The National – Trouble Will Find Me

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

national

The National gör det enkelt för sig på sin nya skiva Trouble Will Find Me. Skivan är ingen fortsättning på de två senaste skivorna som gjort The National till ett av Amerikas mest angelägna band utan trampar i samma fotspår som tidigare dock utan att ha direktheten många låtar hade på Boxer från 2007 eller den tilltalande komplexa ljudbilden som gjorde High Violet till 2010 års mest minnesvärda skiva. I själva verket känns många låtar på Trouble Will Find Me som b-sidor som valdes bort från de två senaste skivorna på grund av bristen på den originalitet och de melodier som gjorde låtar som Slow Show, Lemonworld och Fake Empire bandet till en ny generations svar på Leonard Cohen. Jag kanske låter kritisk och egentligen vill jag också (åtminstone i teorin) ifrågasätta frånvaron av förändringar och The Nationals bekvämlighet men faktum är att jag inte kan sluta lyssna på den nya skivan.

The National gör enkel men angelägen musik som är svår att bli besviken på. Texterna, ljudbilden och arrangemangen känns igen men The National gör sin musik på ett så musikaliskt, skickligt och uttänkt sätt att jag inte behöver ifrågasätta ifall demonerna som behandlas på skivan är verkliga eller enbart en uttänkt plan från bandets sida för att sälja fler album och ger fler utsålda konserter till alla oss människor som tycker demonerna känns personliga. Jag har dock frågan i bakhuvudet ifall The National är det stora popbandet det pratas om eller bara ett bättre Coldplay? The National förändrar inte musikhistorien på något vis, de spelar i en musikalisk tradition som hundratals band gjort före dem men The National gör det bättre än alla tidigare band och det är därför de ändå fyller en funktion.

The National gör musik för den stora allmänheten. För alla som haft ett misslyckat förhållande, haft en dålig fylla eller känner sig fast på ett arbete som inte känns meningsfullt kan The Nationals musik kännas som en tröst, det är alltså känslor som kan appliceras på praktiskt taget vem som helst. Det är provocerande enkelt men fruktansvärt bra och likt att plötsligt känna behovet en drucken kväll att sjunga med i Gyllene Tiders låt När vi två blir en känns det lika angeläget att sjunga med i Sea of Love när Matt Berninger sjunger att ”If i stay here trouble will find me” och känna igen känslan som beskrivs av att det bara finns två känslor, Careful fear och Dead Devotion. Det jag försöker säga är att det är omöjligt att inte bli berörd av The Nationals musik, lyssna och sjung med i nationalsångerna om ångest.

Kurt Vile – Walking on a pretty daze

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

kurtvileprettydaze

I sommar ska jag och en kompis åka bil genom delar av Norrland. Vi har inte planerat så mycket men vi tänkte inleda med att besöka Dalarna för att sedan åka norr för att utforska Höga kusten. Jag var mycket i Höga Kusten som barn och hoppas att det är lika fint som jag minns det. Jag och min kompis tänkte sitta på klippor och dricka öl och njuta av naturen och stillheten och jag kan inte tänka mig en bättre skiva att ha som soundtrack för denna resa än Kurt Viles nya Walking on a pretty daze. Kurt Viles musik låter som sommaren och får band som Fleet Foxes att kännas helt meningslösa. Ett av årets vackraste album är här.

Devendra Banhart – Mala

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Devendra-Banhart

Jag började lyssna på Devendra Banhart som tonåring och älskade skivan Rejoicing in the Hands där man både kan lyssna på hans bästa låt (A Sight To Behold) och dessutom höra honom samarbeta med fantastiska Vashti Bunyan. Året senare kom Cripple Crow, också det en höjdpunkt bland Banharts skivor men efter jag såg ett katastrofalt uppträdande med honom på festivalen Way Out West 2007 började jag misstänka att Banhart inte var den store musiker jag tidigare trott. De två skivorna han släppte efter Cripple Crow är det sämsta han gett ut och jag började mer och mer tro att Banhart var slut som artist. Detta förändrades helt när jag för en vecka sedan hörde låten Für Hildegard von Bingen från nya skivan Mala.

Banhart har på denna låt uppdaterat sin ljudbild och låtit sin musik ta en modernare riktning som passar honom utmärkt. Tidigare har han ofta gjort sitt bästa för att få sin musik att låta retro, ofta som inspelningar från 60-talet men på Für Hildegard von Bingen låter han en basgång ta stor plats tillsammans med en snygg The Strokes-gitarr samt drivande trummor med effekter som får dem att nästan låta elektroniska. Detta är en ljudbild som är central för hela nya skivan och han har dessutom sångmässigt börjat sjunga försiktigare. Ibland viskar han istället för att sjunga med sitt kännetecknade vibrato vilket känns skönt. Mala är en oväntad men välkommande comeback från en artist som jag trodde var uträknad.

Townes Van Zandt – Sunshine Boy

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Townes_Van_Zandt

Hur kunde Townes Van Zandt skriva så fantastisk musik? En del av förklaringen kan vara att han levde en självdestruktiv tillvaro som till stor del bestod av att dricka whisky och bruka heroin. Kanske var detta nödvändigt för hans musikskapande eftersom han hävdade att det inte går att tolka livets svarta sidor utan att själv ha varit där. Ett påstående som går hand i hand med samma uppfattning som en av hans förebilder, bluessångaren Lightnin’ Hopkins, hade vilket var att den som ännu står upp inte kan sjunga blues.

