Deer tick live + Hitchhiker’s guide

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

deer tick livePopulaermusik såg Deer tick live på Debaser Hornstull Strand igår kväll. Här kommer några ord om kvällen, men även en Hitchhiker’s guide till detta otroligt spännande och mångfacetterade band. 

Munnen står fortfarande halvöppen efter gårdagens konsert på Debaser Hornstull Strand. Deer tick (som för övrigt är engelska titeln på de små blogsugande fästingarna) spelade för första gången i Sverige men av stämningen att döma kunde de rent av ha varit ett lokalt band som besökte Strand för sjunde gången. När manliga fans utropar ”YE” på gällt och bröligt sydjänkar-vis går det förvisso för långt, men annars var det fint att bandet kunde känna sig varmt välkomna.

Jag lärde känna sångaren John McCauleys röst via det fantastiska sidoprojektet Diamond rugs. Lyssna till exempel på ”I Took Note” som var en av 2012 års absolut bästa låtar. Jag kan inte annat än att älska detta vemodigt lössläppta ölrosslande. Rösten är lika vass live. Han ger en känsla av att slätt stöna ut sina sånger, men det är så otroligt väl genomfört. När McCauley gräver fram ”Twenty Miles” ur djupet av sin mage förvandlas publiken till en enda stor rysning. Ölflaskor hissas till hälsning och den manliga gemenskapen osar ibland farligt mycket. Konserten är annars en känslokavalkad, full av omställningar. Man pendlar mellan det finstämda och garagesmutsiga. Och detta är väldigt symptomatiskt med deras spretiga diskografi.

McCauley var under inspelningen av senaste skivan ”Negativity” djupt deprimerad i träsket av sitt drogmissbruk samt fängelsedomen mot hans far, till följd av skattebrott och konspiration. Flertalet låtar handlar om händelserna i fråga. Han menar till exempel själv att “’Pot of Gold’ is a stream of consciousness recollection of what went through my head and what kinds of misadventures I got myself into when I was doing crack. It also touches on the guilt I felt when I came down from the high.” Vidare har han samma period hunnit både sabba sitt äktenskap på grund av sitt destruktiva leverne och därefter funnit kärleken igen. Han menar hon har hjälpt honom att göra förändringar han annars inte hade klarat av: “without her, I don’t think I would have changed anything and that’s frightening as hell.” Plattan är med andra ord influerad av en mörk, men även den spretig och positiv, period av hans liv.

Men vad är det här egentligen för musik? Deer tick pendlar mellan djupsinnig och melankolisk Neutral milk hotel-pop i form av ”Piece By Piece And Frame By Frame”, välmående melodier i ”Mange” (som förvisso mynnar ut i psykadeliskt mangel) och samtidigt irländska punkfadäser som ”Let’s all go to the bar.” De två förstnämnda spåren hör till plattan ”The Black Dirt Sessions”, vilket är den del av deras ambivalenta musikstil som främst faller mig i smaken. Vackra låten ”Goodbye, Dear Friend” måste också med gråten i halsen nämnas. Även skivan ”War elephant” är ruskigt bra, med bland annat sina ”Baltimore Blues N°1” och ”These Old Shoes”, trots det väldigt tveksamma omslaget. Albumet ”Divine Providence” är mer Diamond Rugs-punkig. Samtidigt dyker senaste plattan upp med rena Bruce-hiten ”The Dream’s In The Ditch.”

Allt genomsyras av mer eller mindre milda country-influenser. Ja, bandet pendlar, men allt är väldigt bra inom ramarna för respektive genre. Det är härligt att bara simma runt i diskografin och leta reda på något som passar just den dagens humör. Så, när vi ändå håller på; här kommer The hitchhiker’s guide to DEER TICK

The Bland har releasefest för ny platta

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

ReplokalenUppsalabandet The Bland (tidigare The Bland band) har i ett par år spelat lite varstans i Uppsala med omnejd. På nationer har de fått publiken att lyckligt dansa loss till eleganta versioner av stora inspiratörer som Beatles, The Band och Dylan. 

De sammansvettsades enligt egen utsaga i samband med resor som gatumusikanter och har under åren hittat en fantastiskt tilltalande stil. De släpper på fredag sitt debutalbum ”Strangers on the side of the street” och den som suktar efter en rejäl och välspelad dos av redan nämnda The Band, men också Mumford and sons eller Tallest man on earth, har här verkligen något att se fram emot. Plattan är festlig, sommarromantisk, taktfullt skarp och verkligen genomtänkt. Och sångaren Axel Öberg röst – vilken röst!

