The Bland har releasefest för ny platta

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

ReplokalenUppsalabandet The Bland (tidigare The Bland band) har i ett par år spelat lite varstans i Uppsala med omnejd. På nationer har de fått publiken att lyckligt dansa loss till eleganta versioner av stora inspiratörer som Beatles, The Band och Dylan. 

De sammansvettsades enligt egen utsaga i samband med resor som gatumusikanter och har under åren hittat en fantastiskt tilltalande stil. De släpper på fredag sitt debutalbum ”Strangers on the side of the street” och den som suktar efter en rejäl och välspelad dos av redan nämnda The Band, men också Mumford and sons eller Tallest man on earth, har här verkligen något att se fram emot. Plattan är festlig, sommarromantisk, taktfullt skarp och verkligen genomtänkt. Och sångaren Axel Öberg röst – vilken röst!

De har releasefest på fredag på VG nation. Det kostar inget att komma in- slantarna kan du istället på spontant och lite gammalmodigt manér lägga på exempelvis deras vinyl eller CD, som kommer att säljas på plats. Klicka här för facebookevent

Singeln heter ”Changes” och till den finns en väldigt fin video. Om du inte blir såld av den indie-sagolika videon nedan, så blir du garanterat det av den växande och ständigt uppåtsträvande ljudbild i låten, som gärna får fortsätta och fortsätta (aldrig sluta) in på vemodets sköna slätter.

Vi ses på VG, där vi blundar men ändå känner den varma ljussättningen mot ansiktet, ler av välbehag, torkar ölskummet ur skägget (eller den skägglösa överläppen) och imponeras av dessa lokala hjältar.

Ty Segalls ”Sleeper”

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

tysegall1

I garagscenens huvudstad San Francisco är han känd under många namn; Fuzz, Traditional Fools, Party Fowl, Sic Alps, The Perverts m.fl. men du kanske känner igen honom som Ty Segall.

Efter solodebuten med skivan Horn the Unicorn (2008) som endast släpptes på kassett har den här grabben spottat ur sig skivor och EP’s som ingen annan. Hans musik utstrålar en riktigt rå energi som jag har svårt att hitta hos andra artister. Låtarna känns som rostiga järnrör, hårda, greppvänliga och rough around the edges. Tidigare i sin karriär jobbade han solo och turnerade med sin enmansföreställning och den 20e augusti 2013 släpper han soloalbumet Sleeper.

He has recently started playing with a band, but still believes that all a song really needs is whatever one person can strike, strum, sing, or shake.

15 maj, när Ty annonserade skivsläppet meddelade han till mångas förvåning att det skulle bli enda skivan under 2013. Detta behöver nödvändigtvis inte te sig annorlunda då majoriteten av band kanske släpper en skiva per två år, men inte Ty, han matar ut tre eller fler. När jag för första gången slog på skivan, titelspåret Sleeper, tittade jag upp från min telefon, slöt ögonen och började gunga huvudet fram och tillbaka. Fylld av den där känslan man bara får när man lyssnar på något som sår ett frö inuti en som direkt börjar blomma, djupa andetag, gåshud. I fönsterrutan på tåget såg jag min egen reflektion, jag log.

På Sleeper har Ty helt bytt spår, men långt ifrån spårat ur. Sleeper låter mer som en godnattsaga, som en av Ty Segalls drömmar från slummer till REM i jämförelse med hans tidigare verk. Det är något jag är lyckligt överraskad av, även ifall jag måste erkänna att jag saknar de där slagen på käften Ty brukar vara så bra på att dela ut. Jag gläds dock över att han fortfarande låter sin förtjusning av 60-talsrock och sweet sweet lo-fi styra och ställa. Den gamla ljudmattan är som upplöst, han gömmer sig inte längre bakom en vägg av dissonans utan det är en härlig, mörk, ändå ganska rå lo-fi-akustisk produktion. Väldigt naket och personligt. Låten The West ger mig härliga Simon & Garfunkel-vibbar och The Man Man får mig att sluta ögonen och trumma på knäskålarna så där som Bob Dylans musik kan göra. She Don’t Care får mig att vilja ha en dålig relation med någon så jag får spendera nätterna whiskyfull och skråla med gråten i halsen och Sweet C.C. är bara en jävligt bra låt. Jag ser skivan är en resa genom en hittills outforskad del av Ty Segalls kreativa hjärna, och jag älskar den.

