Deer tick live + Hitchhiker’s guide

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

deer tick livePopulaermusik såg Deer tick live på Debaser Hornstull Strand igår kväll. Här kommer några ord om kvällen, men även en Hitchhiker’s guide till detta otroligt spännande och mångfacetterade band. 

Munnen står fortfarande halvöppen efter gårdagens konsert på Debaser Hornstull Strand. Deer tick (som för övrigt är engelska titeln på de små blogsugande fästingarna) spelade för första gången i Sverige men av stämningen att döma kunde de rent av ha varit ett lokalt band som besökte Strand för sjunde gången. När manliga fans utropar ”YE” på gällt och bröligt sydjänkar-vis går det förvisso för långt, men annars var det fint att bandet kunde känna sig varmt välkomna.

Jag lärde känna sångaren John McCauleys röst via det fantastiska sidoprojektet Diamond rugs. Lyssna till exempel på ”I Took Note” som var en av 2012 års absolut bästa låtar. Jag kan inte annat än att älska detta vemodigt lössläppta ölrosslande. Rösten är lika vass live. Han ger en känsla av att slätt stöna ut sina sånger, men det är så otroligt väl genomfört. När McCauley gräver fram ”Twenty Miles” ur djupet av sin mage förvandlas publiken till en enda stor rysning. Ölflaskor hissas till hälsning och den manliga gemenskapen osar ibland farligt mycket. Konserten är annars en känslokavalkad, full av omställningar. Man pendlar mellan det finstämda och garagesmutsiga. Och detta är väldigt symptomatiskt med deras spretiga diskografi.

McCauley var under inspelningen av senaste skivan ”Negativity” djupt deprimerad i träsket av sitt drogmissbruk samt fängelsedomen mot hans far, till följd av skattebrott och konspiration. Flertalet låtar handlar om händelserna i fråga. Han menar till exempel själv att “’Pot of Gold’ is a stream of consciousness recollection of what went through my head and what kinds of misadventures I got myself into when I was doing crack. It also touches on the guilt I felt when I came down from the high.” Vidare har han samma period hunnit både sabba sitt äktenskap på grund av sitt destruktiva leverne och därefter funnit kärleken igen. Han menar hon har hjälpt honom att göra förändringar han annars inte hade klarat av: “without her, I don’t think I would have changed anything and that’s frightening as hell.” Plattan är med andra ord influerad av en mörk, men även den spretig och positiv, period av hans liv.

Men vad är det här egentligen för musik? Deer tick pendlar mellan djupsinnig och melankolisk Neutral milk hotel-pop i form av ”Piece By Piece And Frame By Frame”, välmående melodier i ”Mange” (som förvisso mynnar ut i psykadeliskt mangel) och samtidigt irländska punkfadäser som ”Let’s all go to the bar.” De två förstnämnda spåren hör till plattan ”The Black Dirt Sessions”, vilket är den del av deras ambivalenta musikstil som främst faller mig i smaken. Vackra låten ”Goodbye, Dear Friend” måste också med gråten i halsen nämnas. Även skivan ”War elephant” är ruskigt bra, med bland annat sina ”Baltimore Blues N°1” och ”These Old Shoes”, trots det väldigt tveksamma omslaget. Albumet ”Divine Providence” är mer Diamond Rugs-punkig. Samtidigt dyker senaste plattan upp med rena Bruce-hiten ”The Dream’s In The Ditch.”

Allt genomsyras av mer eller mindre milda country-influenser. Ja, bandet pendlar, men allt är väldigt bra inom ramarna för respektive genre. Det är härligt att bara simma runt i diskografin och leta reda på något som passar just den dagens humör. Så, när vi ändå håller på; här kommer The hitchhiker’s guide to DEER TICK

Au revoir Simone – Move in spectrums

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Au-Revoir-SimoneBrooklyn-konstellationen Au revoir Simone är tillbaka med nytt album. Ett band som ständigt återkommer i mörker, sommarljus, vid glatt som ledsamt lynne. För er som inte känner till dem kan det vara behjälpligt att få en historisk presentation. Med hjälp av text och spellista presenteras The hitchhiker’s guide to AU REVOIR SIMONE.

