel och Samuel var trötta på att göra smal musik. De hörde av sig när jag bodde i Kina och bad mig skriva några texter.

Ambitionen var att komma undan det svåra och smala.

– Vi ville göra något som kändes kul och som också lät bra, men som samtidigt inte känns gjort. Något som inte går in i någon tydlig genre, säger Lars Landgren.

Vatikanens första EP kom ut på Spotify den 4 maj och har samma titel som huvudspåret: ”Sundown”. Samuel Bergström refererade till Coldplay, som inte på något sätt är smalt, men som låter bra och inte heller kändes särskilt gjort när de dök upp. Låten ”Sundown” känns ganska Coldplay. Inte minst pianoslingorna som liksom söker sig mot himlen.

Men de vemodiga stämmorna på spår två, ”Old Red Light”, påminner kanske mer om Midlake och bandets berättande folk-förnimmelse. Vatikanen kanske inte går under någon given genre, förutom då pop, men det är omöjligt att komma undan referenser,

Lyssna på Vatikanens EP Sundown på Spotify.

The National – Trouble Will Find Me

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

national

The National gör det enkelt för sig på sin nya skiva Trouble Will Find Me. Skivan är ingen fortsättning på de två senaste skivorna som gjort The National till ett av Amerikas mest angelägna band utan trampar i samma fotspår som tidigare dock utan att ha direktheten många låtar hade på Boxer från 2007 eller den tilltalande komplexa ljudbilden som gjorde High Violet till 2010 års mest minnesvärda skiva. I själva verket känns många låtar på Trouble Will Find Me som b-sidor som valdes bort från de två senaste skivorna på grund av bristen på den originalitet och de melodier som gjorde låtar som Slow Show, Lemonworld och Fake Empire bandet till en ny generations svar på Leonard Cohen. Jag kanske låter kritisk och egentligen vill jag också (åtminstone i teorin) ifrågasätta frånvaron av förändringar och The Nationals bekvämlighet men faktum är att jag inte kan sluta lyssna på den nya skivan.

The National gör enkel men angelägen musik som är svår att bli besviken på. Texterna, ljudbilden och arrangemangen känns igen men The National gör sin musik på ett så musikaliskt, skickligt och uttänkt sätt att jag inte behöver ifrågasätta ifall demonerna som behandlas på skivan är verkliga eller enbart en uttänkt plan från bandets sida för att sälja fler album och ger fler utsålda konserter till alla oss människor som tycker demonerna känns personliga. Jag har dock frågan i bakhuvudet ifall The National är det stora popbandet det pratas om eller bara ett bättre Coldplay? The National förändrar inte musikhistorien på något vis, de spelar i en musikalisk tradition som hundratals band gjort före dem men The National gör det bättre än alla tidigare band och det är därför de ändå fyller en funktion.

The National gör musik för den stora allmänheten. För alla som haft ett misslyckat förhållande, haft en dålig fylla eller känner sig fast på ett arbete som inte känns meningsfullt kan The Nationals musik kännas som en tröst, det är alltså känslor som kan appliceras på praktiskt taget vem som helst. Det är provocerande enkelt men fruktansvärt bra och likt att plötsligt känna behovet en drucken kväll att sjunga med i Gyllene Tiders låt När vi två blir en känns det lika angeläget att sjunga med i Sea of Love när Matt Berninger sjunger att ”If i stay here trouble will find me” och känna igen känslan som beskrivs av att det bara finns två känslor, Careful fear och Dead Devotion. Det jag försöker säga är att det är omöjligt att inte bli berörd av The Nationals musik, lyssna och sjung med i nationalsångerna om ångest.