Årets bästa skivor: Plats 11-20

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

rhye

11: Rhye – Women

En av årets vackraste låtar är öppningen på Rhyes album Women. Låten heter just Open och inleds med ensamma stråkar tills ett försiktigt komp kommer in och en av de snyggaste sånginsatserna jag hört på länge tar över och sjunger ” I wanna make this plain. I know you’re faded,
 but stay, don’t close your eyes.” Det försiktiga och avskalade anslaget fortsätter albumet igenom och det är just det som gör detta till en så bra skiva.

Små detaljer bryter upp, gitarren som inleder One of those summer days är ett exempel på detta medan ett annat är saxofonen som knappt är märkbar i redan nämnda Open. Det subtila gör denna skiva till en fin enhet, ett album som går att lyssna på från början till slut och bevisar på ett uppfriskade sätt att albumformates död förhoppningsvis aldrig kommer att ske.

12: Valerie June – Pushin’ Against A Stone

Jag var tidigare inte bekant med Valerie Junes musik men av en slump hörde jag en dag hennes låt The Hour och fastnade på en gång för det tilltalande kompet och den fantastiska sångerskans melodikänsla. När jag sedan lyssnade på albumet i sin helhet kunde jag inte annat än att kapitulera inför en av årets i särklass bästa skivor. Produktionen är gjord av Dan Auerbach från Black Keys och passar Junes sånger perfekt och trots att jag tycker några rockiga låtar drar ner helhetsbetyget så spelar det liten roll i kontrast till albumets höjdpunkter som den vemodiga Twined & Twisted och avslutande hymnen On My Way.

13: The Knife – Shaking The Habitual

Shaking The Habitual låter det som om syskonen i The Knife gör sitt yttersta för att spela ut hela sitt register och det låter som de tagit influenser ifrån skilda artister och band som Can, Throbbing Gristle och Salem. Resultatet blir en svårlyssnad, psykedeliskt och monoton electro som i sina stunder är beroendeframkallande.

Melodierna har fått lämna plats åt rytmerna vilket både är till The Knifes fördel men även nackdel. Den nästan 18 minuter långa Old dreams waiting to be realized känns tröttsam och ibland saknar jag popelementen som gjorde förra albumet Silent Shout till en sådan bra skiva. Samtidigt känns det befriande att The Knife vågar utvecklas och inte gör det väntade.
Överlag är Shaking the habitual en lyckad experimentell uppvisning som är som bäst när melodierna får ta stor plats. Som i skivans höjdpunkt Raging Lung är där Karin Dreijer visar upp vilken fantastisk sångerska hon är till kompet av ett pulserande beat.

14: Earl Sweatshirt – Doris

Earl har alltid varit min favorit från hiphopkollektivet Odd Future. Dels på grund av hans ofta intressanta texter men även för att han har ett flow som beundransvärt. Han har också ett allvar och mörker som jag tycker övriga medlemmar saknar. Albumets bästa låt Hoarse är ett typiskt exempel på detta men även på låtar som 20 Wave Caps, Hive och Chum överträffar han sig själv och bevisar att amerikansk hiphop är lika relevant idag som under 90-talets glansdagar. Man kan ifrågasätta en hel del kvinnoförnedrande textrader och några enformiga låtar men jag kan inte motstå att utse Earl till världens för tillfället mest intressanta rappare.

15: Sällskapet – Nowy Port

Sällskapets andra skiva var efterlängtad för mig och jag tycker att bandet känns befriande bland all annan svensk musik. Att blanda gitarrer med elektroniska inslag med tydlig inspiration från Einstürzende Neubauten kan låta svårlyssnat och pretentiöst men i själva verket är Nowy Port en relativt lättillgänglig skiva. Thåström står inte lika mycket i centrum på sina soloskivor vilket gör detta uthärdligt och Ossler gitarrer är lika snygga som alltid.
Gäster som Bruno K Öijer och Anna Von Hausswolff är med och gör detta till en storartad skiva som är en värdig uppföljare till debuten. Bäst blir det när trion är ensamma och sjunger om ”långsamma timmar” i albumets bästa låt Såg dom komma.

16: Kurt Vile – Wakin on a pretty daze

Skivans första låt Wakin on a Pretty Day är närmare tio minuter lång men det känns som den lika bra skulle kunnat fortsätta tio minuter till. Få musiker kan få till det där avslappnade som samtidigt tilltalar, det där uttrycket som känns fullkomligt naturligt. Kurt Vile sjunger om livet som turnerade musiker och hur han längtar hem till sin familj samtidigt som han spelar vackra gitarrslingor som för tankarna till Pavement, Teenage Fanclub och The Byrds. Höjdpunkten är Girl Called Alex, en mörk sång som visar upp komplexiteten i Kurt Viles musik.