Låt oss inleda med skivan ”The bird of music” (2007). Härliga ”The lucky one” byggs mysigt upp och avslutas med poppiga körer. ”Sad song” följer vemodigt efter och lyfter lyssnaren in i albumet. ”Dark falls” luftar, lättar. Ljudbilden bli aldrig stor, utan de håller den kvar i enkel och gullig produktion. Underbar platta.

I ”Still night, Still night” (2009) är ljudbilden tätare med mindre diskant. ”Another likely story” inleder och det är ett växande ljuvligt verk. Den tuggar och tuggar och du vill aldrig att den ska ta slut. Detsamma med efterföljande ”Shadows” och i princip hela detta jämna album.

Remixskivan ”Night light” (2010) kompletterar fint det äldre materialet. Artister som Neon indian, Jens Lekman och Pacific! har remixat. Men Clock operas version av ”Tell me” är nog en av de främsta.

Låt oss komma till nutiden. Nya skivan ”Move in spectrums” (2013) släpptes nyligen. Låten ”The lead is galloping” är en typisk sådan att åter börja älska musik till, ifall man glömt att göra det.  Det är inte lika lekfullt sound längre. Kanske lite mer mörker. Mer urbant, tungt. Men den fina, gladmelankoliska finns kvar i bl.a. ”Crazy”, som ger lite Best coast-vibbar.

Så ta dig an härliga Au revior Simone, som ny eller gammal lyssnare. Sparka höstlöv och strosa till det gamla mysiga soundet eller möt mörkret på dess hemmaplan med det nya djupare.

The hitchhiker’s guide to AU REVOIR SIMONE

Kings Of Leon – Mechanical Bull

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

kings-of-leon-mechanical-bullSöderns ”The strokes”, som de kallades när deras första skiva släpptes 2003, har börjat hitta tillbaka till riktigt bra musik efter en resa i den kommersiella rockmusikens värld.

Nya skivan tjallar inte alls lika tydligt om försäljningskraven som var väldigt påtagliga på de senaste två albumen, även om det ibland kanske låter mer ”Sex on Fire” än ”California waiting” (för den som inte hänger med rekommenderar jag The Hitchhiker’s guide till Kings Of Leons värld längst ner i texten).

Det som slår mig när jag lyssnar på skivan är hur pass duktiga musiker det rör sig om. Ljudbilderna är extremt tajta och välfyllda med häftig rock. Detta trots att det i de flesta fall rör sig om ganska simpla poplåtar med enkla ackordföljder. Jag tror att inget annat band skulle klara av att göra låtarna på Mechanical Bull rättvisa på det sätt som Kings Of Leon gör. Dessvärre låter det lite likadant genom hela skivan och det finns några låtar som egentligen inte tillför något. Skivan kan tendera att bli en pastich av gammal amerikansk musik, vilket visserligen inte enbart är negativt speciellt om man är ett fan av inspiration från musikhistorien, men bristen på nymodigheter blir lite tröttsam i längden.

Bland de bättre låtarna är skivans tredje spår ”Don’t Matter”, en riktigt rivig partylåt i sann södra-Amerika stil. Det suggestiva åttondelstempot på gitarren får det att sprätta i dansmusklerna och gör att denna låt antagligen kommer bli en klassiker på framtida konserter. Ha låten i minne så kommer du kunna rädda många fester när tempot börjar mojna.

På ”Beautiful war” är tempot långsammare, man kan beskriva låten som något av en tryckare. Den är perfekt för mellanstadiediscona när klockan börjar krypa upp mot 21. Sångaren Caleb Followills perfekt raspiga rockröst gör sig verkligen rättvisa i denna stil, när den får stå naken mot en tung basslinga och trummor som hela tiden trycker låten framåt i ett behagligt gung.

