Damon Albarn – Everyday Robots

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_null_1.jpg

Det händer att jag blir förvånad över att popmusik fortfarande kan påverka mig så mycket.

Rädslan kommer ibland krypande att musik inte kan beröra mig på samma sätt som när jag var femton år. Att musiken inte längre håller mig vaken om nätterna och får mitt hjärta att slå snabbare slag. Tanken gör mig nedstämd men rädslan är alltid outgrundlig, plötsligt upptäcker jag ny musik som ger mig hopp om livet, så är fallet med Damon Albarns nya skiva.

Jag har alltid betraktat Damon Albarn som begåvad men som en person som inte riktigt kan ta till vara på sin talang. Vissa Blur och Gorillaz-låtar håller jag högt och projektet The Good The Bad and The Queen älskande jag visserligen men förra skivan i eget namn tyckte jag var en axelryckning. Därför var mina förväntningar lågt ställda på Everyday Robots, det var innan jag hörde Heavy Seas Of Love, en låt tillsammans med Brian Eno som kan vara det bästa Albarn komponerat sedan The Universal. I själva verket är det en ordinär poplåt med melodin i centrum och det är talande för hela skivan.

Albarn har slutat krångla till det och har istället börjat koncentrera sig på att skriva bra låtar. Lonely Press Play är lika vacker och igenkännande som sin titel, en tilltröst till musiken som jag inte trodde behövdes efter man blivit 25 år fyllda. Hostiltles är briljant i sin enkelhet och trummaskinen i Photographs får låten att växa till en av Albarns bästa ballader. Jag kan använda slut på alla mina superlativer för att beskriva Everyday Robots men det är den faktiskt värd. Damon Albarn har gjort ett modernt mästerverk.

Hurula – Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Hurula-995I rättan tid släppte rätt person rätt skiva. Fyra år efter att ett av Sveriges bästa punkband Masshysteri gick i graven är sångaren Robert Hurula tillbaka med sin solodebutplatta ”Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för”.

Han har en ton som skär rakt ner i hjärtat, en rå och samhällskritisk klagosång som lämnar ingen oberörd. Han sjunger om känslor alla kan identifiera sig med, kärlek, uppror och svek men på ett sätt andra tenderar att misslyckas med. Hurula har skrivit texterna som Håkan Hellström önskade han kunde skriva ifall han inte var så jävla Göteborg.

Skivan inleds brutalt med låten ”Allt ska försvinna”, genast börjar foten stampa med i takten och blodet börjar rusa i bröstet. Allt ska försvinna, i natt ska du brinna. Till skillnad från Masshysteri har Hurula skapat en mer städad- mer melodisk musik, men ilskan och känslorna är fortfarande väldigt framträdande. Det är musik som skildrar sin omgivning ur ett perspektiv från en person med kluvet hjärta, något som får mig att tjippa efter andan i låtar som ”22”, texter om händelser och personer som nu har reducerats till dimmiga, overkliga minnen. Även fast jag vid tillfällen kan ha svårt för musik med en städad tillrättalagda ljudbild så kan denna skiva inte göras på något annat sätt, det är ett tillrättalagt kaos som osar smuts. Det är årets viktigaste skiva, kom ihåg vart du läste det först.

Hurula spelar på V-Dala nation i Uppsala nu på lördag, 26/4. 

LYSSNA

En liten text om Skwee

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

skweeeNär man pratar om stadsdelen Flogsta tänker nog de flesta Uppsala-infödingar på gråa höghus, studentkorridorer och unisona ångestvrål från balkongerna.

Vad många inte vet är dock att den är internationellt känd som en central punkt för den minimalistiska electro-genren Skweee. Genren uppkom under mitten av 00-talet i Sverige och Finland, mer specifikt i Uppsala med skivbolaget Flogsta Danshall och Åbo med skivbolaget Harmönia, av ett gäng musikproducenter som hade ett stort intresse för gamla analoga synthesizers.

Daniel Savio, även känd under sitt alias Kool DJ Dust och som medlem i electro-gruppen Hundarna Från Söder, kan räknas som en av genrens pionjärer och mer namnkunniga företrädare. Det ska ha varit han som under en ölfylld finsk-svensk barkväll myntade begreppet Skweee, som ett uttryck för att genren ämnar ”klämma ur” (”squeeze out”) de mest intressanta ljuden ur gamla klassiska syntar och trummaskiner.

Skweee är i många avseenden en våt dröm för retroromantiker inte bara på grund av vurmandet för blip-bloppiga syntljud, utan också för att nästan samtliga skivsläpp görs på klassisk, hederlig 7’’-vinyl i begränsad upplaga. Med det sagt är det orättvist att stirra sig blind på det retrospektiva i genren och se det som en kulturyttring som endast intresserar sig för att blicka bakåt och romantisera en förgången tid. Vad genren står för är snarare att plocka godbitarna från electrons begynnelse och med ungefär samma medel som då skapa någonting helt unikt för framtiden. Att man väljer att utnyttja 7’’-formatet istället för att göra 12’’- maxisinglar är också det en tydlig manifestation för ett unikt tankesätt.