17: Ossler – Stas

Att Ossler döpt en låt på sin nya skiva till Tysk höst, samma titel som Stig Dagermans reportagebok från 1947 som berättar om tillvaron för människor i det då sönderbombade Tyskland, känns fullkomligt naturligt. Ossler har aldrig varit rädd för att ge ett pretentiöst intryck med sin musik och likt Stig Dagermans författarskap kommer han undan med det.
Osslers nya skiva som bär titeln Stas har ett omslag lika dovt och sparsmakat som förra skivan Ett brus och mörkret som var centralt på den skivan har nu blivit ännu mörkare trots att Ossler i intervjuer hävdat motsatsen. Det här mörkret är någonting som jag anser passa Osslers musik och texter perfekt och Stas är hans bästa skiva hittills.

18: Teho Teardo och Blixa Bargeld – Still Smiling

Om jag skulle göra en lista på vilka musiker jag håller högst genom tiderna skulle Blixa Bargeld komma väldigt högt. Han är inte bara en duktig sångare, han är dessutom en av de bästa gitarristerna jag vet (vilket man kan höra på flera Bad Seeds-skivor.) Naturligtvis är det en stor händelse för mig personligen så fort Bargeld ger ut ny musik och Still Smiling är inget undantag. Förutom några texter på italienska så känns samarbetet med Teho Teardo naturligt och arrangemangen som oftast innehåller mycket stråkar passar Bargelds röst utmärkt.

Still Smiling är inte en lika experimentell som Bargelds soloskiva Commissioned Music och går inte att jämföra med de album han gjort tillsammans med Einstürzende Neubauten men är ändå en angenäm skiva. Dessutom innehåller den årets bästa låt, A Quiet Life, en låt som får all annan musik att kännas betydelselös.

19: Phosphorescent – Muchacho

En av årets mest uppmärksammade och hyllade skivor är även en av de bästa. Jag läste en text där det stod om Matthew Houck (som Phosphoresent heter på riktigt) och hur skapandet av Muchacho gick till. Det bottnade i att Houck kom hem efter en ansträngande turné och upptäckte att hans flickvän lämnat honom. Resultatet av sorgen efter uppbrottet blev Muchacho, en bräcklig men storartad skiva som fans till artister som Bon Iver, Midlake och Fleet Foxes borde älska. Albumet har många starka stunder, A New Anhendonia är en av årets finaste ballader, Terror in the Canyons är country som för tankarna till Gram Parsons och Song For Zula har blivit indiegenerationens svar på Gigi d’agostinos I’ll fly with you.

20. Laura Marling – Once I Was An Eagle

Jag fick höra att Laura Marling är verksam i genren singer-songwriter och plockar på sina gitarrsträngar samtidigt som hon sjunger om naturen. Det kändes inte speciellt tilltalande, det kändes som det redan finns för många sådana skivor så jag gick vidare. En dag lyssnade jag dock på Once I Was an Eagle i brist på annat när jag pluggade inför en tenta. Albumets fyra första låtar bildar en enhet som är så tilltalande att jag inte kan förstå att jag inte upptäckte hennes musik tidigare. När fiolen kommer in i titelspåret förstår man snabbt att det här är musik utöver det vanliga. Hon sjunger ”When we were in love, I was an eagle, and you were a dove” och liknelsen känns helt perfekt.

Teho Teardo & Blixa Bargeld – Still Smiling

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

blixabargeld_cpetersempel.1200.0

Jag är kanske inte rätt person att skriva om denna skiva då min relation till Blixa Bargeld är ren och skär kärlek. Få musiker har påverkar mig så mycket som den före detta Bad Seeds gitarristen som även är motorn i ett av världens bästa band, Einstürzende Neubauten och dessutom en stilikon utan motstycke. Jag skulle antagligen gilla vilken musik som helst Blixa Bargeld valde att ge ut, det räcker nästan med att jag hör hans röst för att bli tillfredsställd men ändå gjorde mitt första intryck av Still Smiling mig kritisk.

När jag hörde Blixa Bargeld börja sjunga på italienska började jag snabbt tänka att han tagit sig vatten över huvudet och började saknade Einstürzende Neubautens storhetstid men ju mer jag lyssnade på Still Smiling desto bättre blev albumet. Samarbetet med den italienska kompositören Teho Teardo känns naturligt och arrangemangen som oftast innehåller mycket stråkar passar Blixa Bargelds röst utmärkt. Still Smiling är inte lika experimentellt som Bargelds soloskiva Commissioned Music och går inte att jämföra med de album han gjort tillsammans med Einstürzende Neubauten men är ändå en angenäm skiva.

