Björk – fantastisk videokonst

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

bjork_wanderlust_630px”Wanderlust”, vilken video. Vilken berättelse, vilken låt. Björks videor är överlag fantastiska konstverk. Även om denna är några år gammal så är den en av hennes senaste. 

Ängsligt, vackert och ofattbart märklig animering. Och slutet!

 

Was it something like this i wished for?

Or will i want more?

Är du inte bevandrad i Björks musik- och videolandskap, så titta gärna vidare på Youtube. Konstdrabbningen är oundviklig.

Glasser – Shape

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

GLASSERGlasser är hyllad inom sin genre, musiker emellan, vilket kanske tydligast syns på EP’n till låten ”Apply”. Där har många fina artister, såsom John Talabot och Delorean, remixat hennes låtar. 

 


Albumet som följde efter hennes EP heter ”Ring” (2010) och det är ett stort verk. Varje låt presenterar en ny mystik, som lyssnaren inte kan undvika att fångas av. Vintern då Glasser klev in i mitt liv lät jag mig faschineras av vinterns ljusa snö och mörka himmel i samband med lugna stunder. Låtar som ”Plane temp” vaggade mig till ro. ”T” fick mig att svälja mitt hjärta, gjorde snön mörk och himlen ljus. Allt blev häpnadsväckande. ”Mirrorage” får din blick att smalna, du pressas ner i sätet. Känslan att färdas och fascineras, är kanske det bästa betyget jag kan ge en låt.

Klicka här för att lyssna på ”RIng”

Hon har i dagarna släppt en ny singel. Titeln är ”Shape” och den kommer med en video, fylld av snurriga former. Låten visar att hon har tagit ytterligare liksom större steg. Jag anar något mäktiga i detta Björk-sound, med de lena körerna i bakgrunden, självsäkra beats och något som ibland fladdrar förbi som på sidan, likt ett kvickt läskigt djur i en skräckfilm. Men bli inte rädd. Låt känslan bli du. Karaktärisera känslan som föds. Erövra staden, ta tillvaron.

Skivan kommer i oktober och jag knappt vänta. Den kommer sätta sin enorma prägel på hösten och vintern. Och hjälpa oss att skapa emotionell jävla energi av mörkrets tunga intåg. Tills dess får nedanstående gå i repeat.

The hitchhiker’s guide to BJÖRK

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Björk a hitchhikers

Björk, en artist så otroligt många känner till, men ytterst få faktiskt verkligen lyssnar på. Att dyka ner Björks musiklandskap är en utomjordisk upplevelse, full av stor variation, drama och brutala beats.

Att se henne live är dessutom bland det bästa du som musikälskare kan uppleva. Jag har haft turen att få göra det två gånger – den ena bättre än den andra – och att då även ha en stark relation till henne, gör konsertupplevelsen till en ren känslostorm.

Björks många album gör det dock inte lätt för lyssnaren att veta i vilken ände som passar att börja i. Här kommer en ingång till hennes storslagna universum, vilket verkligen förtjänar en insats.

Populaermusik presenterar The hitchhiker’s guide to BJÖRK

Snart dags för Sthlm Music & arts

Tweet about this on TwitterShare on Facebook
Stockholm music and arts. Klicka på bilden för mer info om festivalen

Stockholm music and arts. Klicka på bilden för mer info om festivalen

Stockholm music and arts är den festival i Sverige som har kanske bäst könsfördelning. 10 av 17 akter är kvinnliga. De har dessutom helt okej mångfald, i form av artister från länder som Syrien, Danmark, Frankrike och Japan. Åtminstone 7 av 17 är annat än vita. Mångfalden kunde dock ha varit än bättre. Varför är detta viktigt? Kanske du frågar dig. Jag anser jämn könsfördelning vara viktigt eftersom i princip alla andra festivaler har överlägset flest manliga artister, samt extrem övervikt av manliga artistbokare. Det senare är den högst troliga orsaken till de skeva programmen. Precis som Jämställd festival pekar på, vilka strävar efter en jämställd festivalscen. Läs mer på deras facebookgrupp här. Och se till att klicka like om du också vill se en jämställd festivalscen. De manliga festivalbokarna är dessutom oftast vita. Varför programmet gärna blir väldigt vitt. När den vita svenska befolkningen ser vita människor i TV-apparaterna, vita politiker och vita människor på musikscenen, skapas ett annorlundaskap. Att vara annorlunda blir då nämligen att vara annat än vit. Och detta är en onekligen skev verklighetsbild. Det är därför viktigt att i sammanhang som detta inte reproducera skevheten ifråga. På denna punkt kunde som sagt Music & arts ha varit snäppet vassare.

