Cat power, Manhattan, köket

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

KöketCat Powers ”Manhattan” tar dig med på en färd genom Uppsala, ur ett kanske lite ovanlig färdmedel. Tryck gärna på låten nu, för bästa möjliga upplevelse. Far med och dröm dig bort, och glöm inte att se videon sedan. 

Middag med några vänner en mörk höstkväll. En Iphone är kopplad till liten nyproducerad radio i retrodesign. Levande ljus utplacerade på hyllor, bänkar och bord. Några låtar går obemärkt förbi. Så rullar en fantastisk slinga igång. Den hugger tag i lyssnarna från första stund. Kräver uppmärksamhet.

Köket börjar röra sig i en stadig rörelse. Framåt, genom Uppsala stad. Det känns rätt, finns ingen anledning till att göra motstånd. Vi slår oss ned och samtalar, fortsätter att dricka. Far nedför Salagatan. Utanför fönstret ser vi lövträd som drabbats av hösten. Färger skimrar i skenet från gatulamporna. Sedan genom stationen – under viadukten. Cyklister far skrattandes förbi med systempåsar på sina styren. Vi fortsätter, följer Fyrisån högra strand. Alla ställer sig upp för att få se det vackra fallet vid Upplandsmuseet. Köket viker av, över bron med riktning på Universitetshuset. Kullerstensgatorna stör inte – ty vi flyter. In till höger, tar vi oss in i ett vitt hus. Upp för trappen och plötsligt är vi mitt i en fest! Vi hälsar på vänner, skålar genom fönstret och bjuder på cigg. Färden har inga pauser: tar ett varv in i första rummet, genom köket och in i det andra rummet. Korta konversationer, ett tal och ett par kakor hinns med innan vi vinkar farväl.

Köket tar oss mot nya mål. Ned mot stan igen, öven ån in på Dragarbrunnsgatan. Vi möts av rostig sång och doft av öl. Vi hamnar på en kareokebar. Alla skrattar och är glada, lappar med låttitlar lämnas in. Rundor beställs. Fönstren öppnas igen och vi tar plats på scen. Genom rutorna framför vi en mäktig melodi, men tiden är knapp: köket uppehåller sig inte länge. In på pressbyrån, folköl och ostkrokar fyller våra glas och skålar. Två ur sällskapet rymmer genom fönstret: vi andra är förskräckta. Men färden fortsätter! Upp mot Triangeln, in på efterfest och av bara farten försvinner resterande med. Vidare fraktas jag sovandes hem igen, nedför Carolinabacken, stilla, öven ån, stationen, in på Salagatan. Sakta vaggas jag till sömns – köket har tagit mig hem.

Låten är slut.

Angel Haze

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Angel Haze

You niggas you ‘bout to be bitches

You bitches about to be Casper

Okej, så en av de bästa helgerna på det svenska festivalåret närmar sig med stormsteg, och under våren och sommaren har ett stort antal artister och band av ypperlig kvalitet stämplats på den färgglada pyramid som utgör Way Out Wests affisch 2013.

James Blake, Kendrick Lamar, Autre Ne Veut, och nu senast: Public Enemy. Scrollar man ned längs line-up:en på hemsidan kan man också glädjas över de många otroligt bra kvinnliga artister som kommer att spendera helgen i Göteborg: Grimes, El Perro Del Mar, The Knife, Taken By Trees, Cat Power, Julia Holter… Det är som att arrangörerna överträffat sig själva i sin förmåga att boka de där allra mest saftiga akterna, som jag så allra helst mest gärna vill se. Men, likt Azealia Banks, kommer jag inte att närvara på årets Way Out West. Jobbet kallar, och jag som alla andra som vill men inte kan vara där, får hoppas att SMHI:s prognos stämmer, och att vädret blir jäkligt nedrigt. “Fan, vad de måste lida där i leran framför The Knife just nu.”

Skämt åsido, så vill jag belysa ett namn som står i lite tråkigt medelstor storlek, ungefär i mitten av affischen: Angel Haze. Jag har alldeles nyligen börjat lyssna på, och falla för, denna intressanta rappare. Redan efter att ha hört bara ett par låtar insåg jag att det här, det är inget som finns i överflöd. Haze har förmågan att komponera sköna danshits, likt tidigare nämnda Banks, som New York och Werkin Girls (se video nedan) – men även låtar som släpper in lyssnaren i känsligare rum, som i smärtsamma Cleaning Out My Closet, vilken behandlar de många våldtäkter hon utsattes för som barn. Hon går rakt på sak i sina låtar, och förmedlar, utan att egentligen behöva sjunga det, att hon inte tar någon skit. Hon använder sig måhända av samma skrytsamma jargong som redan förmedlas på många andra håll inom hiphopen, men hon ger ett tillräckligt moget intryck för att installera respekt hos sin lyssnare redan innan boasten yttras, och med den råa rap-talang hon dessutom besitter, blir hon en av de artister jag sörjer allra mest över att missa i helgen.