De har releasefest på fredag på VG nation. Det kostar inget att komma in- slantarna kan du istället på spontant och lite gammalmodigt manér lägga på exempelvis deras vinyl eller CD, som kommer att säljas på plats. Klicka här för facebookevent

Singeln heter ”Changes” och till den finns en väldigt fin video. Om du inte blir såld av den indie-sagolika videon nedan, så blir du garanterat det av den växande och ständigt uppåtsträvande ljudbild i låten, som gärna får fortsätta och fortsätta (aldrig sluta) in på vemodets sköna slätter.

Vi ses på VG, där vi blundar men ändå känner den varma ljussättningen mot ansiktet, ler av välbehag, torkar ölskummet ur skägget (eller den skägglösa överläppen) och imponeras av dessa lokala hjältar.

Kraftwerk på Cirkus

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Dagarna efter konserten har vänner frågat hur föreställningen var. Mitt spontana svar har varje gång låtit detsamma: ”det var häftigt”, kort och gott.

Förväntningen på 3D-showen var inte så hög. Jag är minimalt bekant med 3D, så lite att det sträcker sig till en matiné med Lejonkungen för ett par år sedan som inte var direkt överväldigande. Därför blev jag mycket imponerad av modelldockornas utsvävande illusioner under första låten ”The Robots”, det skapades verkligen ett sug som kändes mycket lovande.

bildk

Min största bekantskap med Kraftwerk ligger i skivan Trans Europe Express, ett album som för ett tiotal år sedan snurrade varm i hyrbilen som fraktade min familj längs Kaliforniens kust. Ett mycket passande soundtrack. Lite synd att bara en låt ifrån albumet spelades. Låtvalen sammantaget visar sig vara ett utspritt parti över Kraftwerks karriär, självklart till exempel ”Autobahn” och ”The Model”. Melodierna är enkla och textraderna simpla som ABC-boken. Under räkneverkets fladdrande i ”Numbers” där siffrorna 1,2,3,4,5,6,7,8 upprepas blir jag fascinerad över att paketet ändå blir tankeväckande och intressant, trots simpliciteten. Ett tag in i konserten inser jag till slut att mannen längst till vänster faktiskt sjunger, mitt tvivel om de fyra medelåldersmännen verkligen gör något vittrar bort, men helt självklart är det inte. Och spännande hade det varit att få en glimt av vad som försiggår bakom podierna rent musikaliskt.

Under 20 minuter långa (eventuellt var den något nerkortad, kändes dock nämnda minuter lång) ”Tour de France” med tillhörande cykelvideo tappade jag intresset för ett tag och satt istället och log åt alla nostalgiska män (toalettkön på herrarnas hade enligt källa orsakat stor förvirring då ingen egentligen visste hur man beter sig i en sådan) bakom 3D-glasögonen, jag föreställde mig att de drömde sig tillbaka till 70- och 80-talets spännande nya datavärld och diggade till låtar som ”Computer Love”, ”It´s More Fun to Compute” och ”Computer World”. När det visuella tåget till låten ”Trans Europe Express” ljöd sällskapade jag också i nostalgitåget och njöt storheten i igenkänningsmelodin.

Kvällen på Cirkus gav mig en del nytt Kraftwerk-material att relatera till och resulterade i en helhetsupplevelse som var underhållande och tänkvärd. Jag väljer hädanefter att beskriva konserten som både häftig och fascinerande.

Kraftwerk live på Cirkus 21/1

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_null_1.jpg

År 1981 ger Kraftwerk ut Computerwelt, ett temaalbum som handlar om datorns roll i människans tillvaro. På den här tiden var det ovanligt att ha en dator i hemmet, de datorer som fanns på marknaden var dyra och verkade mest vara redskap riktade till företag eller för att användas inom forskning. Kraftwerk insåg att det skulle förändras och det gör albumet både mer tilltalande, men också mer skrämmande.

