Snart dags för Sthlm Music & arts

Tweet about this on TwitterShare on Facebook
Stockholm music and arts. Klicka på bilden för mer info om festivalen

Stockholm music and arts. Klicka på bilden för mer info om festivalen

Stockholm music and arts är den festival i Sverige som har kanske bäst könsfördelning. 10 av 17 akter är kvinnliga. De har dessutom helt okej mångfald, i form av artister från länder som Syrien, Danmark, Frankrike och Japan. Åtminstone 7 av 17 är annat än vita. Mångfalden kunde dock ha varit än bättre. Varför är detta viktigt? Kanske du frågar dig. Jag anser jämn könsfördelning vara viktigt eftersom i princip alla andra festivaler har överlägset flest manliga artister, samt extrem övervikt av manliga artistbokare. Det senare är den högst troliga orsaken till de skeva programmen. Precis som Jämställd festival pekar på, vilka strävar efter en jämställd festivalscen. Läs mer på deras facebookgrupp här. Och se till att klicka like om du också vill se en jämställd festivalscen. De manliga festivalbokarna är dessutom oftast vita. Varför programmet gärna blir väldigt vitt. När den vita svenska befolkningen ser vita människor i TV-apparaterna, vita politiker och vita människor på musikscenen, skapas ett annorlundaskap. Att vara annorlunda blir då nämligen att vara annat än vit. Och detta är en onekligen skev verklighetsbild. Det är därför viktigt att i sammanhang som detta inte reproducera skevheten ifråga. På denna punkt kunde som sagt Music & arts ha varit snäppet vassare.

Musikmässigt är programmet riktigt kul. Biljetterna sålde väl slut på en sådär två sekunder efter att Prince och Rodriguez (Searching for sugarman) bokats. När då också Regina Spector, M. Alkbergs begravning, Lune och Cocorosie tillkommit känns festivalen onekligen värd ett ordentligt besök.

Brooklyn-syskonen Cocorosie gör ruskigt snygga samplingar, stilblandningar och har bl.a. på flera låtar samarbetat med Antony and the johnsons. De arbetar med rätt svår sång, darrande på läppen. Förvrängande, likt Iamamiwhoami, ibland som Björk eller The Knife. Finstämt och magiskt. Kommer att bli en alldeles särskild konsert tror jag. Munnar kommer stå vidöppna.

Daniel Svenfors spelar musik av Prince på Trädgården

Om du älskar Prince vill jag tipsa om ett evenemang på Trädgården 31’a juli i Stockholm, där min Prince-besatta vän Daniel Svenfors kommer att spela skivor. Han kommer att spela, just det, Prince. Och vem kunde bättre göra det än Daniel? Han är otroligt bevandrad och lär säkert bjuda på allt från de mest självklara bitarna, till svinbra suspekta b-sidor man aldrig förr hört, men tydligen älskar. Ser fram emot detta!

Nedan bjuder jag på en mörk och märklig video med konstnärliga Cocorosie. Lemonade. Ett hem, två personer, olika åldrar. Här ser ni var ni har att vänta. Kommer bli galet häftigt.

Sthlm music & arts, första delen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

I samband med förtärandet av en smålandsrulle, vilket råkade bli startskottet på festivalen, uppsöks jag av ett äldre par som har plockat fram sina gamla festivalplagg ur garderoben. Dvs blommiga shorts, t-shirts med urblekta mönster samt sandaler med strumpor i. Kent respektive Birgitta var namnen. Kents intentioner blir snabbt synliga; han är en klassisk berättarglad nostalgiker som gärna delar med sig av sina 70-talsupplevelser. Han berättar om när han liftade ner till Roskildefestivalen -76 (eller var det -74?) för att se Deep Purple. När en man under konserten vandrade genom publikhavet för att symbolisera ”den blinde mannen som går över fältet, där kulorna viner”, flyttade samtliga sig åt sidan. Alla utom Kent, som stod kvar. Han kände sig uppsökt och beskriver händelsen som i det närmaste en religiös upplevelse. Förvisso anade han snabbt att han inte alls var uppsökt, utan i själva verket var en tokskalle som inte flyttade sig, vilket han då illa kvickt efter en stund gjorde.

Denna inledande konversation var en tydlig indikation på vad detta är för slags festival, vilken målgrupp den tilltalar. 70-talsakterna Patti Smith, Emmylou Harris, Marianne Faithful, Buffy Saint-Marie, men även de ”världsmusikaliska” inslagen i form av Tinariwen och Fatoumata Diawara är till för en publik som i sina unga dagar levde i en tid av politisk kämparglöm samt immateriella och fattiga livsstilar. På festivalområdet möts man av oräkneliga antal gamla band- t-shirts med tourdatum från Neil Youngs, Led Zeppelins och The Rolling stones turnéer. Charmigt, kan man tycka. Stelt, avhållsamt och irriterat visar det sig vara. Säg då fan inte ett ord under konserten. Stå still, kom inte och vandra genom publikhavet. Då hyschar vi, då fnyser vi, då suckar vi bannemig. Nä, lugnare och mer konventionsbesatt publik får man leta efter. När dessutom Marianne Faithful och Emmylou Harris är svintråkiga live och bakgrunden på scenen i det närmaste varje konsert är becksvart, då är det svårt att inte finna en för mig sällan upplevd festivaltristess.

Tur är, att Freddie Wadling är galet skön med sitt rockiga Göteborgsgäng. Banted som står bakom honom tycks hylla honom genom att inte spela covers, utan istället Wadlings egna tunga svarta låtar. Den tandlöse Wadling, försedd med både stol och sånghäften, hyllas i mängder då han efter sista låten tar ett stadigt tag i käppen och sträcker på benen. Kramarna avlöser varandra på scenen och det känns som om det vore han allra sista framträdande. ”Hurra! I do enjoy a single malt!” – Wadling

Tur är också, att Patti Smith visar precis varför hon förtjänar Polarpriset. Glöm de trötta medmänniskorna som står i publiken, betrakta istället Patti. Åh, vilken energi. Och budskap! Hon studsar fram i dekadent mössa och kavaj i mjuka rörelser och gör upplevaren varm om hjärtat. ”Free pussy riot! P.U.S.S.Y.!” – P. Smith

Antony, var tog the Johnsons vägen? Och ljudet, för den delen? Förvisso en symfoniorkester, men ljudet var verkligen fruktansvärt lågt. Tystnaden som infann sig var förvisso stundtals ganska magisk, men man fick aldrig känna musiken ordentligt. Dessutom saknade jag I am a bird now och Spiralling. Men fick till min glädje avnjuta både For today i am a boy och My lady story.

Ane Brun, äntligen en innovativ bakgrund i form av ett brungrått skynke, glödlampor och egna spotlights. Dessutom två tunga trumset som skapade ett friskt sound.

Laleh tillförde ett mer påkostat kalas än artisterna dittills gjort. Med lite stålar och plötsligt kändisskap från Så mycket bättre-succén byggde hon upp en färgglad scen med flygdrakar och dansare. Tillfredsställande, efter alla för ögat gråa tillställningar.

Wadling

Patti

Laleh