Grimes feministisk förebild

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Bloggen Hejblekk presenterar i ett av sina senaste inlägg ett antal feministiska förebilder inom musikvärlden. Klicka här för att läsa. M.I.A., Lady Gaga och Grimes är några av de som nämns, pga deras politiska inställning, låttexter eller deras självaste uppenbarelse. 

Grimes motsätter sig t.ex. sexualisering av henne som artist och hon låter bli att inställa sig i kvinnliga föreställningar såsom att raka bort sitt kroppshår. Vilket hon inte heller är sen med att visa upp i samband med olika framträdanden. Om du inte har lyssnat på henne, satan, då har du missat något. Oblivion och Genesis är två av förra årets absolut bästa låtar. Skivan Visions är fantastisk. Lyssna här! Oblivion handlar om att hon ska vara beredd nästa gång hon blir utsatt för ett övergrepp av en man. För ja, hon har berättat att hon har blivit attackerad en natt i mörkret på Vancovers gator. Hon var i flera år rädd för att det skulle ske igen. Låten ska vara ett av hennes sätt att hantera situationen i efterhand. I videon kan man säga att hon bemöter män på deras egna arenor. Där vågar hon befinna sig bland dem. Man kan verkligen se i hennes ögon, att hon är dominant, bland alla hemskt manliga män. Stark. Galet bra!

”See you in the dark night.”

 

Populaermusik blir jämställt

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Det kommer kanske inte som en överraskning. Men inför årets svenska musikfestivaler var 88% av musikbokarna män. Andelen kvinnliga artister på förra årets svenska festivaler var 79%. 89% av de akter som var bokade till årets Peace & love-festival var kvinnor. Andelen kvinnor är på flera håll så liten att jag får ont i magen. Detta visar föreningen Jämställd festival (klicka in er på facebook-sidan och gilla) i videon ovan. Och de gör det tillsammans med några av Sveriges vettigaste artister, som Jens lekman och systrarna Kronlöf. Alla kräver tillsammans en jämställd festivalscen. Ett av de vanligaste motargumenten är som Bianca Kronlöf citerar: ”Alltså vi bokar efter kvalité, inte efter kön”. Vilket naturligtvis är skitsnack. Världen har överflöd av fantastiska kvinnliga artister. Systern Tiffany rappar fram att vi måste bojkotta dessa skeva tillställningar och istället satsa på jämställda sådana. Popaganda är en av få festivaler som har en helt jämställd line-up. Vill du stödja detta initiativ- köp då en biljett.

Vi kommer att besöka Popaganda, men det räcker inte riktigt för oss på Populaermusik. Vi vill också på vårt sätt visa att musikalisk kvalité inte på något sätt betyder manlighet. Från och med nu ska Populaermusik bli helt jämställt i sin framställning. För att hjälpa festivalerna att bli mer jämställda, måste också journalistiken bli det.

populaermusik blir jämställt

Savages – Shut Up

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

savages-band-pic

Jag får ett problem när jag ska skriva om Savages. Instinktivt vill jag hylla dem för det de gör, och för att de är tjejer som gör det. Jag vill säga att det finns få saker som gör mig så glad som att se en trummis som svänger med sin hästsvans, och en sångerska som har rött läppstift, med kaxigt kort frisyr, i samma konstellation. Men jag vet inte om det är att göra dem en tjänst att peka på att de är tjejer, egentligen. Det borde ju inte spela någon roll, och inte deras utseenden heller. Ifall medlemmarna i bandet tycker att jag gör dem en otjänst, så får jag väl vid något lämpligt tillfälle be dem om ursäkt, men jag kan inte låta bli att känna min respekt stiga till skyarna och magen fyllas med stolthet när jag ser band som Savages, och en stor del av anledningen till det är nog just för att de är tjejer. Kvinnor. Det senaste exemplet som jag kände samma sak för (och det var ju några år sen, när-kommer-nästa-album?!) var Warpaint, som jag fortfarande minns hur t-o-t-a-l-t överrumplad jag blev över, när jag såg dem live på Way Out West. Det finns bara inget som gör mitt musikhjärta gladare än när ett band, bestående exklusivt av tjejer, bara sparkar den patriarkala rockhistorien i dess metaforiska skrev och gör sin egen grej, och gör det jääävligt bra. För även om rock, eller post-punk, eller vad det nu mest lämpligt kallas, känns lite daterat och inaktuellt för mig, spelar det av någon anledning ingen roll när det gäller Savages. De flyter upp som en ensam bubbla, och kan inte liknas vid några andra. Jag trodde nog att jag, åtminstone på ett väldigt långt tag, inte skulle kunna gilla ett band bestående av gitarr, bas, trummor och sång. Men när det låter så här bra, och när det är ett gäng AScoola tjejer som levererar det, hur kan man då stå emot?