Mavis Staples – One True Vine

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

388777829_640

Jag kom precis hem från en bilsemester genom delar av Sverige. Resan gick från Stockholm till Dalarna och Norrland och mitt huvud värker efter ha druckit för mycket öl och dansat till för mycket reggaemusik samt det monotona bilåkandet med asfalterad väg som aldrig vill ta slut. Jag har haft oerhört roligt och fått många vackra naturupplevelser men det känns skönt att komma tillbaka till Stockholm och vila upp mig och jag kunde inte tänka mig ett bättre sätt att göra det på än att lyssna på Mavis Staples nya skiva One True Vine.

Jag handlade två skivor med The Staple Singers i min ungdom (bandet som Mavis Staples tidigare var medlem i) men föll inte riktigt för deras musik. Däremot upptäckte jag henne ordentligt när hon för några år sedan släppte You Are Not Alone, en skiva där Mavis hittade en ny publik med hjälp från Jeff Tweedy ifrån Wilco. Jeff Tweedy medverkar även på One True Vine och förutom rollen som producent har jag läst att han spelar samtliga instrument på skivan. Just kontrasten mellan Mavis gospelinfluerade musik och Jeff Tweedys avskalade arrangemang gör detta så förbannat bra. Egentligen uttalar jag mig i ett för tidigt skede men för tillfället känns One True Vine som en bättre skiva än You Are Not Alone.

Anledningen är att låtarna helt enkelt känns bättre. Tempot har dragits ner och One True Vine är en skiva som innehåller sånger som fokuserar på melodier med hjälp av enkla gitarrackord. Mavis version av Lows låt Holy Ghost är så vacker att den får originalet att blekna och min favorit Jesus Wept får all annan musik att kännas meningslös. När Mavis öppnar munnen och sjunger om svårigheterna att berätta om sina känslor kan jag inte låta bli att känna igen mig i den överväldigade kärleken som ofta gör mig stum:

I should have told you / I could live without you / But I don’t want to

Så jävla bra.

Hultsfredsfestivalen i Stoxa – En utvärdering

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFuunky4.jpg

Området i Stoxa var inte lika fint och gemytligt som det i Småland. Det dåliga vädret hjälpte knappast till att försköna bilden av landskapet och inte heller flygplanen som flög över himlen och överröstade tillvaron. Jag är inte heller positivt inställd till narkotikapolisen som gång på gång kom och letade efter någon som brukar droger (polisen förhörde en kompis tre gånger trots att han var oskyldig!) och både duscharna och toaletterna kunde varit fler och fräschare.

Trots detta hade jag en väldigt rolig festival. Folket som var där hade en positiv inställning, ölen smakade gott och framförallt såg jag många bra konserter. Jag håller inte med Mårten att My Bloody Valentine var dåliga, tvärtom, bilden förstärktes hos mig att bandet är ett av världens bästa och att höra låtar från Loveless live var en stark upplevelse. Att även se Fat Boy Slim spela var en höjdpunkt. Jag är trött på musikklimatet idag där Swedish House Mafia och Avicii tar så stort utrymme men när jag såg Norman Cook vända plattor live så påmindes jag om att Dj-kulturen inte behöver vara plastig och mainstream.

Dansanta beats tillsammans med en märklig videokonstellation gjorde att området i Stoxa plötsligt kändes som en strand på Ibiza i början av 90-talet och trots att spelningen var något för lång som tycker jag det var roligt att se Fat Boy Slim uppträda.

Som jag även misstänkte innan festivalen började blev det blev bäst vid midnatt på fredagen då Portishead klev upp på scenen. För några år sedan läste jag en intervju med Blixa Bargeld, frontfiguren från Einstürzende Neubauten där han berättade att han gillade Portishead. Eftersom Bargeld sällan talar positivt om andra band så insåg jag att det var ett band jag borde kolla upp. Jag blev knappast besviken, Third är en av de mest fascinerande skivorna jag lyssnat på, det självbetitlade andra albumet är fin lågmäld soul och Dummy är ett av 90-talets bästa album med sin blandning av hiphop-beats och beroendeframkallande melodier.

Det är lätt att bli besviken när man förväntar sig mycket av ett band men istället blev jag bara överväldigad. Portishead på Hultsfredsfestivalen är en av de bästa konserterna jag sett i hela mitt liv, den psykedeliska videoinstallationen i bakgrunden var oerhört snygg och bandet spelade sina låtar perfekt. I slutet av konserten sprang jag och Mårten till baren och beställde kall öl och tände varsin cigarett. Portishead avrundande spelningen med att spela två av sina bästa låtar, Roads och We Carry On, och Beth Gibbons röst fick mitt hjärta att slå snabbare. Jag blundade och insåg att musik inte blir bättre än så här.

Hultsfredsfestivalen i Stoxa hade sina för och nackdelar men överlag hade jag en fantastiskt rolig festivalupplevelse. Området kunde varit bättre, vädret kunde varit finare och visst hade det varit skönt utan narkotikapolis och flygplan men konserterna och stämningen gjorde att det blev en lyckad helg och jag skulle gärna åka tillbaka till Stoxa nästa år om festivalen äger rum igen.

