Nick Cave and The Bad Seeds – Give Us A Kiss

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

nick-cave_541_526

Nick Cave är aktuell med filmen 20 000 days on earth, en film som jag inte hunnit se men som blivit hyllad på de flesta håll. I filmen spelas en tidigare outgiven låt vid namn Give us a kiss som spelades in under Push The Sky Away-sessionerna men valdes sedan bort. Personligen förstår jag inte varför Cave valde att inte ha med låten på albumet. Okej, låten må inte ha en anmärkningsvärd melodi men Warren Ellis fiol tillsammans med Cave som viskar ”One little sip sip, sip” gör den beroendeframkallande.

The Radio dept. och död åt fascismen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

The Radio dept death to fascismÄLSKADE FAVORITEN The Radio dept. är tillbaka med en ny singel, Death to fascism, alldeles precis lägligt inför valet.

Låten är kanske inte en av deras bättre, men däremot är omslaget väldigt snyggt och deras pressutskick i samband med releasen oerhört angeläget och fint:

”Opinionen har svängt och borgarna kommer förlora. Samtidigt håller stadsministern tal där han ställer välfärd mot invandring, rasistiska Sd växer och nazister marscherar på våra gator. Det anses på borgerliga ledarsidor antidemokratiskt att demonstrera mot nazism och rasism, och om du ändå gör detta riskerar du brutal misshandel och mordförsök. Inte bara av de brunhögergrupper du protesterar mot utan av polisen som gärna rider över, ja ovanpå människor, om de inte är nazister, slår dem med batonger och sköldar eller kör på dem med bil.

Därför är budskapet ett annat denna gång: Död åt fascismen, frihet åt folket! / THE RADIO DEPT.”

 

LYSSNA HÄR

 

Old ladies die young

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

oldOLD, detta urhäftiga band, gör den sorts musik vi alltid har velat lyssna på.

De tre malmöbaserade tjejerna som bandet består av musicerar en variation av allt på en gång som mynnar ut i mycket festlig elektronisk pop. Det är handklapp, stämmor, samplingar och allt paketerat i feministskrud. EP:n som släpptes nyligen heter ”Old ladies die young”. Lyssna och glädjs! Den 11 juni kommer OLD till Stockholm och spelar på Lilla Hotellbaren.

The war on drugs nya album ute nu

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

the war on drugs lost in the dreamFörra albumet ”Slave ambient” var ett mästerverk. Deras unika driv av psykadelisk poprock, tillsammans med både Bruce- och Bobinfluenser, tog oss med storm. Senaste singeln ”Red eyes” har gått på högvarv. Nu har äntligen The war on drugs nya skiva ”Lost in the dream” kommit. Det här är vårens musikaliska skapelse. De är dessutom hemskt bra live; spelar på Mejeriet i Lund 17 maj, Debaser medis i Stockholm 18 maj och på Pustervik i Göteborg den 19 maj. Släpp in den här världen i ditt huvud. Sväva fram på gatorna, i tunnelbanan, på cykeln. i bilen och ut i rymden. Se konserten. Var där och blunda, känn, sväva.

LYSSNA

KÖP BILJETT

Au revoir Simone ikväll

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

aurevsimIkväll besöker Populaermusik Debaser Strand för att se Brooklynbandet Au revoir simone. Det blir knappast så mycket mer indie än såhär. Beatsen kommer att vara varma, täta. Det lär bli fantastiskt!

Inte bevandrad? Här är en tidigare skapad The hitchhiker’s guide to AU REVOIR SIMONE 

Nedan: video till låten ”Crazy”, som är en remake av filmen ”After hours”. Mycket sevärd!

Chipotle kritiserar oetisk djuruppfödning i fin animerad reklamfilm

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

o-CHIPOTLE-facebookChipotle mexican grill producerar enligt dem själva mat som är delvis organisk och lokalproducerad.

De handlar med bondefamiljer vars djur föds upp på humana, respektfulla och naturliga sätt (om uppfödning i fångenskap någonsin kan anses naturligt osv, är förvisso upp till ens personliga tolkning). Och de satsar på hållbarhet och återvinning m.m. I vilken mån deras visioner och policys upprätshålls, samt hur FANTASTISTISKA de faktiskt är, har jag ingen aning om.

