Årets bästa skivor: Plats 11-20

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

rhye

11: Rhye – Women

En av årets vackraste låtar är öppningen på Rhyes album Women. Låten heter just Open och inleds med ensamma stråkar tills ett försiktigt komp kommer in och en av de snyggaste sånginsatserna jag hört på länge tar över och sjunger ” I wanna make this plain. I know you’re faded,
 but stay, don’t close your eyes.” Det försiktiga och avskalade anslaget fortsätter albumet igenom och det är just det som gör detta till en så bra skiva.

Små detaljer bryter upp, gitarren som inleder One of those summer days är ett exempel på detta medan ett annat är saxofonen som knappt är märkbar i redan nämnda Open. Det subtila gör denna skiva till en fin enhet, ett album som går att lyssna på från början till slut och bevisar på ett uppfriskade sätt att albumformates död förhoppningsvis aldrig kommer att ske.

12: Valerie June – Pushin’ Against A Stone

Jag var tidigare inte bekant med Valerie Junes musik men av en slump hörde jag en dag hennes låt The Hour och fastnade på en gång för det tilltalande kompet och den fantastiska sångerskans melodikänsla. När jag sedan lyssnade på albumet i sin helhet kunde jag inte annat än att kapitulera inför en av årets i särklass bästa skivor. Produktionen är gjord av Dan Auerbach från Black Keys och passar Junes sånger perfekt och trots att jag tycker några rockiga låtar drar ner helhetsbetyget så spelar det liten roll i kontrast till albumets höjdpunkter som den vemodiga Twined & Twisted och avslutande hymnen On My Way.

13: The Knife – Shaking The Habitual

Shaking The Habitual låter det som om syskonen i The Knife gör sitt yttersta för att spela ut hela sitt register och det låter som de tagit influenser ifrån skilda artister och band som Can, Throbbing Gristle och Salem. Resultatet blir en svårlyssnad, psykedeliskt och monoton electro som i sina stunder är beroendeframkallande.

Melodierna har fått lämna plats åt rytmerna vilket både är till The Knifes fördel men även nackdel. Den nästan 18 minuter långa Old dreams waiting to be realized känns tröttsam och ibland saknar jag popelementen som gjorde förra albumet Silent Shout till en sådan bra skiva. Samtidigt känns det befriande att The Knife vågar utvecklas och inte gör det väntade.
Överlag är Shaking the habitual en lyckad experimentell uppvisning som är som bäst när melodierna får ta stor plats. Som i skivans höjdpunkt Raging Lung är där Karin Dreijer visar upp vilken fantastisk sångerska hon är till kompet av ett pulserande beat.

14: Earl Sweatshirt – Doris

Earl har alltid varit min favorit från hiphopkollektivet Odd Future. Dels på grund av hans ofta intressanta texter men även för att han har ett flow som beundransvärt. Han har också ett allvar och mörker som jag tycker övriga medlemmar saknar. Albumets bästa låt Hoarse är ett typiskt exempel på detta men även på låtar som 20 Wave Caps, Hive och Chum överträffar han sig själv och bevisar att amerikansk hiphop är lika relevant idag som under 90-talets glansdagar. Man kan ifrågasätta en hel del kvinnoförnedrande textrader och några enformiga låtar men jag kan inte motstå att utse Earl till världens för tillfället mest intressanta rappare.

15: Sällskapet – Nowy Port

Sällskapets andra skiva var efterlängtad för mig och jag tycker att bandet känns befriande bland all annan svensk musik. Att blanda gitarrer med elektroniska inslag med tydlig inspiration från Einstürzende Neubauten kan låta svårlyssnat och pretentiöst men i själva verket är Nowy Port en relativt lättillgänglig skiva. Thåström står inte lika mycket i centrum på sina soloskivor vilket gör detta uthärdligt och Ossler gitarrer är lika snygga som alltid.
Gäster som Bruno K Öijer och Anna Von Hausswolff är med och gör detta till en storartad skiva som är en värdig uppföljare till debuten. Bäst blir det när trion är ensamma och sjunger om ”långsamma timmar” i albumets bästa låt Såg dom komma.