Musikmässigt är programmet riktigt kul. Biljetterna sålde väl slut på en sådär två sekunder efter att Prince och Rodriguez (Searching for sugarman) bokats. När då också Regina Spector, M. Alkbergs begravning, Lune och Cocorosie tillkommit känns festivalen onekligen värd ett ordentligt besök.

Brooklyn-syskonen Cocorosie gör ruskigt snygga samplingar, stilblandningar och har bl.a. på flera låtar samarbetat med Antony and the johnsons. De arbetar med rätt svår sång, darrande på läppen. Förvrängande, likt Iamamiwhoami, ibland som Björk eller The Knife. Finstämt och magiskt. Kommer att bli en alldeles särskild konsert tror jag. Munnar kommer stå vidöppna.

Daniel Svenfors spelar musik av Prince på Trädgården

Om du älskar Prince vill jag tipsa om ett evenemang på Trädgården 31’a juli i Stockholm, där min Prince-besatta vän Daniel Svenfors kommer att spela skivor. Han kommer att spela, just det, Prince. Och vem kunde bättre göra det än Daniel? Han är otroligt bevandrad och lär säkert bjuda på allt från de mest självklara bitarna, till svinbra suspekta b-sidor man aldrig förr hört, men tydligen älskar. Ser fram emot detta!

Nedan bjuder jag på en mörk och märklig video med konstnärliga Cocorosie. Lemonade. Ett hem, två personer, olika åldrar. Här ser ni var ni har att vänta. Kommer bli galet häftigt.

For Emelie, forever ago

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

For emelie forever ago

Här kommer en lista. Den är till min flickvän Emelie. Musiken lyssnade jag på för längesedan, fram till idag. Det som presenteras är 46 av mina mest betydelsefulla musiker/låtar/album genom tiderna. Låtarna finns alltså med till sin enskilt stora betydelse, eller som representation för artisten, bandet eller albumet. Jag har dock ändå i någon mån begränsat mig till musik som jag fortfarande kan uppskatta på riktigt. T.ex. Bryan Adams som var min favorit på lågstadiet är av den anledningen inte giltig, varför han inte finns med på listan. Vidare kan jag inte säga att listan är komplett. Jag har säkert glömt en hel del. Men jag tänker att den ska uppdateras när jag kommer på dessa olyckligt glömda bitar. Syftet med listan är att Emelie ska få ta del av min personlighet genom en sorts musikalisk historia. Dock i historisk oordning. Men jag tänkte att även ni ska få ta del av den. 

Jag är också medveten om att det finns massor av musik som jag kan kanske anser är bättre. Som är större, ur ett mer generellt perspektiv. Att jag bör ha med dem. MEN, jag har alltså valt de som helt enkelt har absolut störst emotionell betydelse för mig personligen. Jag bör kanske ha Bright eyes istället för John Vanderslice. Men betydelsen de olika artisterna haft för mig går inte ens att jämföra. Och var är Bruce? Kan en fråga sig. Men jag har inte lyssnat i närheten av så många gånger på hans Born in the U.S.A. som på Andrew bird & the misterious prodiction of eggs. Men ang Beatles. De är ett av banden som inte finns på Spotify, varför de uteblir.

Något som blir väldigt tydligt när jag gör den här listan, är dess brist på kvinnor. Björk, Tennis och Stina Nordenstam är några av få. Det är skrämmande att jag har gått genom livet i detta manliga träsk. Jag har dock inte på något sätt aktivt valt bort kvinnor. Jag har dessutom lyssnat på många kvinnliga artister. Särskilt på senare år. Men jag känner att jag inte kan ändra min historia. Jag kan inte ljuga. Min musikaliska historia är högst manlig. Det är inte heller konstigt. Musikens historia är väldigt manlig. Med manliga musiker, män på skivbolagsstolarna och manliga konsertbokare blir rimligtvis tyvärr just män mest uppmärksammade i de flesta av musiksammanhang.

