Bob Dylan – Tempest

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

När Bob Dylan 2009 släppte Together Through Life, sin senaste skiva med eget skrivet material (julskivan Christmas in the heart kom i mellan) blev jag besviken. Det är absolut ingen dålig skiva, tvärtom, jag gillade den mycket men samtidigt så var det en klar försämring när man ställde den bredvid de tre tidigare skivorna Time Out Of Mind, Love and Theft och Modern Times. Det kändes som en då återuppvaknad Dylan, som tidigare upplevde en av de bästa musikaliska perioderna i sitt liv somnat in något och att Together Through Life var en dålig uppföljare till den magnifika Modern Times. Tempest förvånar mig för det var längesedan Dylan kändes så här angelägen. Jag skulle till och med gå så långt att säga att Dylan gjort sin bästa skiva sedan Time Out Mind från 1997, jag ska förklara varför.

Det finns många olika sätt att lyssna på Dylan. Det är lätt att börja analysera honom för mycket och glömma bort att det är popmusik vi har att göra med. Det första jag gjorde var att reflektera över texterna på skivan. Jag försökte tolka textrader som personliga, åsikter om samhället idag men hittade ingen substans. Jag bestämde mig för att sluta tänka på att det var en ny skiva med fenomenet, idolen och symbolen Bob Dylan jag hade att göra med och försökte istället enbart koncentrera mig på musiken och det gick betydligt enklare.

Dylan är hesare än någonsin men sjunger samtidigt bättre än på länge. Han låter otroligt passionerad och fraserar på ett sätt som får mig att tänka på skivor som Street Legal och Desire. Det är dock inte hans sånginsatser som gör mig lyrisk, det som gör Tempest till en så bra skiva är att låtmatrialet är starkare än på länge och bra låtar överglänser varandra. Det börjar med ett gubbsväng som påminner om swing, Duquesne Whistle skulle kunnat vara tagen från Modern Times och är en av skivans höjdpunkter. Long and Wasted Years bygger på en gitarrslinga som inte går att lyssna sig trött på men bäst är ändå Pay In Blood. Pay In Blood är en av de bästa låtarna jag hört med Dylan någonsin. Dylan är förbannad till en otroligt snygg melodi och jag kommer att tänka på Idiot Wind från Blood on the tracks när Dylan sjunger:

Night after night, Day after day 
They strip your useless hopes away 
The more I take the more I give 
The more I die the more I live 

Tempest är tio låtar från en artist som aldrig slutar vara angelägen, lyssna och njut.

Nick Cave and Warren Ellis presents Lawless Soundtrack

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Soundtracks och filmmusik är någonting som tilltalar mig mycket. Anledningen är att det många gånger har blivit så lyckat, jag tänker på Hans Appelqvists Sjunga slutet nu, Neil Youngs Dead Man, The Knifes Hannah med H -soundtrack samt Bob Dylans Pat Garrett and Billy The Kid. Nick Cave och Warren Ellis har gjort musik tillsammans enda sedan 1995 då Ellis blev tillfrågat att spela fiol på Nick Caves and The Bad Seeds fantastiska skiva Murder Ballads och förutom att Ellis efter detta blev en ordinarie medlem i Bad Seeds så har han dessutom tillsammans med Nick Cave skrivit filmmusik bland annat till det mycket uppmärksammade filmen The Proposition, en film jag inte tittat på men soundtracket har jag lyssnat på oräkneliga gånger. Soundtracket till The Proposition är otroligt fint där instrumentala stycken står i centrum där Ellis fiol möter Caves piano och skapar musik lika stark som den de båda lyckas skapa med Bad Seeds. Därför blev jag förväntansfull när jag fick höra att mer filmmusik skulle komma signerat Ellis och Cave, denna gång till en film vid namn Lawless.

Filmen är baserad på en novell skriven av Matt Bondurant som heter The Wettest County In The World och förutom att Nick Cave skrivit filmmusik har han dessutom varit aktiv i skapandet av filmen. Jag vet ingenting om varken filmen eller novellen och hur detta påverkat min uppfattning angående soundtracket vet jag inte, jag har lyssnat på skivan som ett traditionellt album och som någonting fristående från film och litteratur.

Musiken denna gång kan närmast beskrivas som den amerikanska södern, en blandning mellan call and response och bluegrass. Nick Cave sjunger på två låtar (tror jag åtminstone) och annars så turas Emmylou Harris, Ralph Stanley, Willie Nelson och Mark Lanegan att använda sig av mikrofonen. Med andra ord, några av världens bästa röster till kompet av arrangemang (skrivna av Cave och Ellis) som det verkligen märks är genomtänkta trots sin oftast sparsmakade uppsättning av instrument. Det är mycket akustiska gitarrer, tjutande fioler och ensamma röster som känns som ett perfekt soundtrack, om inte för filmen Lawless, så för hösten som är här.