Tidigare i år släpptes singeln ”Supersoaker” som är en formidabel popsång, med en snygg slinga och lekfull melodi. Den officiella videon har en ”instagramad” känsla och andas så mycket retro att luften tar slut. Grabbarna (gubbarna?) står och lirar sin tuffa rock inne på en klassisk amerikansk 60-tals diner medan någon dansar, ett par träffas och milkshakes hälls upp.

Mechanical Bull är inget under av experimentlusta eller är knappast en skiva som kommer hjälpa musikvärlden framåt, men det är en skön partyskiva framförd av oerhört duktiga musiker. Flera av låtarna kommer antagligen att finnas på mina spotify-listor framöver!

The Hitchhiker’s guide to KINGS OF LEON

Kings Of Leon – Mechanical Bull (Deluxe Version) på Spotify

Wild nothing – Empty estate + The hitchhiker’s guide to…

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

wild nothing empty estateI maj månad släppte Wild nothing nytt. Sommaren har gått och det är äntligen dags att bjuda in detta höstfenomen till musik. För att ge dig som är obekant med bandet en bra väg in, bjuder vi även på The hitchhiker’s guide to WILD NOTHING. 

Wild nothings minialbum/EP ”Empty estate” innehåller 7 låtar. Ett format att tycka om. Du kommer nära låtarna, och varje lilla enhet bli viktigare för helheten. Du hittar snabbare till detaljerna. Risken är på samma gång att skivan spelas sönder fortare. Men i en samtid av krav på lättillgänglighet kan 7 spår kännas mer angeläget än 15. Inget är såklart utan ambivalens.

Låtar som ”Data world” och ”Ride” är vackra spår som söker sig in i din bröstkorg, injicerar stämning i din kropp. Det suger till lite, men snart inser du att det är en sorts ärlig livsglädje du får åtnjuta. Glädjen är inte ren och fräsch, ej heller perfekt. Likt livet är stämningen trasig, full av melankoli. Men den ska vara där. Den bör inte ifrågasättas, utan snarare omvandlas till energi. Möt den, gör den till din. Ty den stämningen är livet.

Klicka här för att höra Wild Nothing – Empty Estate

Har du inte hört Wild nothing förut? Var lugn. Vi guidar dig genom diskografin. Här kommer The hitchhiker’s guide to WILD NOTHING

Cocorosie fascinerar

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

cocorosie5En konsert med livs levande beats på Stockholm music and arts leder oss in på Cocorosies diskografi och ytterligare en Hitchhiker’s guide to…

Jag erinrar mig Cocorosies konsert på Stockholm music and arts i somras. Minnet berättar om svårslagna beats som fick marken att skaka. Beatsen var ingalunda elektroniska – då de skapades av en beatboxande snubbe via en mic. Och han skötte beatsen i exakt varenda låt. Du ser honom i bakgrunden på detta lågkvalitéts-klipp från konserten. Jag vet inte vad låten heter, men det är inte ”Fairy paradise” klippet är döpt till.

Notera också systrarnas magnifika röster. Rena operan. Tyvärr hörs inte beatsen överdrivet bra, men ni kanske fattar. Nedan kommer ett klipp där han kör ett soloparti. Drygt en minut in tycks han typ loopa sig själv, vilket är mäkta imponerande.

Jag vågar påstå att Cocorosie är bättre live än på skiva. Men med det sagt tycker jag inte man ska låta bli att lyssna på bandet. Jag ska göra det lätt för er. De har en gedigen diskografi och därför jag bjuder in er till The Hitchhiker’s guide to COCOROSIE

Jacuzzi Boys – Jacuzzi Boys

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

JB

Sommaren är över, de solblekta jeansshortsen byts ut mot den där höstjackan du glömde fanns och du funderar över ifall detta blir hösten då alla problem löser sig. Sommaren är definitivt inte över för Jacuzzi Boys och de släpper idag skivan som åtminstone löser alla mina problem!