Albumet är en dystopi med låtar som lätt kan tolkas som berättelser om programmering och om hur regeringen och företag kontrollerar samhället med datorer. Albumets bästa låt Computerliebe uppfattas av många som en låt om nätdejting men personligen har jag alltid tolkat låten mer bokstavligt, som om kärleken numera är något som existerar mellan människan och hennes dator istället för mellan två levande varelser. Med tanke på det beroende som många idag har av sina datorer och mobiltelefoner, så är det knappast en långsökt tolkning.

Mer än 30 år efter att Computerwelt släpptes spelar Kraftwerk nu på ett slutsålt Cirkus i Stockholm, och deras föraningar har blivit verklighet. De flesta åskådarna tittar på konserten genom sina mobiltelefoner som lyser upp den mörka lokalen på samma sätt som tändare lyste upp Globen första gången jag var på en konsert tillsammans min pappa och såg Metallica spela. Mannen som sitter bredvid mig har mobiltelefonen riktad mot scenen hela konserten och dokumenterar det som händer. Han verkar vara relativt oberörd av spelningen, men skrattar när en robotröst på tyska pratar om faran med radioaktivitet. När konserten är slut ger han uttryck för att armen värker, och lägger undan telefonen. Jag undrar om han uppskattade konserten och kommer snabbt att tänka på Kraftwerks låt It’s more fun to Compute.

Det är lätt att låta bitter när man suckar över internetsamhället men det är oundvikligt en kväll som det här. Många människor verkar leva genom sociala medier, man letar efter kärleken genom datorn istället för i verkligheten och man spenderar mer tid med datorn än tillsammans med de vänner man tycker om. Barn och husdjur blir accessoarer att visa upp på Facebook och Instagram, och man tävlar om vem som lägger upp gulligast bilder. Mannen i stolen bredvid mig är ett tydligt exempel på någon som verkar leva genom tekniken, han har köpt en dyr konsertbiljett men väljer att titta på konserten genom sin mobiltelefon.

Själv sätter jag mig också vid datorn efter Kraftwerks konsert och börjar skriva om vad jag tyckte, för att sedan visa upp mina åsikter på internet. Normen att ständigt visa upp sitt liv genom ett lyckat skimmer över internet kan nog bli både kravfyllt och skapa ett ytligt samhälle.

Vad Kraftwerk själva tycker om den moderna utvecklingen vet jag inte. Bandet har under hela sin karriär fascinerats av sambandet mellan människa och maskin, och för många människor är mobiltelefonen och ständiga uppkopplingen till internet en stor del av vardagen. Mobiltelefonen verkar för många ha blivit en förlängning av handen, och en bekant som hade lämnat in sin mobil på lagning berättade att hon kände sig naken under veckan då hon fick ha en lånemobil som det inte gick att gå ut på internet med.

Kanske tilltalas medlemmarna i Kraftwerk av hur vi människor blir mer och mer beroende av tekniken, eller så tycker de att det är en sorglig utveckling. Kraftwerks teman har ofta handlat om maskin och människa i symbios. I Kraftwerks värld är samspelet det centrala, vilket uppkommer till exempel genom att människan trampar ner pedalerna på en cykel för att på så sätt tillsammans med cykeln röra sig framåt. Musikskapandet handlar inte heller om att spela på och använda sig av ett instrument, utan om en ömsesidig relation med instrumentet. Det blir tydligt i en intervju som Kraftwerks frontman, Ralf Hütter, gjorde för några år sedan: ”Vi spelar på maskinerna och maskinerna spelar på oss.”

Hur var konserten då?

Att äntligen få uppleva Kraftwerk live var bland det bästa jag sett på en scen. Den grafiska installationen i 3D var ren perfektion och det svängde som satan om kvartetten från Düsseldorf (trots att endast en av originalmedlemmarna finns kvar). Låtlistan var minst sagt tillfredställande och innehöll flera av de bästa låtarna från Kraftwerks diskografi, men Tour De France, Radioactivity och Trans-Europe Express stack ut som kvällens höjdpunkter. Att bandet dessutom spelade nästan samtliga låtar från Computerwelt tror jag knappast var en tillfällighet.

Nick Cave and the Bad Seeds – Live from KCRW

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

nick_cave_1240826814_crop_550x373

Egentligen brukar jag tycka att liveskivor är tråkiga. Det kan fylla en funktion om det handlar om en konsert med Townes Van Zandt eller är en spelning man faktiskt såg på plats men annars föredrar jag album som spelats in i studior.