16: Kurt Vile – Wakin on a pretty daze

Skivans första låt Wakin on a Pretty Day är närmare tio minuter lång men det känns som den lika bra skulle kunnat fortsätta tio minuter till. Få musiker kan få till det där avslappnade som samtidigt tilltalar, det där uttrycket som känns fullkomligt naturligt. Kurt Vile sjunger om livet som turnerade musiker och hur han längtar hem till sin familj samtidigt som han spelar vackra gitarrslingor som för tankarna till Pavement, Teenage Fanclub och The Byrds. Höjdpunkten är Girl Called Alex, en mörk sång som visar upp komplexiteten i Kurt Viles musik.

17: Ossler – Stas

Att Ossler döpt en låt på sin nya skiva till Tysk höst, samma titel som Stig Dagermans reportagebok från 1947 som berättar om tillvaron för människor i det då sönderbombade Tyskland, känns fullkomligt naturligt. Ossler har aldrig varit rädd för att ge ett pretentiöst intryck med sin musik och likt Stig Dagermans författarskap kommer han undan med det.
Osslers nya skiva som bär titeln Stas har ett omslag lika dovt och sparsmakat som förra skivan Ett brus och mörkret som var centralt på den skivan har nu blivit ännu mörkare trots att Ossler i intervjuer hävdat motsatsen. Det här mörkret är någonting som jag anser passa Osslers musik och texter perfekt och Stas är hans bästa skiva hittills.

18: Teho Teardo och Blixa Bargeld – Still Smiling

Om jag skulle göra en lista på vilka musiker jag håller högst genom tiderna skulle Blixa Bargeld komma väldigt högt. Han är inte bara en duktig sångare, han är dessutom en av de bästa gitarristerna jag vet (vilket man kan höra på flera Bad Seeds-skivor.) Naturligtvis är det en stor händelse för mig personligen så fort Bargeld ger ut ny musik och Still Smiling är inget undantag. Förutom några texter på italienska så känns samarbetet med Teho Teardo naturligt och arrangemangen som oftast innehåller mycket stråkar passar Bargelds röst utmärkt.

Still Smiling är inte en lika experimentell som Bargelds soloskiva Commissioned Music och går inte att jämföra med de album han gjort tillsammans med Einstürzende Neubauten men är ändå en angenäm skiva. Dessutom innehåller den årets bästa låt, A Quiet Life, en låt som får all annan musik att kännas betydelselös.

19: Phosphorescent – Muchacho

En av årets mest uppmärksammade och hyllade skivor är även en av de bästa. Jag läste en text där det stod om Matthew Houck (som Phosphoresent heter på riktigt) och hur skapandet av Muchacho gick till. Det bottnade i att Houck kom hem efter en ansträngande turné och upptäckte att hans flickvän lämnat honom. Resultatet av sorgen efter uppbrottet blev Muchacho, en bräcklig men storartad skiva som fans till artister som Bon Iver, Midlake och Fleet Foxes borde älska. Albumet har många starka stunder, A New Anhendonia är en av årets finaste ballader, Terror in the Canyons är country som för tankarna till Gram Parsons och Song For Zula har blivit indiegenerationens svar på Gigi d’agostinos I’ll fly with you.

20. Laura Marling – Once I Was An Eagle

Jag fick höra att Laura Marling är verksam i genren singer-songwriter och plockar på sina gitarrsträngar samtidigt som hon sjunger om naturen. Det kändes inte speciellt tilltalande, det kändes som det redan finns för många sådana skivor så jag gick vidare. En dag lyssnade jag dock på Once I Was an Eagle i brist på annat när jag pluggade inför en tenta. Albumets fyra första låtar bildar en enhet som är så tilltalande att jag inte kan förstå att jag inte upptäckte hennes musik tidigare. När fiolen kommer in i titelspåret förstår man snabbt att det här är musik utöver det vanliga. Hon sjunger ”When we were in love, I was an eagle, and you were a dove” och liknelsen känns helt perfekt.