Jag tänker nu visa dig något vi valt att kalla ”The Hitchhiker’s Guide to …”. Alla vet hur omständigt det kan vara att läsa en skivrecension av ett band man aldrig lyssnat på, det blir ointressant läsning då man inte vet i vilken ände av artistens enorma musikbibliotek man ska börja lyssna i. ”The Hitchhiker’s guide” kommer ta sin form av en playlist där skribenten guidar läsaren med några smakfullt utvalda ”dörröppnarlåtar” till artisten. Allt för att göra det så enkelt som möjligt för DIG att på ett smidigt sätt börja ta del av all underbar musik vi vill förmedla. I detta fall: The Hitchhiker’s Guide to Ty Segall. Helt jävla underbart!

The Hitchhikers’s Guide to TY SEGALL

Bob Dylan – Another Self Portrait: The Bootleg Series Vol 10

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

dylan_.jpg

I slutet av augusti släpper Bob Dylan ännu en gång en ny volym i sin Bootleg Series och detta blir den tionde i ordningen.

The Bootleg Series är album som jag tycker är lika starka som Dylans studioalbum och jag önskar att materialet till dessa Series aldrig tar slut. Volym 5 med titeln Live 1975, The Rolling Thunder Revue är faktiskt en av de första Dylan skivorna jag handlade själv (innan hade jag bara lyssnat på pappas Dylan-skivor) och är en av de Dylan-skivor jag håller högst. Albumet innehåller liveinspelningar ifrån The Rolling Thunder Revue som var en turné som genomfördes med fokus på material från skivan Desire. På turnén medverkade fantastiska musiker som Roger Mcguinn, Joan Baez och T-Bone Burnett och Dylans versioner av låtar som Love minus zero/No Limit, It takes a lot to laugh it takes a train to cry, och The Water Is Wide har aldrig låtit bättre.

En annan av Dylans Bootleg Series -skivor jag vill slå ett slag för är Tell Tale Signs: Rare and Unreleased 1989–2006 som släpptes 2008 och som jag lyssnade på intensivt precis när jag hade flyttat från Stockholm till Uppsala. Som titeln avslöjar innehåller skivan material som Dylan spelade in mellan åren 89–06, några år där Dylan gjorde några av sina bästa album (som Oh Mercy, Time Out Of Mind och Modern Times) och jag blev förvånad över att Dylan valde att utelämna så mycket fantastisk musik från studioalbumen.

Jag flyttade till Uppsala själv och kände mig ensam när jag vandrade lägst Fyrisån med Bob Dylans musik i hörlurarna. Jag kunde dock känna igen mig i Dylans text i den avskalde versionen av Mississipi då han sjunger; ”Walking through the leaves, falling from the trees, feeling like a stranger nobody sees” och på något vis kändes igenkännandet som en trygghet.

Another Self Portrait: The Bootleg Series Vol 10 innehåller 35 tidigare outgivna inspelningar som kom till i början av 70-talet då Dylan gjorde skivorna Nashville Skyline, Self Portrait och New Morning. Tre skivor som utmärker sig mycket i Dylans diksografi (men det är ett en annan historia) som jag är väldigt förtjust i och därför är förväntningarna naturligtvis höga på att få höra de uttag, alternativa versioner och covers som inte kom med på de tre studioalbumen.

Rodriguez på Music & arts

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Booklet-Orange-Poster-Version.indd

Likt Lune, som presenterades häromdagen, spelar Rodriguez Stockholm music and arts i helgen. Mannen som i solskensberättelsen Searching for sugarman i tiotals år varit enormt populär i Sydafrika, utan att veta om det. Ett hel nation som å andra sidan trodde att han dog redan på 70-talet. 