Nick Cave hamnar utanför min mall, att höra honom spela live från radiostationen KCRW är faktiskt en lika stark upplevelse som att lyssna på senaste fantastiska studioalbumet Push the sky away. Anledningen till detta är att liveversionerna ofta överglänser originalen och att låtlistan är omsorgsfullt utvald.

Det bjuds på låtar från hela Caves karriär, från en subtil version av Stranger than Kindness från mästerverket Your funeral my trial till en helt makalös version av titelspåret från And no more shall we part. Trots detta är det låtarna från Push the sky away som är höjdpunkterna. Mermaids låter bättre än i sin studioversion genom att trummorna är borttagna och avslutas med ett underbart gitarrsolo av Warren Ellis medan titelspåret bjuder på en spänning som kulminerar när Cave ringar in sin musik genom att sjunga:

”And some people say it’s just rock’n roll / But it gets you right down to your soul.”

Tvåtusentretton, plattor som måste nämnas

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

På det nya året vill jag tipsa om några verk som färgade det förra. Verk som dock av tids – eller utrymmesskäl ännu inte nämnts på Populaermusik. 

james-blake-overgrown-410James Blake – Overgrown

Den passiva passageraren kryper ihop mot bildörrens ruta. Färden genom mörkret känns oändlig och meningslös. Möten med strålkastare är det enda som bryter av det svarta. Men James Blakes skiva instängd i täta hörlurar får tiden att stanna. I en situation där intensiv musik mättar för fort, inger Blake känslor av luftig klarsynthet. Alla små toner och ljud tas tillvara på. Det sticker till överallt i kroppen. Akupunktur. Han låter en frossa i meningslösheten.

Hela albumet är utmärkt. Men några låtar kan nämnas. Trots att Blake inte vanligtvis gör hip-hop har han gjort årets kanske bästa låt i den genren. I ”Take a fall for me” översköljs lyssnaren av RCA’s rappande mörker som berättar att kärleken mellan de två personerna är omöjlig. ”Retrograde” är däremot given som en av de bästa låtarna alla kategorier. Vilken kraft! ”To the last” får dig att tappa andan. Tappa andan! Ta plats i meningslösheten och frossa. Frossa i James Blake. Lyssna

 

baylake kickersBaylake kickers – Baylake kickers

Populaermusiks Jonatan Rosenberg står bakom denna tunga hip-hop-platta. Den innehåller allt från ängsliga fioler till gästinslag från Kenny, lagerkollegan på Gröna lund. Rekommenderar starkt ”Varenda sekund” och ”Himmel över Stockholm (med Kenny)”som båda doftar The Latin kings långa vägar. Sista spåret ”Mörkret faller” är verkligen mörkt, och ställer frågor som ”vad är det här för jävla liv? Jobba, supa, sova, försvinna” med ett envist trip-hoppigt beat i bakgrunden. Ett verkligen imponerande verk i stort, med ett mycket snyggt omslag. Lyssna nedan.

 

 

Britta perssonBritta Persson – If i was a band my name would be forevers

Britta Perssons skiva dök upp som ett välbehövligt uppåttjack. Inte för uppåt. Lagom. Täta melodier inspelade i hennes hemmagjorda walk in closet-studio lägger locket på det gråa, för stunden snölösa, vinterhelvetet. Stundtals indieklubb-vänligt, hela tiden varmt. ”Come transmit” och ”Meanwhile on earth” är bland de bättre. Och vilken karaktär hon är. Lyssna på Värvet och inse vilken härlig människa hon är! En av pop-Sveriges viktigaste skivor. Missa inte! Lyssna på skivan

 

Star horse lustStar Horse – Lust/Crush

Gör en ny playlist. Infoga först EP’n ”Lust”, sedan EP’n ”Crush” och du har en grymt bra skiva att lyssna på. De har tydligen hunnit med att släppa ytterligare en. Lägg till ”Devour” och du har säkert en utmärkt fullängdare till hands. Dramatisk noise är fan aldrig fel. Känn på ”Stranger” och bli knäsvag. Det här är så oslagbart vackert. LYSSNA

Årets bästa skivor: Plats 1-10

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_01.jpg

1: Bill Callahan – Dream River

”You looked like worldwide armageddon while you slept”