Men de har gjort en underbar liten reklamfilm, med en fågelskrämma i huvudrollen, där kritik riktas mot konsumtions- och industrismhället, samt industrialiserad, inhuman och onaturlig matproduktion. Så ambitionen är ju fin. På deras hemsida ska man dessutom kunna spela ett sorts fågelskrämma-spel.

Fin är dessutom låten, som heter ”Pure imagination” och framförs av Fiona Apple.

Joni Mitchell – Chelsea morning

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Joni MitchellDrömmer mig bort och önskar det vore sommar. Eller längtar till ett lättare, luftigare sinne. Med Joni Mitchell, som sjunger om sol, fåglar, regnbågar och frukost. Fantastik.

Årets bästa skivor: Plats 11-20

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

rhye

11: Rhye – Women

En av årets vackraste låtar är öppningen på Rhyes album Women. Låten heter just Open och inleds med ensamma stråkar tills ett försiktigt komp kommer in och en av de snyggaste sånginsatserna jag hört på länge tar över och sjunger ” I wanna make this plain. I know you’re faded,
 but stay, don’t close your eyes.” Det försiktiga och avskalade anslaget fortsätter albumet igenom och det är just det som gör detta till en så bra skiva.

Små detaljer bryter upp, gitarren som inleder One of those summer days är ett exempel på detta medan ett annat är saxofonen som knappt är märkbar i redan nämnda Open. Det subtila gör denna skiva till en fin enhet, ett album som går att lyssna på från början till slut och bevisar på ett uppfriskade sätt att albumformates död förhoppningsvis aldrig kommer att ske.

12: Valerie June – Pushin’ Against A Stone

Jag var tidigare inte bekant med Valerie Junes musik men av en slump hörde jag en dag hennes låt The Hour och fastnade på en gång för det tilltalande kompet och den fantastiska sångerskans melodikänsla. När jag sedan lyssnade på albumet i sin helhet kunde jag inte annat än att kapitulera inför en av årets i särklass bästa skivor. Produktionen är gjord av Dan Auerbach från Black Keys och passar Junes sånger perfekt och trots att jag tycker några rockiga låtar drar ner helhetsbetyget så spelar det liten roll i kontrast till albumets höjdpunkter som den vemodiga Twined & Twisted och avslutande hymnen On My Way.

13: The Knife – Shaking The Habitual

Shaking The Habitual låter det som om syskonen i The Knife gör sitt yttersta för att spela ut hela sitt register och det låter som de tagit influenser ifrån skilda artister och band som Can, Throbbing Gristle och Salem. Resultatet blir en svårlyssnad, psykedeliskt och monoton electro som i sina stunder är beroendeframkallande.

Melodierna har fått lämna plats åt rytmerna vilket både är till The Knifes fördel men även nackdel. Den nästan 18 minuter långa Old dreams waiting to be realized känns tröttsam och ibland saknar jag popelementen som gjorde förra albumet Silent Shout till en sådan bra skiva. Samtidigt känns det befriande att The Knife vågar utvecklas och inte gör det väntade.
Överlag är Shaking the habitual en lyckad experimentell uppvisning som är som bäst när melodierna får ta stor plats. Som i skivans höjdpunkt Raging Lung är där Karin Dreijer visar upp vilken fantastisk sångerska hon är till kompet av ett pulserande beat.

14: Earl Sweatshirt – Doris

Earl har alltid varit min favorit från hiphopkollektivet Odd Future. Dels på grund av hans ofta intressanta texter men även för att han har ett flow som beundransvärt. Han har också ett allvar och mörker som jag tycker övriga medlemmar saknar. Albumets bästa låt Hoarse är ett typiskt exempel på detta men även på låtar som 20 Wave Caps, Hive och Chum överträffar han sig själv och bevisar att amerikansk hiphop är lika relevant idag som under 90-talets glansdagar. Man kan ifrågasätta en hel del kvinnoförnedrande textrader och några enformiga låtar men jag kan inte motstå att utse Earl till världens för tillfället mest intressanta rappare.

15: Sällskapet – Nowy Port

Sällskapets andra skiva var efterlängtad för mig och jag tycker att bandet känns befriande bland all annan svensk musik. Att blanda gitarrer med elektroniska inslag med tydlig inspiration från Einstürzende Neubauten kan låta svårlyssnat och pretentiöst men i själva verket är Nowy Port en relativt lättillgänglig skiva. Thåström står inte lika mycket i centrum på sina soloskivor vilket gör detta uthärdligt och Ossler gitarrer är lika snygga som alltid.
Gäster som Bruno K Öijer och Anna Von Hausswolff är med och gör detta till en storartad skiva som är en värdig uppföljare till debuten. Bäst blir det när trion är ensamma och sjunger om ”långsamma timmar” i albumets bästa låt Såg dom komma.