Roudriguez musik hade ett starkt motstånd i apartheids Sydafrika. Hans vinylskivor censurerades med hjälp av repor, då texterna ansågs olämpliga. Men musiken lyckades ändå överleva i form av insmugglade skivor och kopior. Han blev en stor popikon; alla lyssnade på Rodriguez. Dock var det ingen som visste något om artisten. Han var ett mysterium. Av skivomslagen framgick inte var han kom ifrån. Pga landet isolation var det samtidigt mycket svårt att ta reda på mer. I låttexterna fanns däremot ledtrådar som bl.a. indikerade hans härkomst. När då två fans vill söka reda på vad som hände med deras stora stjärna, inleder de ett stort detektivarbete. Detta leder till att de inte bara får veta vem han var och var han kom ifrån, utan också att han fortfarande lever.

I Detroit, där han bor, är det dock inte många som känner till honom, annat än som en kuf som jobbar på en byggarbetsplats. Att han är en stor popstjärna i Sydafrika, är det ingen som vet, än mindre han själv. I USA uteblev hans påtänkta musikkarriär. Snart beslutas att han ska resa till sin publik, för att spela på plats. Det måste finnas något häpnadsväckande fantastiskt över att få se sin favoritmusiker, som man länge trott varit död, framträda live. Många trodde inte det var sant, ens när han stod där framför dem.

Det är fantastiskt att han får sin efterlängtade upprättelse. Men när Rodriguez tjocka och fula skivbolagsgubbe i dokumentären sitter och påpekar att Bob Dylan är skit i jämförelse med hans artist, blir jag lite trött. Och jag ser nu framför mig hur han cashar in så galet mycket pengar, på nyutgivna vinyler (jag har köpt en, ja) och på konserter (jag ska se honom live, ja) osv. Denna man gjorde mig avigt inställd till det hela, i en biosalong i som i övrigt var i extas. Men å andra sidan, sympatiska Rodriguez vill man ju allt gott. Han har gjort väldigt fina album, men bor ändå i något ruttet kyffe och har knegat hela livet. Man får välja att se det fina i det här. Att han var ett soundtrack till de vita sydafrikanernas kamp mot apartheid. Att han är en död ikon – som lever.

Och nu är han känd över hela världen. Ska hålla två spelningar i Sverige i sommar. På Way out west senare i sommar och nu i helgen på Stockholm music and artsEfter dokumentärens stora framgångar och dess gripande berättelse kommer publiken att vara otroligt tillmötesgående. Stämningen kommer att vara jublande entusiastisk. Jag kommer att välja att glömma skivbolagsgubben och istället drömma om en kamp mot samhällets orättvisor. Om stordåd och osannolika berättelser. Jag kommer att delta i extasen.

____________________

I tillägg vill jag berätta att just när jag skrivit färdigt denna text, begav jag mig in till köket. Där råkade radion AV EN HÄNDELSE vara påslagen. Sommar i P1 hade just inletts och det var AV EN HÄNDELSE Malik Bendjelloul som sommarpratade. Dvs skaparen av dokumentären Searching for sugarman. Om du inte lyssnade, så tycker jag att du bör göra det. Då får du än bättre insikt i vem mannen Rodriguez är. Att han är mer ”audio than video”. Att han ger bort alla pengarna han tjänar i samband med hans plötsliga framgångar, till sina döttrar.

Du får också berättelsen bakom berättelsen. Maliks berättelse om hur skapandet av dokumentären gick till. Hur han snubblade sig fram i många år av framgångar och motgångar. Hur han AV EN HÄNDELSE befann sig i Palms springs vid rätt tillfälle. Hur han AV EN HÄNDELSE föll i en pool, vilket AV EN HÄNDELSE ledde till ett steg till i processen av detta skapande. Ja, han är smått vidskeplig. Dock tycker jag det tillför något till hela grejen. Det blir mysigt mirakulöst och sagolikt. Därför blir jag också så häpen av denna lilla HÄNDELSE, att jag fick för mig att skriva denna text precis i samband med att dokumentärens skapare höll sitt sommarprat. Och att radion råkade vara på, trots att jag inte lyssnade, trots att jag tänkt lyssna på någon annan podcast. Jag känner mig upplyft, eller rent av upplyst, frälst. Vilket mirakel!

Musiken i programmet är ruskigt bra. The Cure, Bob Dylan och naturligtvis massor av Rodriguez. Alla låttitlar börjar dessutom på i.