Self titled-skivan Jacuzzi Boys släpps idag via Hardly Art och är deras tredje full-lenght album. Hardly Art skriver att ”Jacuzzi Boys are going grand, building limestone monuments to those that boogied before them, while writing hypnotic ear worms by the light of a cigarette.” Stora ord, men fan, man känner att de grävt sig djupare ner i funkiga riff, boogie woogie och ljudeffekter (läs pedaler). ”Gone is the swamp-thing snarl. In its place, the indestructible cool of the casino slot-jockey with nothing to lose.” Något som kanske är mest framstående i låtar som, tidigare nämnd, Double Vision och nya superdistade  Hotline, där bandets hund Taco är med i kören. Skivan har en jämnare kvalitetsnivå än tidigare plattor, det är mindre avstånd mellan topparna och dalarna, Jacuzzi Boys visar att de blir duktigare på packa ihop slutprodukter. Efter ett par låtar in känns det  som att man börjar bli smått salongsberusad, låtarna bygger sakta men säkert upp en härlig dimma där allt känns ok. Den aggressivitet och råhet som jag förut tyckte låg och lurade tenderar till att försvinna längre ut i periferin, de har blivit lite snällare men mycket gassigare, på gott och ont. Jag saknar punkigheten i Smells Dead från No Seasons och kaxigheten från Planet Of the Dreamers från samma platta. Detta säger inte att plattan är sämre än de tidigare, utan visar på en variation.

Tyngsta korten på Jacuzzi Boys är: Guillotine (dont fall down on me, no), grymt sköna mellanpartier och underbart gung i verserna, tung som fan helt enkelt. Rubble, första tre sekunderna skriker av skitig rock, inget mer behövs. Double Vision kan ändå vara låten jag fastnat mest för, den är bara så jävla cool. Satan alltså. Helvete. Så ta dig i kragen och lyssna på Jacuzzi Boys nya alster, Jacuzzi Boys: http://open.spotify.com/album/4xN6xER6LC9J8MmOj24px5

För er stackare som aldrig lyssnat på Jacuzzi Boys, eller som har lyssnat och behöver råd så tycker jag att ni tar mig i handen och låter mig guida er: The Hitchhikers Guide to Jacuzzi Boys!

The Hitchhiker’s guide to POPAGANDA

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Popaganda

Ska du på Popaganda nästa helg? Funderar du på huruvida du ska köpa biljett eller inte? Här kommer den tredje upplagan av ”The Hitchhiker’s guide to…”, som istället för att agera introduktion till en specifik artist, denna gång smidigt guidar dig genom det fina programmet på årets Popaganda.

KANSKE listan är det avgörande. Det som gör att du tar beslutet att köpa en biljett. Eller för den delen att du inser din avsky inför musiken och skiter i det (ej särskilt troligt). För utöver självklara dunderkonserten med Håkan, tror jag bl.a. att band som Systraskap, Jessie Ware, Makthaverskan och Noah and the whale kan bli riktigt stora upplevelser. Ta chansen och klicka på bilden eller här för att komma till The Hitchhiker’s guide to POPAGANDA. 

Kolla in FESTIVALENS PROGRAM här

The hitchhiker’s guide to BJÖRK

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Björk a hitchhikers

Björk, en artist så otroligt många känner till, men ytterst få faktiskt verkligen lyssnar på. Att dyka ner Björks musiklandskap är en utomjordisk upplevelse, full av stor variation, drama och brutala beats.

Att se henne live är dessutom bland det bästa du som musikälskare kan uppleva. Jag har haft turen att få göra det två gånger – den ena bättre än den andra – och att då även ha en stark relation till henne, gör konsertupplevelsen till en ren känslostorm.

Björks många album gör det dock inte lätt för lyssnaren att veta i vilken ände som passar att börja i. Här kommer en ingång till hennes storslagna universum, vilket verkligen förtjänar en insats.

Populaermusik presenterar The hitchhiker’s guide to BJÖRK