Dream River är en uppvisning i hur Callahans mörka sånger skulle låta genom ett romantiskt skimmer. Callahan gör sitt bästa för att sjunga som Marvin Gaye (som han också refererar till i albumets första låt) men trots detta tycker jag inte Dream River är en lättlyssnat skiva. Det dröjer några lyssningar innan jag kan omfamna albumet till fullo men när jag väl gjort det vill jag inte sluta lyssna på den. Texterna är som vanligt en höjdpunkt när det gäller Callahan och på nya albumet är de inte lika mörka som vanligt. Callahan konstaterar bara det han ser och det han ser kan uppfattas som vemodigt men ofta just romantiskt. Med andra ord, Dream River är storartad popmusik om sakernas tillstånd:

”My wide world is collide / and mind- wide worlds collide / and seasons kaleidoscoping / And all I want to do is to make love to you.”

2: Basia Bulat – Tall Tall Shadow

Ett av mina favoritord i det svenska språket är bitterljuvt. Ett ord som jag sällan får tillfälle att använda men för att beskriva musiken på Tall Tall Shadow så finns det inget mer passande ord. Tall Tall Shadow är glädje och sorg på samma gång, vackert och gällt, lättlyssnat och svårtillgängligt. Basia Bulats nya album är en komplex skiva och det är också dess storhet. Bulat spelar på en charango som är en tiosträngad sydamerikansk ukulele samtidigt som hon sjunger om saknaden av en förlorad vän. Albumets mittparti med låtarna Wires, The city with no rivers och Someone är årets mest minnesvärda popmusik.

3: Nick Cave and The Bad Seeds – Push The Sky Away

Jag hyllade tidigare i år Push the Sky Away genom att skriva att ”Albumet innehåller stråkar så vackra att Tindersticks skulle bli avundsjuka och ett sparsmakat pianospel som är grunden för att låta Nick Caves sång ta störst fokus högst upp i mixningen. De 9 låtarna håller oerhört hög klass och kompletterar varandra vilket gör att de fungerar bäst att höras i albumformatet. Att höra underbara Wide Lovley Eyes och Waters Edge efter varandra är som att se Djurgården vinna fotbollen överlägset två matcher i rad, det känns overkligt men i Nick Caves fall är det en realitet som får mig att inse popmusikens oerhörda kraft.”

Jag kan konstatera att jag inte överdrev i min hyllning. Push The Sky away är Nick Caves bästa skiva på länge och ett av årets bästa album.

4: Mavis Staples – One True Vine

Mavis Staples är en av de bästa sångerskorna jag vet. I albumets första låt sjunger hon försiktigt om den heliga anden till kompet av en ensam gitarr och man inser snabbt att detta kommer vara en minnesvärd skiva. Med hjälp av Jeff Tweedy från Wilco (som spelar alla instrument på skivan förutom trummor vilket Tweedys son gör) så skapas en enkel men tilltalande ljudbild som låter Mavis röst att vara i centrum.

Att albumet består av versioner av andra artisters låtar spelar ingen roll, Mavis gör låtarna till sina egna och överglänser originalen. Bäst blir det i Jesus Wept, oavsett vilken inställning man har gentemot religion så går det inte att motstå den fina melodin och körerna från himlen.

5: The Handsome Family – Wilderness

Wilderness fortsätter The Handsome Family att övertyga mig om sin storhet bland bluegrass-fioler, försiktiga sångstämmor och märkliga texter. Just texterna på skivan är som vanligt det som gör Handsome Family så fantastiska, texter som alltid känts som en perfekt symbios mellan Charles Burns serier och Leonard Cohens allvarliga prosa. Trots att Wilderness inte är en lika stark skiva som mästerverken Through The Trees och Twilight är det ändå ett av årets bästa album och det säger mycket om hur hög klass Handsome Familys musik håller.

6: Zomby – With Love

Då och då kommer det elektroniska skivor som drabbar mig hårt. 2007 släppte Burial sin skiva Untrue och samma år släppte The Field sin debut From Here We Go To Sublime. Två av de bästa skivorna som släppts under 2000-talets tio första år men sedan dess har det stått still. I år kom dock ännu en elektronisk skiva som får mitt hjärta att slå lika intensivt som första gången jag såg Kraftwerks robotar och insåg att en laptop kan göra lika känslosam musik som en gitarr.