Under förra året utkom två 7’’ på Flogsta Danshall, däribland finska Perttu Häkkinen alias Randy Barracudas ”This is the Barracuda Speaking”. Har man en nidbild av Finland som ett osvängigt land med en stor passion för opera-metal och inhemsk tango, bör man definitivt få sig en tankeställare när man hör Randy Barracuda. Här står funken i fokus och ett sväng av guds nåde produceras av den smittsamma lo-fi basen och de delikata lead-syntarna. Titelspåret visar också med all önskvärd tydlighet vad som är en av Skweee-genrens stora förtjänster: det överskrider sällan 110 bpm. Det tillåts att gå långsamt för att främhäva detaljerna, som den mästerliga basgången med lika delar Afrika Bambataa & the Sonic Force som Bootsy Collins.

B-sidan ”10 Rock” är också den riktigt härlig i sin hip-hopiga minimalism och beskrivs av Randy Barracuda själv som ”Finsk-ugrisk G-Funk”. Det märkligaste är väl att beskrivningen känns helt rimlig trots sin uppenbara tramsighet. Den numera klassiska samplingen av den höga orientaliska syntslingan i Ohio Players ”Funky Worm” som utnyttjades av bland andra N.W.A. och Snoop Doggy Dogg under början av 90-talet har nämligen definitivt inspirerat Perttu Häkkinen till denna galna Skweee-tolkning av G-Funk eran.

”This is the Barracuda Speaking” 7’’ är en perfekt homage till electrons begynnelse och hip-hopens guldålder utan att det någonsin blir riktigt pastisch-artat eller skitnödigt.

Skweee-plattor gör du bäst i att köpa från internetshoppen SKW-ICA.

Lyssna på Flogsta dancehall-artister på Sound cloud.

 

Rosanne Cash – The river & the thread

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_null_1.jpg

Countrymusik beskylls ofta för att vara bakåtsträvande, mansdominerad och tråkig. Det är inga beskyllningar tagna ur luften men på senare år har någonting hänt: mainstreamcountryn har närmat sig popen och kvinnliga artister har visat att country inte behöver vara en manlig angelägenhet.

Jag tror att Dixie Chicks är en anledning till det här, den hyllade kvinnliga trion från Texas blev världsberömda efter albumet Wide open spaces och deras popularitet blev ännu större efter de gjorde en cover på Fleetwood Macs låt Landslide några år senare. Uppmärksamheten minskade knappast efter att de öppet kritiserade George Bush och genom sin frispråkighet och musik som blandar genrer öppnade Dixie Chicks dörrar och visade för den stora massan att kvinnliga artister hör hemma på countryscenen.

Manliga frontfigurer av den amerikanska countryscenen som Kris Kristofferson, Tony Joe White och John Prine är populära och har länge stått i centrum men kvinnliga artister som Lucinda Williams, Gillian Welch och förra årets mest uppmärksammade countryartist Kacey Musgarves får samma respekt och är ett lika självklart inslag på scenen. Kvinnliga artister som vidgar begreppet country och visar att man behöver inte behöver vara man för att kunna spela americana. Att jag nämner just Kristofferson, White och Prine är ingen slump, på Rosanne Cashs senaste skiva The River and the Thread körar dessa countrygiganter i den fenomenala When the masters calls the roll men det märks knappt. Istället riktas all uppmärksamhet mot Cash som gjort en skiva som jag länge tänkt skriva om utan att hitta orden. Albumet känns så enkelt och självklart att mina ord känns överflödiga, trots det så vill jag poängtera den här skivans storhet för det är mainstreamcountrymusik när den är som bäst.

Cash är färgad av en tradition där akustiska gitarrer, avskalade trummor och steelgitarrer är lika självklara som trummaskinen och basen inom hiphop och det är lätt att avfärda The River and the Thread som ännu en countryskiva i mängden. Det finns hundratals skivor som låter som det här men Cash gör det bättre än de flesta och låtmaterialet är så starkt att albumet får all annan musik att blekna. Lyssna på albumets höjdpunkter The long way home och redan nämnda When the masters call the roll, låtar som bygger upp en spänning som är hypnotiserande. The River and the Thread må inte uppfattas som en speciellt modern skiva, men är varken gjord av en manlig artist och är knappast ett tråkigt album. Framtiden ser bra ut för countrymusiken.

Angel Olsen – Burn your fire for no witness

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_null_1.jpg

Jag har försökt lyssna in mig på Angel Olsens nya skiva Burn your fire for no witness och gillar flera låtar, som till exempel White Fire (som påminner lite om Leonard Cohens mest mörka stunder) och ödesmättade öppningen Unfucktheworld. Albumet växer för varje lyssning men jag har inte hunnit lyssna så mycket på skivan i sin helhet eftersom varje gång jag spelar den fastnar jag med reapetknappen på avslutande låten Windows. Jag är svag för ballader som vågar ta till ett pretentiöst anslag och jag kan inte sluta lyssna på när Olsen sjunger den vackra låten om fönster: ”We throw our shadows down/We must throw our shadows down/We live and throw our shadows down /It’s how we get around in the sun”

I heard it said, you had come back from the dead.

