Earl Sweatshirt – Doris

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_EARL.jpg

När min favorit från hiphopkollektivet Odd Future släpper en ny skiva, den första officiella fulländaren på ett stort skivbolag är förväntningarna höga. På twitter visade Earl Sweatshirt sitt missnöjde over Jay-z:s senaste skiva Magna Carter Holy Grail och skrev bland annat “if you really fucked with magna carta the unfollow me” och på sätt och vis kan jag förstå Earls kritik mot världens kanske största rappare. Earl representerar en ny hiphop som aldrig skulle drömma om att rappa om Tom Ford- kostymer eller göra jämförelser mellan sig själv och Pablo Picasso och Michael Schumacher. Poänglöst skryt aktar sig Earl för, istället berättar han om en smutsig vardag som känns verklig trots att han knappast lär bo i en trailerpark.

Albumet är nonchalant, hårt, och knappast tillräckligt politiskt korrekt för att rekommenderas på en feministisk blogg av detta slag. Texterna är i sina stunder obehagliga, nästintill vidriga, dock tilltalas jag av den här hypnotiska, mörka hiphopen som ändå är utformad med glimten i ögat.

Humorn har alltid varit närvarande när Odd Future gör musik men Earl är inte lika tydlig i sin musik angående hur vi lyssnare ska tolka honom. Detta är dock en intressant aspekt av Earls musik, Tyler The Creator kan exempelvis bli enformig med att älta sin relation till sin pappa och sitt böghat medan Earls texter känns betydligt mer mångfacetterade. Förutom texterna så är beatsen oerhört snygga. Jag tänker ofta på Shabazz Palaces under lyssningens gång och Odd Futures mest minimalistiska stunder. Asap Rocky får ursäkta, trots att det är för tidigt att säga så pekar mycket på att Earl Sweatshirt har gjort årets bästa hiphop-skiva.

Några tankar inför Hultsfredsfestivalen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

portishead

Imorgon börjar Hultsfredsfestivalen, den nya festivalen med det gamla namnet i Stoxa som ligger en liten bit utanför Stockholm. Festivalen har fått kritik för att ha flyttat från folkparken i Småland till storstan utan att byta namn men det är egentligen inte en oväntad förflyttning. Människor vill inte längre åka ner till skogen och titta på band med gitarrer i händerna och att både Siestafestivalen i Hässleholm och Peace and Love i Borlänge gått i konkurs är ett bevis på detta. Jag föredrar att Hultsfredsfestivalen flyttar än lägger ner sin verksamhet, jag har en rädsla att det annars snart enbart existerar Summerburst och Bruce Springsteens konserter på Friends Arena och Ullevi för det är den musiken som tilltalar den stora massan.

Jag är också glad att Hultsfredsfestivalen inte äger rum i centrala Stockholm och försöker bli ett nytt Way Out West. Way Out West bokar alltid massor av bra band men området i Göteborgs innerstad samt de ständiga köerna gör att Way Out West känns mer jobbig än som en rolig festivalupplevelse. Jag hoppas den nya Hultsfredsfestivalen kan fånga känslan att vara en relativt liten musikfestival och tilltala människor på samma sätt som Emmabodafestivalen tilltalade mig när jag var 16 år eller när jag var på Peace and Love 2005 då det var 10 000 besökare istället för de nästan 50 000 besökarna som kom 2012.

Jag är positivt inställd till Hultsfredsfestivalen dels angående området där festivalen äger rum men även med tanke på de artister som festivalen bokat som både känns relevanta för 2013 (Asap Rocky, Kurt Vile and The Violaters och Savages) men även stora bokningar av band som My Bloody Valentine och Fat boy Slim som kan få människor som bor utanför Stockholm och Uppsalaområdet att köpa biljett och åka till festivalen. Jag är övertygad att det inte spelar någon roll vart Hultsfredsfestivalen ligger och vad festivalen bär för namn strax innan midnatt på fredag då Portishead går på scen och spelar låtar som Roads, The Rip och It`s a Fire. Bara den bokningen gör att Hultsfredsfestivalen i Stoxa känns som början på ett lyckat koncept.

Asap Rocky live hos David Letterman

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

asap-rocky-wassup-video

Asap Rockys senaste skiva Long Live Asap är ett mästerverk av nästan samma kaliber som Kendrick Lamars Good kid M.a.a.d city från förra året och jag har blivit förvånad över all fantastisk hiphop som kommit de senaste åren. När jag läste att Asap ska spela på Hultsfredsfestivalen blev jag väldigt sugen på att åka dit och efter ha sett hans uppträdande hos David Letterman blir jag knappast mindre sugen. Han spelar Wild for the night, Skrillex-samarbetet som inte är någon favorit hos mig (jag hade föredragit om han spelat Hell, Fashion Killa eller 1 Train) men trots låtvalet är det fruktansvärt bra.