Världen är en underbar plats

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

VÄRLDEN ÄR EN UNDERBAR PLATS LITEN

Efter att Band of horses hade spelat låten Weed party under helgens Hultsfredsfestival i Stoxa, kände vi oss rätt nöjda. Nu har de inte mycket mer att ge. Nu har vi hört det vi vill höra, tänkte vi. Så vi vandrade iväg mot öltälten för att avnjuta resten av konserten på håll. Så börjar de spela härliga Ode to LRC och vi känner att vi vill in dit igen, känna på låten i massan, blunda och skölja ned upplevelsen med ölen- som man faktiskt fick dricka överallt på festivalområdet när man väl hade köpt den.

När de så sedan vackert trappar ned på melodin drygt en minut in i låten, och vi sjunger med i den hoppfulla raden ”the world’s such a wonderful place”, ser jag några snubbar trycka in sig bakom oss. En av männen, som ser ut att vara i trettioårsåldern, lägger snart märke till en ung tjej i närheten. Hon är knappast äldre än 15 år. Det råder inga tvivel om hans förtjusning och han skrider till verket.

Med stadig hand kring midjan drar han henne till sig. Hon ler osäkert och flackar med blicken, försöker slita sig utan att liksom göra väsen av sig. Hon är trevlig, ni vet. Hon vill ju inte skapa dålig stämning. Men den här killen ger sig inte så lätt. Hon kommer undan för en stund, men snart är han där igen, samma hand kring samma midja- smekande, farligt nära bysten. Hårt, grovt. Han flåsar henne i örat när han försöker prata med henne och hon kryper ihop, ler inte längre.

Min näve knyts och jag ser honom i ögonen med förhoppningen om att han ska se mig och förstå att han ska ge fan i det där. Min vän sliter tag i mig, ber mig låta bli. Han vill inte ställa till med bråk, fullt förståeligt. Det vill naturligtvis inte jag heller. Men jag kan inte bara låta detta ske. Kompisarna till den unga tjejen börjar se oroliga ut och sliter i henne, drar henne undan. Han tar ett fast tag kring hennes bakhuvud, drar undan hennes hår och säger något tätt mot hennes öra. Hennes ögon tåras. Så tar hon sig loss, och de rusar iväg.

Han står kvar med armarna i kors, flinar. Jag tänker på hur många våldtäkter som kommer att inträffa denna natt, samt vem som kommer att bli just hans offer. Kanske hittar han henne igen. Jag får lust att knäa honom ordentligt så att hans förmåga att genomföra en akt förloras för ett tag framöver. Ode to LRC är slut. Min vän säger åt mig att det inte var någon fara, att det ordnade sig. Bandet påbörjar den avslutande låten The Funeral, en ruskigt bra låt. Det låter verkligen fantastiskt. Jag önskar att jag kunde låta mig hänges, som alla andra. Men jag känner mig trött, uppgiven och ledsen. Övertygelsen sångaren gav mig, om att världen är en så underbar plats, regerar inte längre. Och då är min värld inte ens i närheten av lika lite underbar som den unga tjejens.

För att kvinnor får i dagens samhälle (och har så gjort i hundratals år) helt enkelt stå ut med den här sortens beteende. Jag har så många gånger fått höra att man som tjej vänjer sig. Att detta är så vanligt att man inte har kraften till att bli upprörd. Könsmaktsordningen upprätthålls. Mannen utövar sin makt och ingen reagerar. Men någon måste ju säga ifrån. Att ansvaret ska ligga på den unga tjejen är förstås helt befängt.

Feminismen är samtidigt stark just nu. Stora protester sker via sociala medier, i form av grupper, bloggtexter och protestlistor. Men å andra sidan möts feminismen därför också av än starkare motstånd, från de som riskerar att förlora den makt och kontroll de har. Och de som aktivt kämpar för feminismen är främst kvinnor. I samband med en demonstration mot sexism i Tantolunden, Stockholm sa en talare att män i större utsträckning måste agera för feminismen.

Och jag tror också att fler feministiska män genererar färre fall som det ovan. Acceptansen måste minskas och minskas, tills den inte existerar längre.  Jag menar inte att mannen ska vara en skyddsängel i någon sorts föreställning om att kvinnor inte kan sköta sig själva, men män måste börja ifrågasätta varandras beteende och stödja kvinnors rättigheter. Detta för att förändring måste ske, om vi vill att världen ska vara en underbar plats – för alla.

Populaermusik intar Hultsfred

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Din tältgranne ställer sig långsamt upp, som i trans. Blicken är riktad mot skyn. Det som sedan följer är otäckt. En efter en ställer sig hela campingen upp. Alla tystnar. Varenda blick är fäst vid samma punkt. Du känner snart för att följa dina alldeles naturliga impulser. Vad är det alla ser på? Undrar du. Du vill också se, men känner ett obehag. Det är något som inte stämmer. Du frågar din vän, vad det är som pågår, vänder dig om. Men det är för sent. Hen står där, som alla andra. Blicken är stadig. Och hen ser samtidigt lycklig ut. Nöjd. Men du känner dig ensam, utelämnad. Och upplever samtidigt en otrolig nyfikenhet. Avund.

Inget kan stoppa det; du vänder dig om och tittar.

POPULAERMUSIK INTAR HULTSFRED

Det du känner är lycka. Epifani, ett glädjerus. Det är bländande, skönt och det känns som att du alltid har väntat på det, utan att ens veta om det. Du tänker: låt det aldrig ta slut.

Det kommer aldrig att ta slut.

Se med fördel följande akter på Hultsfredsfestivalen 2013:

Kurt Vile // Shout Out Louds // YAST // Band of Horses // Lune // Portishead // Phoenix // Mew // The Flaming Lips // MF/MB/ // Kings Of Convenience // This Is Head // My Bloody Valentine // Arctic Monkeys // Amason // Hästpojken

Klicka på respektive titel för att lyssna på Spotify. Öppna ölen. Sätt ner tältpinnarna. Var spontan. Berusa dig.