Nu är Townes aktuell med en ny samlingsskiva som består av mestadels demoversioner av hans musik men även några outgivna låtar som bland annat en ljuvlig inspelning av The Rolling Stones låt Dead Flowers och ett titelspår som jag inte kan sluta lyssna på.

The Handsome Family – Spider

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

thf

Det är naturligtvis en stor händelse när världens bästa band, The Handsome Family, släpper ny musik. I vår kommer nya skivan ”Wilderness”, det första studioalbumet sedan den romantiska ”Honey Moon” från 2009 som gjorde mig något besviken med sin frånvaro av blod, sprit och den gothic country som tidigare varit Handsome Familys kännetecken. Nya låten Spiders må inte vara det bästa Handsome Family skrivit men är ändå en fin låt och jag ser mycket fram emot nya skivan. Har man gjort två av de bästa skivorna som någonsin spelats in (”Twilight” och ”Through The Trees”) så vore det konstigt annars.

Nick Cave and The Bad Seeds – Push The Sky Away

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

nickcave-12.3.2012

Det tyska bandet Einstürzende Neubauten döpte en skiva till ”Silence is Sexy” i början av 2000-talet och det var befriande att höra den högljudda industrin ersättas av luftiga arrangemang, viskande sång och en tystnad som fyllde samma funktion som ackorden instrumenten spelade. Det låter som Nick Cave haft den gamla Bad Seeds-medlemmen Blixa Bargelds tanke om tystanden som någonting tilltalande i bakhuvudet under inspelningen av senaste skivan ”Push The Sky Away” för inte sedan ”The Boatsman`s Call” ifrån 1997 har Nick Cave spelat in musik så försiktig, avskalad och vacker. ”Push The Sky Away” låter som en naturlig uppföljare till ”The Boatsman`s Call” och ”No More Shall We Part” De skivorna Nick Cave släppte efter 2001 och fram till 2013 har haft många bra låtar men har som helheter känts ofokuserade.

”The Boatman`s Call och ”No More Shall We Part” är två skivor jag älskar men jag tycker att texterna på ”No More Shall We Part” ibland är för övertydliga av budskap och är på en ovanligt låg nivå för att vara skrivna av Nick Cave. I ena stunden är de högtidligt religiösa som psalmer och i andra stunder löjliga med sina berättelser om Computer geeks in the school house.

Detta har dock på nya skivan ersatts av mer raka iakttagelser av kärlek, sorg och det som pågår omkring oss som oftast beskrivs som livet. Nick Cave har insett att hans storhet idag handlar om ballader och att han inte behöver skrika som i Grinderman eller Birthday Party för att bli hörd.

Albumet innehåller stråkar så vackra att Tindersticks skulle bli avundsjuka och ett sparsmakat pianospel som är grunden för att låta Nick Caves sång ta störst fokus högst upp i mixningen. De 9 låtarna håller oerhört hög klass och kompletterar varandra vilket gör att de fungerar bäst att höras i albumformatet. Att höra underbara Wide Lovley Eyes och Waters Edge efter varandra är som att se Djurgården vinna fotbollen överlägset två matcher i rad, det känns overkligt men i Nick Caves fall är det en realitet som får mig att inse popmusikens oerhörda kraft. ”Push The Sky Away” är ett album jag inte kan sluta lyssna på och jag är övertygad om att det här är musik lika angelägen idag som om hundra år.

Asap Rocky live hos David Letterman

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

asap-rocky-wassup-video

Asap Rockys senaste skiva Long Live Asap är ett mästerverk av nästan samma kaliber som Kendrick Lamars Good kid M.a.a.d city från förra året och jag har blivit förvånad över all fantastisk hiphop som kommit de senaste åren. När jag läste att Asap ska spela på Hultsfredsfestivalen blev jag väldigt sugen på att åka dit och efter ha sett hans uppträdande hos David Letterman blir jag knappast mindre sugen. Han spelar Wild for the night, Skrillex-samarbetet som inte är någon favorit hos mig (jag hade föredragit om han spelat Hell, Fashion Killa eller 1 Train) men trots låtvalet är det fruktansvärt bra.

Nick Cave and The Bad Seeds – Jubilee Street

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

NickCave

Den 18:e februari kommer Nick Cave och The Bad Seeds nya skiva Push the sky away och väntan är helt olidlig. Under 2000-talet tycker jag att Nick Cave har givit ett något förvirrat intryck, han har spelat in skivor som spretat i olika riktningar, ofta innehållandes några bra låtar men som helheter långt ifrån de mästerverk han tidigare skämt bort hos med som Murder Ballads, Let Love in och The Boatsmans Call. Kanske beror detta på att Blixa Bargeld valde att hoppa av Bad Seeds, kanske var hans medverkan mer betydelsefull än jag vid en första anblick hade trott och när jag förra året hörde att även Mick Harvey skulle lämna bandet blev oron stor. En oro som dock helt försvunnit i och med att jag hörde nya singeln Jubilee Street. Det är en ballad som skulle kunna varit tagen ifrån And no more shall we be apart eller Boatsmans Call innehållandes en oerhört snygg gitarr och stråkar som skulle kunnat vara signerade Tindersticks.