Klicka här för att lyssna på Spotify 

Klicka här för att lyssna på Mailk i sommar i P1

For Emelie, forever ago

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

For emelie forever ago

Här kommer en lista. Den är till min flickvän Emelie. Musiken lyssnade jag på för längesedan, fram till idag. Det som presenteras är 46 av mina mest betydelsefulla musiker/låtar/album genom tiderna. Låtarna finns alltså med till sin enskilt stora betydelse, eller som representation för artisten, bandet eller albumet. Jag har dock ändå i någon mån begränsat mig till musik som jag fortfarande kan uppskatta på riktigt. T.ex. Bryan Adams som var min favorit på lågstadiet är av den anledningen inte giltig, varför han inte finns med på listan. Vidare kan jag inte säga att listan är komplett. Jag har säkert glömt en hel del. Men jag tänker att den ska uppdateras när jag kommer på dessa olyckligt glömda bitar. Syftet med listan är att Emelie ska få ta del av min personlighet genom en sorts musikalisk historia. Dock i historisk oordning. Men jag tänkte att även ni ska få ta del av den. 

Jag är också medveten om att det finns massor av musik som jag kan kanske anser är bättre. Som är större, ur ett mer generellt perspektiv. Att jag bör ha med dem. MEN, jag har alltså valt de som helt enkelt har absolut störst emotionell betydelse för mig personligen. Jag bör kanske ha Bright eyes istället för John Vanderslice. Men betydelsen de olika artisterna haft för mig går inte ens att jämföra. Och var är Bruce? Kan en fråga sig. Men jag har inte lyssnat i närheten av så många gånger på hans Born in the U.S.A. som på Andrew bird & the misterious prodiction of eggs. Men ang Beatles. De är ett av banden som inte finns på Spotify, varför de uteblir.

Något som blir väldigt tydligt när jag gör den här listan, är dess brist på kvinnor. Björk, Tennis och Stina Nordenstam är några av få. Det är skrämmande att jag har gått genom livet i detta manliga träsk. Jag har dock inte på något sätt aktivt valt bort kvinnor. Jag har dessutom lyssnat på många kvinnliga artister. Särskilt på senare år. Men jag känner att jag inte kan ändra min historia. Jag kan inte ljuga. Min musikaliska historia är högst manlig. Det är inte heller konstigt. Musikens historia är väldigt manlig. Med manliga musiker, män på skivbolagsstolarna och manliga konsertbokare blir rimligtvis tyvärr just män mest uppmärksammade i de flesta av musiksammanhang.

Däremot kan jag påverka min och andras framtid. Och det tänker jag göra genom en sorts kvotering. Som jag redan nämnt så kommer minst vartannat inlägg i fortsättningen att handla om en kvinnlig artist eller om ett band bestående av kvinnor, här på Populaermusik.

Ang titeln For Emelie, forever ago. Dramatiskt. En Bon Iver-referens. Jag har alltid varit blödig. Räcker så. Klicka här eller på bilden för att komma till listan. Puss

Ps. Listan hamnar naturligtvis bland mina andra listor, under kategorin ”Spellistor”. Klicka här för att se övriga listor. Ds.

Håkan skriver pophistoria

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

hakan_hellstrom-det_kommer_aldrig_va_over_for_mig (kopia)

Det kommer aldrig va över för mig har väl knappast undgått någon. Och att det låter så ruskigt bra. Omslaget är fantastiskt fint. Släppet är taktiskt placerat i samband med våren. Vilka fantastiskt vår- och sommarmelodier sen. Du kan gå din egen väg är en stillsamt stund: en sommardag som utspelar sig inom dig. Du vill ängsligt stanna kvar, tro på att den är sann, verklig. När lyktorna tänds är lika magisk också. Hoppet bara strömmar från gitarren i sin geniala enkelhet. Valborg, en ny Jag vet vilken dy hon har varit i.

Jag hoppar av glädje över att han hittat till en gammal synth. Satan va snyggt. Livets teater, Pistol etc. Som Ratata typ. De kärleksfulla och varma melodierna i Pistol antyder att han sökt sig tillbaka till sina tonår, hans känslor i 80- och 90-talet.

