Snart dags för Sthlm Music & arts

Tweet about this on TwitterShare on Facebook
Stockholm music and arts. Klicka på bilden för mer info om festivalen

Stockholm music and arts. Klicka på bilden för mer info om festivalen

Stockholm music and arts är den festival i Sverige som har kanske bäst könsfördelning. 10 av 17 akter är kvinnliga. De har dessutom helt okej mångfald, i form av artister från länder som Syrien, Danmark, Frankrike och Japan. Åtminstone 7 av 17 är annat än vita. Mångfalden kunde dock ha varit än bättre. Varför är detta viktigt? Kanske du frågar dig. Jag anser jämn könsfördelning vara viktigt eftersom i princip alla andra festivaler har överlägset flest manliga artister, samt extrem övervikt av manliga artistbokare. Det senare är den högst troliga orsaken till de skeva programmen. Precis som Jämställd festival pekar på, vilka strävar efter en jämställd festivalscen. Läs mer på deras facebookgrupp här. Och se till att klicka like om du också vill se en jämställd festivalscen. De manliga festivalbokarna är dessutom oftast vita. Varför programmet gärna blir väldigt vitt. När den vita svenska befolkningen ser vita människor i TV-apparaterna, vita politiker och vita människor på musikscenen, skapas ett annorlundaskap. Att vara annorlunda blir då nämligen att vara annat än vit. Och detta är en onekligen skev verklighetsbild. Det är därför viktigt att i sammanhang som detta inte reproducera skevheten ifråga. På denna punkt kunde som sagt Music & arts ha varit snäppet vassare.

Musikmässigt är programmet riktigt kul. Biljetterna sålde väl slut på en sådär två sekunder efter att Prince och Rodriguez (Searching for sugarman) bokats. När då också Regina Spector, M. Alkbergs begravning, Lune och Cocorosie tillkommit känns festivalen onekligen värd ett ordentligt besök.

Brooklyn-syskonen Cocorosie gör ruskigt snygga samplingar, stilblandningar och har bl.a. på flera låtar samarbetat med Antony and the johnsons. De arbetar med rätt svår sång, darrande på läppen. Förvrängande, likt Iamamiwhoami, ibland som Björk eller The Knife. Finstämt och magiskt. Kommer att bli en alldeles särskild konsert tror jag. Munnar kommer stå vidöppna.

Daniel Svenfors spelar musik av Prince på Trädgården

Om du älskar Prince vill jag tipsa om ett evenemang på Trädgården 31’a juli i Stockholm, där min Prince-besatta vän Daniel Svenfors kommer att spela skivor. Han kommer att spela, just det, Prince. Och vem kunde bättre göra det än Daniel? Han är otroligt bevandrad och lär säkert bjuda på allt från de mest självklara bitarna, till svinbra suspekta b-sidor man aldrig förr hört, men tydligen älskar. Ser fram emot detta!

Nedan bjuder jag på en mörk och märklig video med konstnärliga Cocorosie. Lemonade. Ett hem, två personer, olika åldrar. Här ser ni var ni har att vänta. Kommer bli galet häftigt.

Friends

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Att välja bra namn och titlar är kanske inte deras starka sida. När man associerar ”Friends” antingen med en uttjatad amerikansk komediserie, eller med ett av Bert Karlsson artificiellt sammansatt dansband från slutet av 90-talet finns det inte mycket kvar till övers för kulturella fenomen som går under samma namn.  Dock passar ju bandnamnet Friends och den annars tveksamma albumtiteln Manifest! ihop på så sätt att i flera av de inledande låtarna sjunger Samantha Urbani om att bygga vänskapliga broar; t.ex. i ”Friend Crush”: ”I wanna be your friend, I wanna ask your advice on a weekday, I wanna plan something nice for the weekend”; några rader som garanterat fastnar i huvudet efter första lyssningen. Budskap om vänskap och kärlek är kanske med andra ord bandets manifest?

Men osäkerheten fortsätter faktiskt. Efter att ha lyssnat igenom Manifest! ett antal gånger, och efter att ha fallit för dess poppiga, rätt fräscha sound ser jag en video på Youtube där bandet framför en av favoriterna, ”Sorry” live, och plötsligt verkar bristerna vara många – kanske särskilt i sångerskans röst, som inte verkar glida lika graciöst i tonhöjderna som på albumet. Kanske är det en bluff, tänker jag då. Är Friends bara ett gäng inte-alls-coola kids från Brooklyn som väldigt gärna vill vara del av den ”scenen”, och kanske inte har så mycket musikalisk grund att stå på? Jag förbereder mig för att inte vilja identifiera mig med dem överhuvudtaget.

Men, nej. Ändå kommer jag på mig själv med att allt oftare vilja lyssna på ”A Thing Like This” och ”Ruins”. Så något måste det ju finnas där. (Man måste ju även bli lite charmad av deras intressanta inslag av svensk text i ”Va Fan Gör Du” som anländer i slutet av skivan.) Deras betoning på slagverk, och sköna blandning av indie pop, punkig sex appeal och funk får mig faktiskt att skrolla till ”Friends” i artistlistan i iPoden nästan dagligen, även om jag blundar när jag trycker på play.