Några tankar inför Hultsfredsfestivalen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

portishead

Imorgon börjar Hultsfredsfestivalen, den nya festivalen med det gamla namnet i Stoxa som ligger en liten bit utanför Stockholm. Festivalen har fått kritik för att ha flyttat från folkparken i Småland till storstan utan att byta namn men det är egentligen inte en oväntad förflyttning. Människor vill inte längre åka ner till skogen och titta på band med gitarrer i händerna och att både Siestafestivalen i Hässleholm och Peace and Love i Borlänge gått i konkurs är ett bevis på detta. Jag föredrar att Hultsfredsfestivalen flyttar än lägger ner sin verksamhet, jag har en rädsla att det annars snart enbart existerar Summerburst och Bruce Springsteens konserter på Friends Arena och Ullevi för det är den musiken som tilltalar den stora massan.

Jag är också glad att Hultsfredsfestivalen inte äger rum i centrala Stockholm och försöker bli ett nytt Way Out West. Way Out West bokar alltid massor av bra band men området i Göteborgs innerstad samt de ständiga köerna gör att Way Out West känns mer jobbig än som en rolig festivalupplevelse. Jag hoppas den nya Hultsfredsfestivalen kan fånga känslan att vara en relativt liten musikfestival och tilltala människor på samma sätt som Emmabodafestivalen tilltalade mig när jag var 16 år eller när jag var på Peace and Love 2005 då det var 10 000 besökare istället för de nästan 50 000 besökarna som kom 2012.

Jag är positivt inställd till Hultsfredsfestivalen dels angående området där festivalen äger rum men även med tanke på de artister som festivalen bokat som både känns relevanta för 2013 (Asap Rocky, Kurt Vile and The Violaters och Savages) men även stora bokningar av band som My Bloody Valentine och Fat boy Slim som kan få människor som bor utanför Stockholm och Uppsalaområdet att köpa biljett och åka till festivalen. Jag är övertygad att det inte spelar någon roll vart Hultsfredsfestivalen ligger och vad festivalen bär för namn strax innan midnatt på fredag då Portishead går på scen och spelar låtar som Roads, The Rip och It`s a Fire. Bara den bokningen gör att Hultsfredsfestivalen i Stoxa känns som början på ett lyckat koncept.

Hultsfred – Nostalgi och blandband

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Populaermusik kommer att besöka Hultsfred 2013. Jag (Mårten) och Jonathan kommer att ramla omkring bland konserter, tält, kladd, svett och unga människor. Flytten av festivalen är både märklig, sorglig och genialisk. Trist för orten osv osv, men naturligtvis ett ekonomiskt bra drag. Av praktiska skäl är jag hur som helst glad över att den numera ligger så nära. Särskilt som året bokningar är väldigt fina.

Jag vill hylla 8 år gamla festivalminnen i form av ett foto som togs på Hultsfred. Bilden är inte bra. Men det är den enda jag har från när jag för första gången jag ser Mew på den där lilla dansbanan. Jag tyckte länge att konserten var det bästa jag någonsin upplevt. Kan garantera att jag satt med pannan i handen under många cigaretters tid efter den.

hultsfred mew

Och jag vill skapa stämning inför årets tillställning med en Spotifylista. Den är gjord som ett blandband eller en blandskiva. Dvs gjord för att lyssna på från början till slut. På jävligt, ja vad ska man säga, helt vanligt manér, heter den också ”Populaermusik – Blandband Hultsfred 2013.” Har väl ingen särskild ambition med ordningen annat än att skapa skön känsla. Den består endast av musik som kan upplevas live på festivalen. Även om jag vill att den ska vara festvänlig så har jag inte bangat på de mer melankoliska bitarna. För att dom är bra och för att dom bör höras inför respektive konserter. Klicka här så hittar du till listan!

Jag vill slutligen passa på att nämna att sidan för spellistor har fått ett nytt utseende och upplägg. Listan som jag bara följde upp under en kortare tid har lagts ner. Nu ligger där kompletta årsbästalistor från 2011 och 2012, samt denna nya Hultsfredslista. Jag ämnar lägga upp fler sådana med tiden! Kolla in nya sidan här!

The National – Trouble Will Find Me

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

national

The National gör det enkelt för sig på sin nya skiva Trouble Will Find Me. Skivan är ingen fortsättning på de två senaste skivorna som gjort The National till ett av Amerikas mest angelägna band utan trampar i samma fotspår som tidigare dock utan att ha direktheten många låtar hade på Boxer från 2007 eller den tilltalande komplexa ljudbilden som gjorde High Violet till 2010 års mest minnesvärda skiva. I själva verket känns många låtar på Trouble Will Find Me som b-sidor som valdes bort från de två senaste skivorna på grund av bristen på den originalitet och de melodier som gjorde låtar som Slow Show, Lemonworld och Fake Empire bandet till en ny generations svar på Leonard Cohen. Jag kanske låter kritisk och egentligen vill jag också (åtminstone i teorin) ifrågasätta frånvaron av förändringar och The Nationals bekvämlighet men faktum är att jag inte kan sluta lyssna på den nya skivan.