Sthlm music and arts, andra delen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Tycktes jag något bitter i en stor del av förra inlägget gällande Stockholm music and arts? Del två blir en muntrare historia. Och det är artisternas förtjänst. Det gamla ersätts av det nya, samtida. Denna dag inleds med en räklangos och ett glas vitt; en livsnjutares festivalmåltid.

När jag sitter med lunchen i händerna inleder Anna von Hausswolff sin konsert. Utan att ha lyssnat på senaste skivan känns det jag hör direkt ögonbrynshöjande. Jag tänker Kate Bush med lite mer bas och tyngd i rösten. Orgel och pop, storslaget och behagligt. Det låter mycket tilltalande och jag inser snabbt att jag kommer att lyssna mer på skivan, Ceremony.

Någon timma senare är det dags att äntligen ta sig rejält långt fram vid scenen. Iamamiwhoami är en av programmets mest efterlängtade artister. Jag menar, som jag säkert nämnt flertalet gånger, att hon är en av Sveriges just nu mest intressanta artister. På vänster respektive höger sida om henne ställer fyra personer upp sig stadigt och allvarligt, iklädda bollkalle-kläder, dvs vit piké, vita shorts och vit keps. De sköter tekniken respektive stämmor. Till höger finns även en man klädd i svart och solglasögon, som under konserten gör precis ingenting. Mitt på scenen, bakom Jonna Lee, som hon heter, står en stor svart fyrkantig låda. Hon rör sig häftigt på scenen, självsäkert och innovativt i helvit dräkt. Snyggt, med fokuserad blick låter hon oss följa med i utvecklingen: den läskiga garndräkten som dyker upp i hennes videos kommer snart fram på scenen. Lådan förvandlas till vit samtidigt som Lee blir helsvart. Vidare tar dräkten över henne, hon fäktar omkring på scenen. Det är ett skådespel, med tillhörande fantastisk musik. Jag följer dramatiken med öppen mun, uppspärrade ögon och insuper den girigt och förnöjt. Såhär ska en konsertupplevelse vara, tänker jag.

Så komma vi till helgens sista spelning. Den är också den bästa, med ovanstående tvåa precis i hälarna. Björk är av eget slag, egen sort och ett fenomen så speciell och specifik att att hon tillhör en av världshistoriens största konstnärer. Att hon dock inte tillåter att allmänheten fotar under hennes konsert kan jag tycka är märkligt (förbjudet av den anledning att hon störs av det, samt att hon hellre ser att vi njuter av upplevelse än fotar den). På sätt och vis förståeligt, då det är jävligt trist med alla iphones som dyker upp framför en under konserten, men även väldigt motsägelsefullt. Varför ska inte fotografer få syssla med sitt skapande och sin kreativitet, bara för att det är hennes stund i rampljuset. Nåja, vi får hur som helst nöja oss med de ”officiella bilderna”. Nog om det. Björk ställer upp med en kvinnlig, isländs kör. De ser på ett väldigt fint sätt osäkra och försiktiga ut. Ansiktsuttrycken säger att de tycker att det är helt förbluffande att de står på scenen. Och vem skulle inte tycka det? Till vänster finner vi en man som sköter världens coolaste slagverk, till höger en man som sköter världens coolaste elektroniska musikutrustning. Bak: tre stora skärmar. Framför: Björk, samt en stor upphissbar, avlång och rundad bur, innehållande två elektriska pooler på varsin sida emellan vilka blixtrar slår på kommando. Mannen till höger använder en touchscreen med vilken han håller takten med denna denna bur till ett par tre låtar. Fruktansvärt häftigt. Obeskrivligt. Se fenomenet i videon nedan, filmat på plats (trots förbudet, gudskelov) då de framför Possibly maybe, ungefär där jag stod.

Helgen har slagit fast ett faktum. Visst fanns det bra musik förr, visst är det fint att lyssna på den även nu. Men musik, som så mycket annan populärkultur (dock inte all, naturligtvis), avnjuts oftast med fördel i sin samtid, inom dess kontext. Söndagen var överlägset bäst, inga konstigheter.

Nu får det vara nog, drar vidare mot Way out west…