With Love har ett lägre tempo än sin föregångare (Where were you in 92) och är en mycket bättre skiva. Zombys musik är svår att placera men låter ofta som techno från tidigt 90-tal, jungle, Prodigy och Aphex Twin. Zomby sammanför all denna musik till någonting skevt och underbart. Att albumet har ett av årets snyggaste omslag gör knappast saken sämre.

7: Haim – Days Are Gone

Haim har stått för en av årets största hyper och det med all rätt. Days are gone är perfekt pop som får mig att tänka på band som Saint Etienne och Fleetwood Mac men systrarna känns aldrig som några kopior utan han ett eget uttryckssätt som gör att musiken känns tidsenlig och angelägen. Ett band som både tilltalar den stora allmänheten och även indiefolket måste ha ett recept för framgången och i Haims fall är det melodierna. Man kan sjunga med i Haims låtar efter en genomlyssning utan att för den delen tröttna på dem.
Med andra ord, Days are gone är fantastisk tuggummipop och jag kan inte annat än att älska låtar som Forever, If I Could change Your Mind och min favorit Don`t Save me.

8: The National – Trouble Will Find Me

Egentligen hade inte The National någonting kvar att bevisa. De två senaste albumen Boxer och High Violet är båda två av 2000-talets bästa skivor och att för tredje gången kunna göra en skiva som får mig att tappa andan är imponerande. Till en början tyckte jag Trouble Will Find Me kändes som en intetsägande upprepning men snabbt så utvecklades albumet till ett litet mästerverk. ”I try to keep my skeletons in” sjunger sångaren Matt Berninger i albumets bästa låt Slipped men istället känns det som en skiva som handlar om utlopp. Att sammanfatta albumets agenda vore med beskrivningen av hjärtat på utsidan. Tydligaste exemplen på detta är Graceless och Sea Of Love som är magnifik powerpop och när This is the last time förstärks av vackra stråkar så går det inte annat än att konstatera att The National gjort det igen.

9: Ghost – Infetissumam

Infestissumam har orgeln fått ta större plats istället för de riffande gitarrerna som stod i centrum på debuten. Låtarna på nya skivan känns dessutom mer genomtänkta, melodiska, och mörkare än tidigare vilket det finns många exempel på. Inledande titelspåret får mig att rysa av välbehag efter bara några sekunder och gitarrerna i Ghuleh/Zombie Queen är så vackra att mina ord inte räcker till. Det finns några svagare låtar som drar ner helhetsintrycket men överlag har Ghost lyckats göra en av årets mest angelägna skivor. Lyssna själv på avslutande allsången i Monstrance Clock där raden ”Come together for Lucifer’s son” upprepas av en mäktig kör. Om det här är satans musik så förstår jag hans popularitet.

10: Grouper – The Man Who Died At Sea

Det finns någonting djupt smärtsamt över Groupers musik i och med det lågmälda anslaget som gör att det till en början kan uppfattas svårlyssnat. På sätt och vis gör Grouper just svår musik, The Man Who Died At Sea är knappast låtar som passar sig för festen men däremot ensamma nätter då det känns omöjligt att kunna somna. Grouper är, förutom en fisk, Liz Harris som gör musik som ofta beskrivs som ambient-folk. Jag tycker att det är svårt med genrer men kan säga att det är väldigt vacker musik, som en perfekt blandning mellan Enya och My Bloody Valentine. Nog med referenser, Grouper har lyckats göra en stämningsfull skiva som är lika stark som mästerverket Dragging a dead deer up a hill.

Här går det går att läsa om årets bästa skivor plats 11-20:
http://populaermusik.se/2013/12/11/arets-basta-skivor-plats-11-20/

Tindersticks – Across Six Leap Years

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_null_455.jpg

Det hade helt undgått mig att finaste Tindersticks släppt en ny skiva. För att fira att bandet funnits i 21 år så har de valt att spela in några utvalda gamla låtar på nytt i lite annorlunda versioner. Albumet har spelats in i den klassiska Abbey Road-studion och produktionen går inte att klaga på. Dock så känns det lite tråkigt att inte få nya låtar och versionerna av Sleepy Song och A Night In gillar jag mer i sina ursprungsversioner. Trots detta är det en trevlig upplevelse att lyssna på Across Six Leap Years. Tindersticks är skickliga musiker, Stuart Staples sjunger lika bra som alltid och stråkarna är hypnotiska.