Albumet är inte speciellt utmanande men det tycker jag känns befriande i Bargelds fall, han behöver inte längre skrika och hoppa i skrot för att få vår uppmärksamhet, en traditionell skiva med relativt enkla sånger räcker gott och väl. Några låtar återkommer jag till (som den ljuvliga A Quiet Life och den snygga upptakten som Nur Zur Erinnerung består av) medan andra låtar känns som misslyckade och påtvingade försök att låta som någonting Neubauten kunde spelat in (Buntmetaldiebe och Axolotl.) Som helhet är dock Still Smiling en trevlig återkomst av Tysklands största musiker sedan Bach men jag kan inte förneka att den mest av allt får mig att längta efter en ny skiva med Neubauten. Kanske är det orättvist av mig att jämföra Bargelds nya skiva med musiken han gjort med sitt indusitriband men det är samtidigt oundvikligt.

Hultsfredsfestivalen i Stoxa – En utvärdering

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFuunky4.jpg

Området i Stoxa var inte lika fint och gemytligt som det i Småland. Det dåliga vädret hjälpte knappast till att försköna bilden av landskapet och inte heller flygplanen som flög över himlen och överröstade tillvaron. Jag är inte heller positivt inställd till narkotikapolisen som gång på gång kom och letade efter någon som brukar droger (polisen förhörde en kompis tre gånger trots att han var oskyldig!) och både duscharna och toaletterna kunde varit fler och fräschare.

Trots detta hade jag en väldigt rolig festival. Folket som var där hade en positiv inställning, ölen smakade gott och framförallt såg jag många bra konserter. Jag håller inte med Mårten att My Bloody Valentine var dåliga, tvärtom, bilden förstärktes hos mig att bandet är ett av världens bästa och att höra låtar från Loveless live var en stark upplevelse. Att även se Fat Boy Slim spela var en höjdpunkt. Jag är trött på musikklimatet idag där Swedish House Mafia och Avicii tar så stort utrymme men när jag såg Norman Cook vända plattor live så påmindes jag om att Dj-kulturen inte behöver vara plastig och mainstream.

Dansanta beats tillsammans med en märklig videokonstellation gjorde att området i Stoxa plötsligt kändes som en strand på Ibiza i början av 90-talet och trots att spelningen var något för lång som tycker jag det var roligt att se Fat Boy Slim uppträda.

Som jag även misstänkte innan festivalen började blev det blev bäst vid midnatt på fredagen då Portishead klev upp på scenen. För några år sedan läste jag en intervju med Blixa Bargeld, frontfiguren från Einstürzende Neubauten där han berättade att han gillade Portishead. Eftersom Bargeld sällan talar positivt om andra band så insåg jag att det var ett band jag borde kolla upp. Jag blev knappast besviken, Third är en av de mest fascinerande skivorna jag lyssnat på, det självbetitlade andra albumet är fin lågmäld soul och Dummy är ett av 90-talets bästa album med sin blandning av hiphop-beats och beroendeframkallande melodier.

Det är lätt att bli besviken när man förväntar sig mycket av ett band men istället blev jag bara överväldigad. Portishead på Hultsfredsfestivalen är en av de bästa konserterna jag sett i hela mitt liv, den psykedeliska videoinstallationen i bakgrunden var oerhört snygg och bandet spelade sina låtar perfekt. I slutet av konserten sprang jag och Mårten till baren och beställde kall öl och tände varsin cigarett. Portishead avrundande spelningen med att spela två av sina bästa låtar, Roads och We Carry On, och Beth Gibbons röst fick mitt hjärta att slå snabbare. Jag blundade och insåg att musik inte blir bättre än så här.

Hultsfredsfestivalen i Stoxa hade sina för och nackdelar men överlag hade jag en fantastiskt rolig festivalupplevelse. Området kunde varit bättre, vädret kunde varit finare och visst hade det varit skönt utan narkotikapolis och flygplan men konserterna och stämningen gjorde att det blev en lyckad helg och jag skulle gärna åka tillbaka till Stoxa nästa år om festivalen äger rum igen.

Nick Cave and The Bad Seeds – Push The Sky Away

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

nickcave-12.3.2012

Det tyska bandet Einstürzende Neubauten döpte en skiva till ”Silence is Sexy” i början av 2000-talet och det var befriande att höra den högljudda industrin ersättas av luftiga arrangemang, viskande sång och en tystnad som fyllde samma funktion som ackorden instrumenten spelade. Det låter som Nick Cave haft den gamla Bad Seeds-medlemmen Blixa Bargelds tanke om tystanden som någonting tilltalande i bakhuvudet under inspelningen av senaste skivan ”Push The Sky Away” för inte sedan ”The Boatsman`s Call” ifrån 1997 har Nick Cave spelat in musik så försiktig, avskalad och vacker. ”Push The Sky Away” låter som en naturlig uppföljare till ”The Boatsman`s Call” och ”No More Shall We Part” De skivorna Nick Cave släppte efter 2001 och fram till 2013 har haft många bra låtar men har som helheter känts ofokuserade.