Denna vår serveras vi med den ena efter den andra givna vår- och sommarskivan. Och Det kommer aldrig va över för mig är en av dem. Vi kommer naturligtvis att överösas av dessa låter i den närmsta framtiden. Och jag övertygas än mer om att Håkan Hellström är vår tids lokala, nationella, svenska Bob Dylan. Mer rimligt vore kanske att hitta en svensk artist att jämföra med (man skulle kunna säga Lundell). Men det behövs inte. För det här är en Dylan, i mindre skala, i en svensk liten kontext. Och det gläder mig att jag får vara med om det. Klicka på bilden så hittar du till skivan. Se nu till att göra det- så att du inte missar när stor pophistoria skrivs.

Don’t think twice it’s alright – ett sommarfragment

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Dylan dont think twice

I stugan i sommar, där drömmer jag om att ha en vinylspelare, ur vars högtalare Bob Dylans Don’t think twice it’s alright strömmar. Man sitter där på verandan och betraktar naturens stillhet. Lite mer bredbent, förstrött. Korta shorts, öppen skjorta och luftiga tennisskor. Tar några kliv över gräsmattan – dags att klippa snart? – donar lite med grillen som vi använde igår kväll. Ser på henne. Hon har somnat med boken på magen i en solstol på gräsmattan. Behagliga solstrålar varvas med lövträdets vaggande skuggor i hennes ansikte.

Jag stoppar händerna i fickorna. Vandrar bort mot uthuset och hugger tag i fiskespöt och draglådan. Ställer spöt mot väggen och lådan på marken. Vänder in i stugan igen och tittar i kylskåpet. Tar en redan förberedd dubbelsmörgås med ost, skinka och saltgurka och två iskalla folköl. Mariestad. När ryggsäcken fyllts ger jag henne en kyss – hon vaknar inte – och beger mig sedan nerför slätten mot närmsta viken. Solen ligger lågt och vackert på andra sidan om sjön. Högra handen är sluten kring korkhandtaget på fiskespöt. Väl framme vid vattenbrynet tar jag spjärn med vänsterfoten mot en stadig sten och blickar ut över den blanka ytan.

Så kastar jag ut.

Kendrick Lamar – Good kid M.A.A.D city

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

När jag var tolv år hade jag rakat huvud, ägde en butterfly-kniv, spelade basket och lyssnade på skivor som Snoop Doggy Doggs Doggystyle, Dr Dres 2001 och Beastie Boys Hello Nasty. Jag klädde mig i på tok för stora tröjor och Fubu-jeans och kallade mig själv hiphopare. Samma känsla jag hade i tolvårsåldern och satt på bussen på väg till basketträningen och lyssnade på Snoop Doggy Dogg (som han då kallade sig) rappa om mordanklagelserna mot honom får jag idag när jag hör Kendrick Lamar väsa ur sig Bitch dont kill my vibe och berätta om pooler fyllda av sprit på sin senaste skiva Good kid M.A.A.D city . Det är en känsla av att uppleva tidlös musik utan motstycke och att ta del av en värld jag inte är så bekant av.

Kendrick berättar historier om Compton, kallar kvinnor för bitches, berättar om hur han knarkar, gör inbrott och gråter. Uppriktigheten i låtarna kan jag inte svara på men berättandet är otroligt målande och jag förstår varför Bob Dylan i en intervju för en massa år sedan hävdade att han enbart lyssnade på hiphop av all ny modern musik eftersom berättandet är så starkt. Beatsen på skivan är ofta minimalistiska och känns mest som en kuliss för att låta Kendrick berätta sina historier men de är genialiska i sin enkelhet.

Bäst blir det i The Art Of Peer Pressure som börjar som ett typiskt sommaranthem från 90-talet men plötsligt förvandlas till en mörk historia om en vardag som aldrig vill ta slut till ett oemotståndligt beat. Good kid M.A.A.D city är en av de bästa hiphop-skivorna jag hört i hela mitt liv. Den har en lekfullhet som påminner om Kanye Wests My beautiful dark twisted fantasy och innehåller några av de bästa texterna jag hört. Kendrick rappar på ett otroligt avspänt och snyggt sätt och skriver låtar som jag inte kan lyssna mig trött på. Detta är en perfekt skiva att använda som substitut för den nya Dr Dre skivan som aldrig verkar komma.