16: Kurt Vile – Wakin on a pretty daze

Skivans första låt Wakin on a Pretty Day är närmare tio minuter lång men det känns som den lika bra skulle kunnat fortsätta tio minuter till. Få musiker kan få till det där avslappnade som samtidigt tilltalar, det där uttrycket som känns fullkomligt naturligt. Kurt Vile sjunger om livet som turnerade musiker och hur han längtar hem till sin familj samtidigt som han spelar vackra gitarrslingor som för tankarna till Pavement, Teenage Fanclub och The Byrds. Höjdpunkten är Girl Called Alex, en mörk sång som visar upp komplexiteten i Kurt Viles musik.

17: Ossler – Stas

Att Ossler döpt en låt på sin nya skiva till Tysk höst, samma titel som Stig Dagermans reportagebok från 1947 som berättar om tillvaron för människor i det då sönderbombade Tyskland, känns fullkomligt naturligt. Ossler har aldrig varit rädd för att ge ett pretentiöst intryck med sin musik och likt Stig Dagermans författarskap kommer han undan med det.
Osslers nya skiva som bär titeln Stas har ett omslag lika dovt och sparsmakat som förra skivan Ett brus och mörkret som var centralt på den skivan har nu blivit ännu mörkare trots att Ossler i intervjuer hävdat motsatsen. Det här mörkret är någonting som jag anser passa Osslers musik och texter perfekt och Stas är hans bästa skiva hittills.

18: Teho Teardo och Blixa Bargeld – Still Smiling

Om jag skulle göra en lista på vilka musiker jag håller högst genom tiderna skulle Blixa Bargeld komma väldigt högt. Han är inte bara en duktig sångare, han är dessutom en av de bästa gitarristerna jag vet (vilket man kan höra på flera Bad Seeds-skivor.) Naturligtvis är det en stor händelse för mig personligen så fort Bargeld ger ut ny musik och Still Smiling är inget undantag. Förutom några texter på italienska så känns samarbetet med Teho Teardo naturligt och arrangemangen som oftast innehåller mycket stråkar passar Bargelds röst utmärkt.

Still Smiling är inte en lika experimentell som Bargelds soloskiva Commissioned Music och går inte att jämföra med de album han gjort tillsammans med Einstürzende Neubauten men är ändå en angenäm skiva. Dessutom innehåller den årets bästa låt, A Quiet Life, en låt som får all annan musik att kännas betydelselös.

19: Phosphorescent – Muchacho

En av årets mest uppmärksammade och hyllade skivor är även en av de bästa. Jag läste en text där det stod om Matthew Houck (som Phosphoresent heter på riktigt) och hur skapandet av Muchacho gick till. Det bottnade i att Houck kom hem efter en ansträngande turné och upptäckte att hans flickvän lämnat honom. Resultatet av sorgen efter uppbrottet blev Muchacho, en bräcklig men storartad skiva som fans till artister som Bon Iver, Midlake och Fleet Foxes borde älska. Albumet har många starka stunder, A New Anhendonia är en av årets finaste ballader, Terror in the Canyons är country som för tankarna till Gram Parsons och Song For Zula har blivit indiegenerationens svar på Gigi d’agostinos I’ll fly with you.

20. Laura Marling – Once I Was An Eagle

Jag fick höra att Laura Marling är verksam i genren singer-songwriter och plockar på sina gitarrsträngar samtidigt som hon sjunger om naturen. Det kändes inte speciellt tilltalande, det kändes som det redan finns för många sådana skivor så jag gick vidare. En dag lyssnade jag dock på Once I Was an Eagle i brist på annat när jag pluggade inför en tenta. Albumets fyra första låtar bildar en enhet som är så tilltalande att jag inte kan förstå att jag inte upptäckte hennes musik tidigare. När fiolen kommer in i titelspåret förstår man snabbt att det här är musik utöver det vanliga. Hon sjunger ”When we were in love, I was an eagle, and you were a dove” och liknelsen känns helt perfekt.