The National gör enkel men angelägen musik som är svår att bli besviken på. Texterna, ljudbilden och arrangemangen känns igen men The National gör sin musik på ett så musikaliskt, skickligt och uttänkt sätt att jag inte behöver ifrågasätta ifall demonerna som behandlas på skivan är verkliga eller enbart en uttänkt plan från bandets sida för att sälja fler album och ger fler utsålda konserter till alla oss människor som tycker demonerna känns personliga. Jag har dock frågan i bakhuvudet ifall The National är det stora popbandet det pratas om eller bara ett bättre Coldplay? The National förändrar inte musikhistorien på något vis, de spelar i en musikalisk tradition som hundratals band gjort före dem men The National gör det bättre än alla tidigare band och det är därför de ändå fyller en funktion.

The National gör musik för den stora allmänheten. För alla som haft ett misslyckat förhållande, haft en dålig fylla eller känner sig fast på ett arbete som inte känns meningsfullt kan The Nationals musik kännas som en tröst, det är alltså känslor som kan appliceras på praktiskt taget vem som helst. Det är provocerande enkelt men fruktansvärt bra och likt att plötsligt känna behovet en drucken kväll att sjunga med i Gyllene Tiders låt När vi två blir en känns det lika angeläget att sjunga med i Sea of Love när Matt Berninger sjunger att ”If i stay here trouble will find me” och känna igen känslan som beskrivs av att det bara finns två känslor, Careful fear och Dead Devotion. Det jag försöker säga är att det är omöjligt att inte bli berörd av The Nationals musik, lyssna och sjung med i nationalsångerna om ångest.

Kurt Vile – Walking on a pretty daze

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

kurtvileprettydaze

I sommar ska jag och en kompis åka bil genom delar av Norrland. Vi har inte planerat så mycket men vi tänkte inleda med att besöka Dalarna för att sedan åka norr för att utforska Höga kusten. Jag var mycket i Höga Kusten som barn och hoppas att det är lika fint som jag minns det. Jag och min kompis tänkte sitta på klippor och dricka öl och njuta av naturen och stillheten och jag kan inte tänka mig en bättre skiva att ha som soundtrack för denna resa än Kurt Viles nya Walking on a pretty daze. Kurt Viles musik låter som sommaren och får band som Fleet Foxes att kännas helt meningslösa. Ett av årets vackraste album är här.

Devendra Banhart – Mala

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Devendra-Banhart

Jag började lyssna på Devendra Banhart som tonåring och älskade skivan Rejoicing in the Hands där man både kan lyssna på hans bästa låt (A Sight To Behold) och dessutom höra honom samarbeta med fantastiska Vashti Bunyan. Året senare kom Cripple Crow, också det en höjdpunkt bland Banharts skivor men efter jag såg ett katastrofalt uppträdande med honom på festivalen Way Out West 2007 började jag misstänka att Banhart inte var den store musiker jag tidigare trott. De två skivorna han släppte efter Cripple Crow är det sämsta han gett ut och jag började mer och mer tro att Banhart var slut som artist. Detta förändrades helt när jag för en vecka sedan hörde låten Für Hildegard von Bingen från nya skivan Mala.

Banhart har på denna låt uppdaterat sin ljudbild och låtit sin musik ta en modernare riktning som passar honom utmärkt. Tidigare har han ofta gjort sitt bästa för att få sin musik att låta retro, ofta som inspelningar från 60-talet men på Für Hildegard von Bingen låter han en basgång ta stor plats tillsammans med en snygg The Strokes-gitarr samt drivande trummor med effekter som får dem att nästan låta elektroniska. Detta är en ljudbild som är central för hela nya skivan och han har dessutom sångmässigt börjat sjunga försiktigare. Ibland viskar han istället för att sjunga med sitt kännetecknade vibrato vilket känns skönt. Mala är en oväntad men välkommande comeback från en artist som jag trodde var uträknad.

Townes Van Zandt – Sunshine Boy

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Townes_Van_Zandt

Hur kunde Townes Van Zandt skriva så fantastisk musik? En del av förklaringen kan vara att han levde en självdestruktiv tillvaro som till stor del bestod av att dricka whisky och bruka heroin. Kanske var detta nödvändigt för hans musikskapande eftersom han hävdade att det inte går att tolka livets svarta sidor utan att själv ha varit där. Ett påstående som går hand i hand med samma uppfattning som en av hans förebilder, bluessångaren Lightnin’ Hopkins, hade vilket var att den som ännu står upp inte kan sjunga blues.

Nu är Townes aktuell med en ny samlingsskiva som består av mestadels demoversioner av hans musik men även några outgivna låtar som bland annat en ljuvlig inspelning av The Rolling Stones låt Dead Flowers och ett titelspår som jag inte kan sluta lyssna på.