Jan Johansson – Jazz på Svenska / Jazz på Ryska

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_Instant_2.jpg

Det finns skivor så genomarbetade och fantastiska att deras innehåll kan diskuteras I timmar. Skivor som är så intressanta i teorin att de oftast både blir intressanta och bra även i praktiken. Jag tror att de flesta musikintresserade suttit och diskuterat frågor som hur David Bowies droganvändande färgade av musiken på hans bästa album Station To Station, ifall Kanye West någonsin varit bättre än när han på My Dark Twisted Fantasy valde att sampla Aphex Twin eller vad det är för gitarrstämningar My Bloody Valentine använder sig av på Loveless. Det här är frågor som kan aldrig kommer bli inaktuella och förstärker skivornas storheter.

Sen finns det skivor som det inte finns så mycket att diskutera kring, musiken talar sitt tydliga språk och har ett anslag som gör att ackorden och tonerna känns större än livet själv. Det finns inte många skivor som faller under denna kategori men Jan Johansson lyckades med konststycket att göra två skivor som gör just detta.

Många har samma relation till Jan Johansson som jag själv. Det började i barndomen genom att föräldrarna spelade hans musik, man tyckte musiken lät fin som barn och sedan upptäckte man musiken själv när man blivit lite äldre. Egentligen behövdes inte musiken för att bli tilltalad, smaka på titlar som Kvällar i Moskvas förstäder, Visa från Rättvik och Jag broderade till gryningen. Titlar som är lika mycket poesi som låttitlar.

Jazz på Svenska och Jazz på Ryska är de skivorna jag gillar mest ur Johanssons diskografi och är även hans två mest uppmärksammade skivor. De här två skivorna återkommer jag ofta till på sommaren, jag vet inte varför men på något vis är det passande att i värmen höra folkvisorna. Jag hade inte lyssnat på Jan Johansson på länge när jag i början av juni plockade fram Jazz på Svenska och det dröjde inte länge förrän jag började rysa av välbehag.

När jag lyssnade på skivan på väg till jobbet fick Polska från Medelpad mig att stanna upp och jag satte mig ner på en bänk och tittade på vattnet som omger Djurgården i solskenet. Ett behagligt lugn spred sig i min kropp och tonerna från pianot kändes som det perfekta soundtracket för en sommardag. Det skulle vara lätt för mig att skriva om hur naturligt det låter när Jan Johansson smeker pianotangenterna eller hylla Georg Rydels briljanta basspel men detta är faktiskt ingenting jag reflekterar över när jag lyssnar på musiken.

Istället ser jag framför mig gröna och mäktiga skogar, känner smaken av iskall limoncello, minns hur min morfar högg ved i Rosshyttan när jag var barn och tänker på hur min flickvän doftar i håret. Jag skrev tidigare om att det finns musik som känns större än livet och jag kan inte sammanfatta Jan Johanssons musik på ett bättre sätt.

Zomby – With Love

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

zomby-with-love

Då och då kommer det elektroniska skivor som drabbar mig hårt. Senast det hände mig med kraft var 2007 då Burial släppte sin skiva Untrue och The Field släppte From Here We Go To Sublime. Två av de bästa skivorna som släppts under 2000-talets tio första år och trots att både Burials andra skiva och The Fields debut blev kritikerrosade och uppmärksammades stort så hade jag inga bekanta som lyssnade på någon av dem.

Jag försökte poängterade Burials storhet och hur genialiskt det var när The Field samplade Fleetwood Mac för många men få ville lyssna. Några år senare hade tiden sprungit ifatt Burial, plötsligt så lyssnar var och varannan person på honom och The Field fick också ett litet uppsving när han släppte uppföljaren Yesterday And Today och nyligen var med på musiktidningen Sonics lista över de bästa svenska skivorna någonsin.

Anledningen till skivornas försenade popularitet tror jag beror på att musikklimatet har förändras. Elektronisk musik har idag en annan status än den hade för några år sedan i mainstream-kretsar och jag tror detta beror på band och artister som Swedish House Maffia, Skrillex och Avicii. Jag tror att mönstret kommer upprepa sig angående Zombys nya skiva With Love. Skivan har hittills inte fått den uppmärksamhet den förtjänar men jag har lyssnat på den dag och natt i flera veckor och tror att fler människor kommer förstå vilken storartad skiva With Love är om några år.

Jag var tidigare bekant med Zomby men fastnade aldrig för Where were u in 92. Vissa låtar var fina men jag tyckte ofta musiken kändes hysterisk, som ett barn som sitter med en keyboard och vill pröva alla effekter som finns. With Love har ofta ett lägre tempo än sin föregångare och känns mer genomtänkt och är en mycket bättre skiva. Zombys musik är svår att placera men låter ofta som techno från tidigt 90-tal, jungle, Prodigy och Aphex Twin. Zomby sammanför all denna musik till någonting eget, svårtillgängligt, skevt och underbart och att albumet har ett av årets snyggaste omslag gör knappast saken sämre.