For Emelie, forever ago

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

For emelie forever ago

Här kommer en lista. Den är till min flickvän Emelie. Musiken lyssnade jag på för längesedan, fram till idag. Det som presenteras är 46 av mina mest betydelsefulla musiker/låtar/album genom tiderna. Låtarna finns alltså med till sin enskilt stora betydelse, eller som representation för artisten, bandet eller albumet. Jag har dock ändå i någon mån begränsat mig till musik som jag fortfarande kan uppskatta på riktigt. T.ex. Bryan Adams som var min favorit på lågstadiet är av den anledningen inte giltig, varför han inte finns med på listan. Vidare kan jag inte säga att listan är komplett. Jag har säkert glömt en hel del. Men jag tänker att den ska uppdateras när jag kommer på dessa olyckligt glömda bitar. Syftet med listan är att Emelie ska få ta del av min personlighet genom en sorts musikalisk historia. Dock i historisk oordning. Men jag tänkte att även ni ska få ta del av den. 

Jag är också medveten om att det finns massor av musik som jag kan kanske anser är bättre. Som är större, ur ett mer generellt perspektiv. Att jag bör ha med dem. MEN, jag har alltså valt de som helt enkelt har absolut störst emotionell betydelse för mig personligen. Jag bör kanske ha Bright eyes istället för John Vanderslice. Men betydelsen de olika artisterna haft för mig går inte ens att jämföra. Och var är Bruce? Kan en fråga sig. Men jag har inte lyssnat i närheten av så många gånger på hans Born in the U.S.A. som på Andrew bird & the misterious prodiction of eggs. Men ang Beatles. De är ett av banden som inte finns på Spotify, varför de uteblir.

Något som blir väldigt tydligt när jag gör den här listan, är dess brist på kvinnor. Björk, Tennis och Stina Nordenstam är några av få. Det är skrämmande att jag har gått genom livet i detta manliga träsk. Jag har dock inte på något sätt aktivt valt bort kvinnor. Jag har dessutom lyssnat på många kvinnliga artister. Särskilt på senare år. Men jag känner att jag inte kan ändra min historia. Jag kan inte ljuga. Min musikaliska historia är högst manlig. Det är inte heller konstigt. Musikens historia är väldigt manlig. Med manliga musiker, män på skivbolagsstolarna och manliga konsertbokare blir rimligtvis tyvärr just män mest uppmärksammade i de flesta av musiksammanhang.

Däremot kan jag påverka min och andras framtid. Och det tänker jag göra genom en sorts kvotering. Som jag redan nämnt så kommer minst vartannat inlägg i fortsättningen att handla om en kvinnlig artist eller om ett band bestående av kvinnor, här på Populaermusik.

Ang titeln For Emelie, forever ago. Dramatiskt. En Bon Iver-referens. Jag har alltid varit blödig. Räcker så. Klicka här eller på bilden för att komma till listan. Puss

Ps. Listan hamnar naturligtvis bland mina andra listor, under kategorin ”Spellistor”. Klicka här för att se övriga listor. Ds.

Andrew Bird & the misterious production of eggs

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

ANDREW BIRD

En förvirrande och kanske rastlös tid i livet kan inbjuda till kreativitet. Samtidigt krävs melodier som speglar denna irrationella och märkliga period. Vi hade åkt på flaken ned från Slottegymnasiet, hoppat av i Jonsparken. Fallit i gräset och fläckat ner studentmössor och kostymbyxor. Vi hade insett att vi kunde spotta åt byn och göra vad vi ville. Dublin var målet. Där skulle vi lära oss om livet och oss själva och berusa oss och se konserter. Men först en sista sommar. Jag och en kompis lekte med kameran och tog konstiga bilder. Jag fotade och han poserade i Lillhagas barriga skogar.

Vi satt en dag i hans bil. Ja, ägaren till fötterna där ovan. Han sa att han hade hittat världens bästa album. Lyssna på det här, sa han. Så plockade han fram en skiva med ett djur som liknade ett får och en mus och något som inte är av vår värld på omslaget. Med ett skynke om sig. Andrew Bird & the misterious production of eggs läste jag. Vi börjar med den här, sa han. Låten Fake palindromes börjar med att slå omkull en med en tät fiolbaserad ljudbild. Takten är omöjlig att nekas intrång under huden. Det sjungs om monster som vandrar på jorden. Om en tjej som gillar långa promenader och sci-fi-filmer. Om att hon har blod i ögonen. Om att de ska ses en gång då han ska binda hennes vrister med läder och borra ett hål i hennes huvud. Jag flög baklänges och jag visste att jag älskade det märkliga och det svårmodiga. Vi svettades i bilen och kände att sommaren var jävligt fin och att vi hade något fantastiskt att se fram emot.

Fantastiskt blev det också. Och jävligt jobbigt och så svårmodigt och märkligt att man blev mätt. Men det är av någon anledning då som skivor likt denna är så bra. Det känns som att prata med någon som förstår. Någon som verkligen fattar att svårmodet är något som finns där och som man bör sköta om- eller behandla. Söka upp. Näst sista låten på skivan handlar om att du ska då inte oroa dig för atmosfären eller några tryckförändringar. Om att vi ska träffas en gång. Om att det då ska bli fest, med bord och stolar och ponnyridning och vänner och dansande björnar och rent av ett band. Länder och valuta är borta och om att vi fan ska slänga bort överlevnadsutrustningen. Och det ska bli snacks! Ja, det ska det! Så oroa dig inte du. Oroa dig inte för atmosfären.