Däremot kan jag påverka min och andras framtid. Och det tänker jag göra genom en sorts kvotering. Som jag redan nämnt så kommer minst vartannat inlägg i fortsättningen att handla om en kvinnlig artist eller om ett band bestående av kvinnor, här på Populaermusik.

Ang titeln For Emelie, forever ago. Dramatiskt. En Bon Iver-referens. Jag har alltid varit blödig. Räcker så. Klicka här eller på bilden för att komma till listan. Puss

Ps. Listan hamnar naturligtvis bland mina andra listor, under kategorin ”Spellistor”. Klicka här för att se övriga listor. Ds.

Sthlm music and arts, andra delen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Tycktes jag något bitter i en stor del av förra inlägget gällande Stockholm music and arts? Del två blir en muntrare historia. Och det är artisternas förtjänst. Det gamla ersätts av det nya, samtida. Denna dag inleds med en räklangos och ett glas vitt; en livsnjutares festivalmåltid.

När jag sitter med lunchen i händerna inleder Anna von Hausswolff sin konsert. Utan att ha lyssnat på senaste skivan känns det jag hör direkt ögonbrynshöjande. Jag tänker Kate Bush med lite mer bas och tyngd i rösten. Orgel och pop, storslaget och behagligt. Det låter mycket tilltalande och jag inser snabbt att jag kommer att lyssna mer på skivan, Ceremony.

Någon timma senare är det dags att äntligen ta sig rejält långt fram vid scenen. Iamamiwhoami är en av programmets mest efterlängtade artister. Jag menar, som jag säkert nämnt flertalet gånger, att hon är en av Sveriges just nu mest intressanta artister. På vänster respektive höger sida om henne ställer fyra personer upp sig stadigt och allvarligt, iklädda bollkalle-kläder, dvs vit piké, vita shorts och vit keps. De sköter tekniken respektive stämmor. Till höger finns även en man klädd i svart och solglasögon, som under konserten gör precis ingenting. Mitt på scenen, bakom Jonna Lee, som hon heter, står en stor svart fyrkantig låda. Hon rör sig häftigt på scenen, självsäkert och innovativt i helvit dräkt. Snyggt, med fokuserad blick låter hon oss följa med i utvecklingen: den läskiga garndräkten som dyker upp i hennes videos kommer snart fram på scenen. Lådan förvandlas till vit samtidigt som Lee blir helsvart. Vidare tar dräkten över henne, hon fäktar omkring på scenen. Det är ett skådespel, med tillhörande fantastisk musik. Jag följer dramatiken med öppen mun, uppspärrade ögon och insuper den girigt och förnöjt. Såhär ska en konsertupplevelse vara, tänker jag.

Så komma vi till helgens sista spelning. Den är också den bästa, med ovanstående tvåa precis i hälarna. Björk är av eget slag, egen sort och ett fenomen så speciell och specifik att att hon tillhör en av världshistoriens största konstnärer. Att hon dock inte tillåter att allmänheten fotar under hennes konsert kan jag tycka är märkligt (förbjudet av den anledning att hon störs av det, samt att hon hellre ser att vi njuter av upplevelse än fotar den). På sätt och vis förståeligt, då det är jävligt trist med alla iphones som dyker upp framför en under konserten, men även väldigt motsägelsefullt. Varför ska inte fotografer få syssla med sitt skapande och sin kreativitet, bara för att det är hennes stund i rampljuset. Nåja, vi får hur som helst nöja oss med de ”officiella bilderna”. Nog om det. Björk ställer upp med en kvinnlig, isländs kör. De ser på ett väldigt fint sätt osäkra och försiktiga ut. Ansiktsuttrycken säger att de tycker att det är helt förbluffande att de står på scenen. Och vem skulle inte tycka det? Till vänster finner vi en man som sköter världens coolaste slagverk, till höger en man som sköter världens coolaste elektroniska musikutrustning. Bak: tre stora skärmar. Framför: Björk, samt en stor upphissbar, avlång och rundad bur, innehållande två elektriska pooler på varsin sida emellan vilka blixtrar slår på kommando. Mannen till höger använder en touchscreen med vilken han håller takten med denna denna bur till ett par tre låtar. Fruktansvärt häftigt. Obeskrivligt. Se fenomenet i videon nedan, filmat på plats (trots förbudet, gudskelov) då de framför Possibly maybe, ungefär där jag stod.