Många höjdpunkter finns men jag måste nämna några. Hillbilly-versionen på Velvet Undergrounds White Light/White Heat är oemotståndlig, den hårda Burnin Hell är Nick Cave på sitt mest sadistiska humör, på den instrumentala End Crawl spelar Ellis så försiktigt på sin fiol han bara kan och på vackra Fire In The Blood sjunger Emmylou Harris bättre än på många år. Jag gillar variationen på skivan men trots olika gästsångare och att instrumentala stycken, covers och eget skrivit material blandas så känns det aldrig ojämnt eller splittrat, helheten blir istället större än de enskilda delarna. Lawless Soundtrack är inte bara en efterlängtat återkomst av Nick Cave och Warren Ellis, det är också en av årets bästa skivor.

Saint Etienne – Words and music by Saint Etienne

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Jag har aldrig köpt Saint Etiennes koncept fullt ut. Jag har gillat många enskilda låtar och visst gillar jag både debuten Foxbase Alpha och ljuvliga Finisterre som album betraktade men mitt hjärta bultade aldrig lika starkt för Saint Etienne som till exempel för Broder Daniel, Neutral milk hotel, Bear Quartet och andra band som hjälpte till att forma 90-talets musikscen (åtminstone för mig). Detta förändrades dock för bara tre år sedan då jag från ingenstans hörde Saint Etiennes då nya singel Method of Modern Love och blev förälskad i låten. Method of Modern Love är en av de bästa poplåtarna jag hört i hela mitt liv, lika direkt som Be My Baby med Ronettes och med en melodi som skulle kunnat vara skriven av Stephin Merritt på den tiden då han kunde skriva bra popmusik. Sedan dess har jag väntat på Saint Etiennes nya skiva med höga förväntningar, förväntningar som infriades med råge.

Man skulle kunna tro att medlemmarna i Saint Etienne på sitt nionde studioalbum skulle börja tröttna på att försöka skriva den perfekta poplåten men Word and music by Saint Etienne låter förvånade naiv och ungdomlig, som ett band som precis upptäckt glädjen med popmusik. Skivan inleds med en låt med titeln Over the border som får mig att tänka på Tindersticks senaste skiva The Something Rain. The Something Rain öppnas med låten Chocolate som handlar om den perfekta fredagskvällen. Låten fungerar perfekt som en programförklaring av skivan och för att ringa in det viktiga för Tindersticks som band betraktat när Stuart Staple berättar om det väsentliga för en bra kväll.

På samma sätt fungerar Over the border som öppning på Words and music by Saint Etienne. Sarah Cracknell berättar om hur hon som tioåring ville upptäcka världen och började göra detta genom Top of the pops som atlas. Hon berättar om sin relation till popmusik mellan de fina refrängerna. Over The Border är en perfekt föraning på vad som ska komma, speciellt när Pet Shop Boys körerna kommer in och övertygar mig om att detta kommer bli riktigt jäkla bra.

Redan i andra låten, den fantastiska I`ve got your music så frågar jag mig ifall Saint Etienne någonsin låtit så här bra? Det låter så enkelt och självklart, så modernt men ändå retro och framförallt sjunger Sarah bättre än någonsin. Sarah minns tillbaka när hon var sjutton år gammal i When I Was seventeen, i redan nämnda Over the border berättar hon om första singeln hon köpte och Tonight är den perfekta tonårsseneraden. En sådan där låt där man aldrig vill att trancebasen ska ta slut och natten likaså. Trots ämnena så känns musiken aldrig sentimental och nostalgisk, tvärtom får den mig att känna att nuet är det viktiga.

Bra låtar överglänser varandra gång på gång, okej, Record Doctor har en ganska löjlig text men är skivans enda svaga spår och det förlåter jag i höjdpunkten I Threw It all away som är en ballad som är en stark kontrast till restan av skivan med sitt tempo, fraseringen i sången och det annorlunda arrangemanget. En låt som gör mig tagen och får mig att tänka på Method of Modern love, den är lika beroendeframkallande fast på ett helt annat sätt.

Det är en sorglig kärlekslåt av samma kaliber som Bob Dylans sång med samma titel och en av Saint Etiennes bästa låtar någonsin på deras bästa skiva hittills. Words and music by Saint Etienne är en kärleksförklaring till musiken som helhet. Skivan är nördigt popteoretisk med alla referenser och refränger som går: Tonight when the lights are going down, I will surrender to the sound…och jag kan inte annat än att älska detta. Det här är popmusik på blodigt allvar och jag undrar vem som egentligen behöver The Embassy när Saint Etienne finns?