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Skärmavbild 2014-02-17 kl. 21.56.30S!estafestivalen reser sig ur graven. Precis som zombiehultsfred ska Markans kulturförening nu försöka bygga nytt från grunden.

Jag spenderade två vårhelger i Hässleholm. Det var både det bästa och det värsta jag gjort. Första gången jag besökte siesta var 2009. Ett år då våren bjöd på sol och generöst med plusgrader, och vi satt i vårt camp och chillade med kall öl och inga t-shirts. Året efter var det frost om nätterna och knappt plus på dagarna. Addera ett långt regn medan man slog upp tältet och ni förstår åt vilket håll det brakar. Jag tror att det var den största anledningen till att S!esta fick lägga ner. Ingen kunde i sina vildaste tankar tänka sig att åka och frysa röven av sig på en camping igen.

När FKP Scorpio kom fram till att det inte gick att göra miljoner på det gamla Hultsfreds ädla heder och la festivalen i papperskorgen så startades en ny festival med det uppkäftiga namnet this is hultsfred. Jag var där förra året, och det kändes väl mer som en begravning än en festival, med något fler än 1000 personer på besök i den lilla småländska bygden. S!esta gör en liknande satsning och tänker sig 3-5000 besökare nästa år. Dock har de redan en mer namnkunnig banduppställning än this is hultsfred hade förra året, på gott och ont. För det bästa med Nya hultan var att se band man aldrig hört talas om innan och som älskade varje sekund av att stå på scenen. Risken är att S!esta bokar halvtrista akter som spelar på alla andra festivaler. Varför ska man åka till Hässleholm för att se Timbuktu, Icona Pop eller Hoffmaestro med 3000 andra, när man kan åka till Bråvalla och se dem med 60000 andra?

Men jag älskar de små festivalerna, som drivs av brinnande hjärtan snarare än pressade vinstkrav. Jag hoppas att man kommer kunna åka till Hultsfred och Hässleholm och återuppleva dess glansdagar om några. Därför vill jag önska båda festivalerna LYCKA TILL!

Ait Waves – air waves

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Air wavesEtt något ouppmärksammat band ska äntligen få lite uppmärksamhet. Lite – men ändå!  Detta är fina Air waves som för sju år sedan släppte deras 17 låtar långa debutalbum. Sångaren och hjärnan bakom de fina melodierna heter Nicole Schneit och kommer från Brooklyn. 

Det självbetitlade albumet från 2007 går före både podcasts och radio för tillfället. Antydningar till vår i luften kryddas av Air waves och magen berättar att vintern knappast har en chans mot styrkan i denna hänförande kombination. Velvet underground & Nico känns som eventuell inspirationskälla. Sången förtjusande osäker och otrygg, men ändå vågad. Soundet är rostigt och smakar garage. Men är samtidigt melodiskt, dramatiskt och vackert.

Brooklynbandet är överraskande svåra att googla och första albumet är märkligt nog knappt varken särskilt omskrivet eller uppmärksammat. Mer indie-mysiga ”Dungeon dots” (med det härliga omslaget föreställande en riddare med ett litet riddarbarn) som släpptes tre år senare har förvisso nämnts på Pitchfork, men förstnämnda är verkligen värd mer. Låtar som ”Shine on” är fantastiskt soliga, ”Cirkle of gnomes” fartfyllt skräckinjagande, ”Fallen pieces” solkigt sömndruckna och ”Waiting game” söta som melankoliskt, tänkvärt godis.

Med det sagt så är även den andra skivan väldigt, väldigt bra. Favoritlåten är helt ärligt ”Radio”, från just den. Och ”Force fed” är jäkligt bra! Och underbara ”Lightning”. Okej, ”Humdrum” måste nämnas med. Ja, ni hör ju. Rena guldgruvan det här bandet. Men börja ändå i 2007, om ni vill behålla hedern.

LYSSNA

Tennis – Small sounds

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

tennis-small-sound-coverEn av Populaermusiks eviga favoritartister Tennis släppte TYDLIGEN redan i november EP’n ”Small sounds”. Men den dök däremot upp först idag på Spotify. Och det meddelades av Spotify via mail, som tydligen hade stenkoll på favoriserandet.  

De fem små vackra melodierna seglade hur som helst helt fantastiskt lämpligt in i sinnet under dagens färder och promenader. Alaina Moores röst är en utmärkt kombination av hänsynslöshet och ängslighet. Förtrollande och engagerande. Känslan formas till en varm och trygg hand, som träder in i bröstkorgen och omsluter hjärtat. Hjärtat känner att det är vid liv, men uppmanar till ett mer handlingskraftigt sådant. Den talar om att livet är bräckligt, men samtidigt att bräckligheten inte är något att hänga upp sig vid. Livet är självklart. Döden likaså.

Precis som tidigare material, särskilt ”Young and old”, håller alla låtar väldigt hög nivå. Spår ett och två utmärker sig dock kanske lite mer än övriga.

Vi måste dessutom åter igen lyfta på hatten för deras data-retro-härliga hemsida. Klicka här. 

Klicka här för att lyssna på ”Small sounds”