Helgen har slagit fast ett faktum. Visst fanns det bra musik förr, visst är det fint att lyssna på den även nu. Men musik, som så mycket annan populärkultur (dock inte all, naturligtvis), avnjuts oftast med fördel i sin samtid, inom dess kontext. Söndagen var överlägset bäst, inga konstigheter.

Nu får det vara nog, drar vidare mot Way out west…

Populaermusik besöker Stockholm Music & Arts

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Björk, Iamamiwhoami, Patti Smith, Emmylou Harris, Antony & the Johnsons, Marianne Faithful osv.

Det är en storartad lineup som Stockholm music & arts bjuder till. Björk är bland det största  jag upplevt live, särskilt som hennes musik har berört mig enormt genom åren. Iamamiwhoami (Sveriges mest intressanta artist just nu?) tror jag, som jag tidigare nämnt, kan komma att röra sig i närheten av Björks enorma framträdanden. Hon är, likt Björk, konst. Även Antony & the Johnsons lär kunna åstadkomma magi.

Sen har vi högaktuella Patti Smith följt av några inte fullt så aktuella, nästan lika viktiga, artister från samma era. Med flera.

Jag känner att det kommer att bli en, liksom, sofistikerad tillställning. En vuxen stadsfestival, där man inte blir mer än måttligt berusad och snarare betraktar än lever sig in i konserterna. Jag vill inte påstå att det ligger något absolut (inte heller negativt) i det jag skriver, men känslan är helt enkelt som sådan. Inte så konstigt i och för sig, bl.a. eftersom festivalen innefattar samtal med några av artisterna på Moderna museet. Det känns förvisso trevligt och sansat, och framförallt intressant. Jag hoppas bara att det inte blir för stelt, utan snarare att det blir snyggt, friskt och välmående. Kanske även provocerande, uppseendeväckande, en upplevelse.

Att 14 av de 16 artisterna som bokats är kvinnliga, kan knappast anses vara en slump. Det är lika ovanligt som fantastiskt. Jag ser fram emot tillställningen, som jag anser redan där säger något viktigt. Populaermusik.se kommer att rapportera och kommentera, leva sig in och försöka beskriva, uppleva och pröva att återge. Nedan följer några klipp som visar ungefär vad vi kan komma att få se.

Dirty Projectors kommer till Medis

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

 

I förra veckan släpptes biljetterna till Dirty Projectors höstspelning på Debaser Medis i Stockholm. Jag ska erkänna att Dave Longstreth och hans band utgör ett relativt nytillkommet, och ännu relativt outforskat förvärv i mitt metaforiska musikbibliotek. Trots det har albumet Bitte Orca som släpptes 2009 liksom det senare samarbetet med Björk som resulterade i de sju låtarna på Mount Wittenberg Orca båda tagit mig med storm. Det vore olämpligt att beskriva Dirty Projectors som något annat än ett otroligt spännande och innovativt band; i det konstanta letandet efter spännande album och intressanta sound saktas tiden ner när Amber Coffman, Angel Deradoorian och Haley Dekle sjunger sina förförande ”eh-oh” (för ett första exempel är det bara att vänta ca 30 sekunder in i ”Cannibal Resource” som inleder Bitte Orca). Den psykedeliska körsången kryddar bandet med det där allra bästa First Aid Kit har att erbjuda, men läggs som ett kaxigt täcke över spännande gitarrytmer och beats istället för det mer simpla folk-soundet. Att lyssna på Dirty Projectors är som att ge sig in i en musikalisk labyrint som inte lovar någon klar utväg, men som tillhandahåller en mer spännande upplevelse än de flesta band kan erbjuda idag. Spelningen äger rum den 30 oktober och biljetter finns att köpa hos bl.a. Tickster.