”The Boatman`s Call och ”No More Shall We Part” är två skivor jag älskar men jag tycker att texterna på ”No More Shall We Part” ibland är för övertydliga av budskap och är på en ovanligt låg nivå för att vara skrivna av Nick Cave. I ena stunden är de högtidligt religiösa som psalmer och i andra stunder löjliga med sina berättelser om Computer geeks in the school house.

Detta har dock på nya skivan ersatts av mer raka iakttagelser av kärlek, sorg och det som pågår omkring oss som oftast beskrivs som livet. Nick Cave har insett att hans storhet idag handlar om ballader och att han inte behöver skrika som i Grinderman eller Birthday Party för att bli hörd.

Albumet innehåller stråkar så vackra att Tindersticks skulle bli avundsjuka och ett sparsmakat pianospel som är grunden för att låta Nick Caves sång ta störst fokus högst upp i mixningen. De 9 låtarna håller oerhört hög klass och kompletterar varandra vilket gör att de fungerar bäst att höras i albumformatet. Att höra underbara Wide Lovley Eyes och Waters Edge efter varandra är som att se Djurgården vinna fotbollen överlägset två matcher i rad, det känns overkligt men i Nick Caves fall är det en realitet som får mig att inse popmusikens oerhörda kraft. ”Push The Sky Away” är ett album jag inte kan sluta lyssna på och jag är övertygad om att det här är musik lika angelägen idag som om hundra år.

Nick Cave and The Bad Seeds – Jubilee Street

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

NickCave

Den 18:e februari kommer Nick Cave och The Bad Seeds nya skiva Push the sky away och väntan är helt olidlig. Under 2000-talet tycker jag att Nick Cave har givit ett något förvirrat intryck, han har spelat in skivor som spretat i olika riktningar, ofta innehållandes några bra låtar men som helheter långt ifrån de mästerverk han tidigare skämt bort hos med som Murder Ballads, Let Love in och The Boatsmans Call. Kanske beror detta på att Blixa Bargeld valde att hoppa av Bad Seeds, kanske var hans medverkan mer betydelsefull än jag vid en första anblick hade trott och när jag förra året hörde att även Mick Harvey skulle lämna bandet blev oron stor. En oro som dock helt försvunnit i och med att jag hörde nya singeln Jubilee Street. Det är en ballad som skulle kunna varit tagen ifrån And no more shall we be apart eller Boatsmans Call innehållandes en oerhört snygg gitarr och stråkar som skulle kunnat vara signerade Tindersticks.

Einstürzende Neubauten – Live at Rockpalats 1990

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Året efter Haus der Lüge släpptes, skivan som många anser vara Einstürzende Neubautens motsvarighet till The Beatles skiva Sgt pepper’s lonely hearts club band spelade Neubauten live på Rockpalast , ett tyskt tv-program som sänder konserter live ifrån Düsseldorf och detta har nu äntligen släppts både på cd och dvd. Detta var innan Neubauten släppt sina mer lättlyssnade skivor Tabula Rasa och Ende Neu och innan Blixa Bargeld gjorde reklam för Hornbach. På den här tiden var Neubauten ett av de hårdare industribanden som existerade, de klädde sig i svart, rökte franska Gitanes-cigaretter och medlemmarna omgav sig av ett rykte att ta på tok för mycket amfetamin. Redan efter öppnade Prolog ger Blixa ifrån sig ett av sina kattskrik och man inser snabbt att detta kommer bli en fantastisk spelning.

Låtmaterialet kretsar mest kring Haus der Lüge och Halber Mench och resultatet blir en mörk, energifylld och något obehaglig spelning. Der tod is ein Dandy har aldrig låtit bättre, det låter som en blandning av sjungande humlor, Slayer och exploderande bomber. Nancy Sinatra och Lee Hazlewood covern Sand låter uppfriskande bland all industri och avslutande Letztes biest am himmel är hjärtskärande vacker. Att titta på dvd-skivan är naturligtvis att rekommendera. Alexander Hacke är överenergisk och headbangar oavbrutet medan Blixa aldrig varit snyggare iförd kostym och en fender hängandes runt halsen. Mark Chung märks knappt men spelar oklanderligt på basen liksom Fm Einheit med sin percussion och N.U Unrug såg redan på den här tiden ut som någons farsa som fått följa med för att hålla ordning på resten av bandet.

Einstürzende Neubauten live at Rockpalats är ett tidsdokument över Neubautens storhetsdagar som borde tilltala praktiskt taget alla som är intresserade av musik.