Zomby – With Love

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

zomby-with-love

Då och då kommer det elektroniska skivor som drabbar mig hårt. Senast det hände mig med kraft var 2007 då Burial släppte sin skiva Untrue och The Field släppte From Here We Go To Sublime. Två av de bästa skivorna som släppts under 2000-talets tio första år och trots att både Burials andra skiva och The Fields debut blev kritikerrosade och uppmärksammades stort så hade jag inga bekanta som lyssnade på någon av dem.

Jag försökte poängterade Burials storhet och hur genialiskt det var när The Field samplade Fleetwood Mac för många men få ville lyssna. Några år senare hade tiden sprungit ifatt Burial, plötsligt så lyssnar var och varannan person på honom och The Field fick också ett litet uppsving när han släppte uppföljaren Yesterday And Today och nyligen var med på musiktidningen Sonics lista över de bästa svenska skivorna någonsin.

Anledningen till skivornas försenade popularitet tror jag beror på att musikklimatet har förändras. Elektronisk musik har idag en annan status än den hade för några år sedan i mainstream-kretsar och jag tror detta beror på band och artister som Swedish House Maffia, Skrillex och Avicii. Jag tror att mönstret kommer upprepa sig angående Zombys nya skiva With Love. Skivan har hittills inte fått den uppmärksamhet den förtjänar men jag har lyssnat på den dag och natt i flera veckor och tror att fler människor kommer förstå vilken storartad skiva With Love är om några år.

Jag var tidigare bekant med Zomby men fastnade aldrig för Where were u in 92. Vissa låtar var fina men jag tyckte ofta musiken kändes hysterisk, som ett barn som sitter med en keyboard och vill pröva alla effekter som finns. With Love har ofta ett lägre tempo än sin föregångare och känns mer genomtänkt och är en mycket bättre skiva. Zombys musik är svår att placera men låter ofta som techno från tidigt 90-tal, jungle, Prodigy och Aphex Twin. Zomby sammanför all denna musik till någonting eget, svårtillgängligt, skevt och underbart och att albumet har ett av årets snyggaste omslag gör knappast saken sämre.

Hultsfredsfestivalen i Stoxa – En utvärdering

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFuunky4.jpg

Området i Stoxa var inte lika fint och gemytligt som det i Småland. Det dåliga vädret hjälpte knappast till att försköna bilden av landskapet och inte heller flygplanen som flög över himlen och överröstade tillvaron. Jag är inte heller positivt inställd till narkotikapolisen som gång på gång kom och letade efter någon som brukar droger (polisen förhörde en kompis tre gånger trots att han var oskyldig!) och både duscharna och toaletterna kunde varit fler och fräschare.

Trots detta hade jag en väldigt rolig festival. Folket som var där hade en positiv inställning, ölen smakade gott och framförallt såg jag många bra konserter. Jag håller inte med Mårten att My Bloody Valentine var dåliga, tvärtom, bilden förstärktes hos mig att bandet är ett av världens bästa och att höra låtar från Loveless live var en stark upplevelse. Att även se Fat Boy Slim spela var en höjdpunkt. Jag är trött på musikklimatet idag där Swedish House Mafia och Avicii tar så stort utrymme men när jag såg Norman Cook vända plattor live så påmindes jag om att Dj-kulturen inte behöver vara plastig och mainstream.

Dansanta beats tillsammans med en märklig videokonstellation gjorde att området i Stoxa plötsligt kändes som en strand på Ibiza i början av 90-talet och trots att spelningen var något för lång som tycker jag det var roligt att se Fat Boy Slim uppträda.

Som jag även misstänkte innan festivalen började blev det blev bäst vid midnatt på fredagen då Portishead klev upp på scenen. För några år sedan läste jag en intervju med Blixa Bargeld, frontfiguren från Einstürzende Neubauten där han berättade att han gillade Portishead. Eftersom Bargeld sällan talar positivt om andra band så insåg jag att det var ett band jag borde kolla upp. Jag blev knappast besviken, Third är en av de mest fascinerande skivorna jag lyssnat på, det självbetitlade andra albumet är fin lågmäld soul och Dummy är ett av 90-talets bästa album med sin blandning av hiphop-beats och beroendeframkallande melodier.

Det är lätt att bli besviken när man förväntar sig mycket av ett band men istället blev jag bara överväldigad. Portishead på Hultsfredsfestivalen är en av de bästa konserterna jag sett i hela mitt liv, den psykedeliska videoinstallationen i bakgrunden var oerhört snygg och bandet spelade sina låtar perfekt. I slutet av konserten sprang jag och Mårten till baren och beställde kall öl och tände varsin cigarett. Portishead avrundande spelningen med att spela två av sina bästa låtar, Roads och We Carry On, och Beth Gibbons röst fick mitt hjärta att slå snabbare. Jag blundade och insåg att musik inte blir bättre än så här.

Hultsfredsfestivalen i Stoxa hade sina för och nackdelar men överlag hade jag en fantastiskt rolig festivalupplevelse. Området kunde varit bättre, vädret kunde varit finare och visst hade det varit skönt utan narkotikapolis och flygplan men konserterna och stämningen gjorde att det blev en lyckad helg och jag skulle gärna åka tillbaka till Stoxa nästa år om festivalen äger rum igen.