I heard it said, you had come back from the dead.

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Skärmavbild 2014-02-17 kl. 21.56.30S!estafestivalen reser sig ur graven. Precis som zombiehultsfred ska Markans kulturförening nu försöka bygga nytt från grunden.

Jag spenderade två vårhelger i Hässleholm. Det var både det bästa och det värsta jag gjort. Första gången jag besökte siesta var 2009. Ett år då våren bjöd på sol och generöst med plusgrader, och vi satt i vårt camp och chillade med kall öl och inga t-shirts. Året efter var det frost om nätterna och knappt plus på dagarna. Addera ett långt regn medan man slog upp tältet och ni förstår åt vilket håll det brakar. Jag tror att det var den största anledningen till att S!esta fick lägga ner. Ingen kunde i sina vildaste tankar tänka sig att åka och frysa röven av sig på en camping igen.

När FKP Scorpio kom fram till att det inte gick att göra miljoner på det gamla Hultsfreds ädla heder och la festivalen i papperskorgen så startades en ny festival med det uppkäftiga namnet this is hultsfred. Jag var där förra året, och det kändes väl mer som en begravning än en festival, med något fler än 1000 personer på besök i den lilla småländska bygden. S!esta gör en liknande satsning och tänker sig 3-5000 besökare nästa år. Dock har de redan en mer namnkunnig banduppställning än this is hultsfred hade förra året, på gott och ont. För det bästa med Nya hultan var att se band man aldrig hört talas om innan och som älskade varje sekund av att stå på scenen. Risken är att S!esta bokar halvtrista akter som spelar på alla andra festivaler. Varför ska man åka till Hässleholm för att se Timbuktu, Icona Pop eller Hoffmaestro med 3000 andra, när man kan åka till Bråvalla och se dem med 60000 andra?

Men jag älskar de små festivalerna, som drivs av brinnande hjärtan snarare än pressade vinstkrav. Jag hoppas att man kommer kunna åka till Hultsfred och Hässleholm och återuppleva dess glansdagar om några. Därför vill jag önska båda festivalerna LYCKA TILL!

The Modern Love – To Town

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

modern loveFrån en smutsig, igenbommad fabrik i den postindustriella misären pumpar the modern love ut en stadig basgång som fyller hjärtat med hopp. Ikväll spelar The modern love på Norrlands nation i Uppsala. Jag förväntar mig en riktigt grym kväll.

Bandet har släppt en EP, ”To Town”. Bästa låt är ”The Big nono”, med en introslinga som sätter standarden för en bra kväll. Sångaren Ludvig Sersam, tidigare i ”The Dolly Daggers”, låter som Morrissey och musiken påminner om ”Joy Divison”. Bryggan till refrängen ”She goes out on Friday, but she dress better on sundays, she always smiles on monday.” fångar vår tids festkultur och ungdomskärlek i en enda rad.

De tydliga influenserna från 80-talets Thatcher-England blir tydligast i spåret England. Det skulle nästan kunna vara en The Smiths-dänga. Det är också The modern loves stora nackdel. Jag får en känsla av att ha hört det här innan. Att ha sett skivomslaget tidigare och redan ha skrålat med i refrängen klockan fyra på morgonen till grannars stora förtret. De skulle må bra av att hitta en egen ton, för känslan av bra melodier, feta musikstycken och coola texter finns redan.

The Modern Love har precis skrivit på ett skivkontrakt, och det ska bli intressant att höra vilken riktning musiken tar. Med lite mer originalitet kan de bli nästa stora svenska band.

Lyssna på EPn ”To Town” på Spotify här

Kings Of Leon – Mechanical Bull

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

kings-of-leon-mechanical-bullSöderns ”The strokes”, som de kallades när deras första skiva släpptes 2003, har börjat hitta tillbaka till riktigt bra musik efter en resa i den kommersiella rockmusikens värld.

Nya skivan tjallar inte alls lika tydligt om försäljningskraven som var väldigt påtagliga på de senaste två albumen, även om det ibland kanske låter mer ”Sex on Fire” än ”California waiting” (för den som inte hänger med rekommenderar jag The Hitchhiker’s guide till Kings Of Leons värld längst ner i texten).

Det som slår mig när jag lyssnar på skivan är hur pass duktiga musiker det rör sig om. Ljudbilderna är extremt tajta och välfyllda med häftig rock. Detta trots att det i de flesta fall rör sig om ganska simpla poplåtar med enkla ackordföljder. Jag tror att inget annat band skulle klara av att göra låtarna på Mechanical Bull rättvisa på det sätt som Kings Of Leon gör. Dessvärre låter det lite likadant genom hela skivan och det finns några låtar som egentligen inte tillför något. Skivan kan tendera att bli en pastich av gammal amerikansk musik, vilket visserligen inte enbart är negativt speciellt om man är ett fan av inspiration från musikhistorien, men bristen på nymodigheter blir lite tröttsam i längden.

Bland de bättre låtarna är skivans tredje spår ”Don’t Matter”, en riktigt rivig partylåt i sann södra-Amerika stil. Det suggestiva åttondelstempot på gitarren får det att sprätta i dansmusklerna och gör att denna låt antagligen kommer bli en klassiker på framtida konserter. Ha låten i minne så kommer du kunna rädda många fester när tempot börjar mojna.

På ”Beautiful war” är tempot långsammare, man kan beskriva låten som något av en tryckare. Den är perfekt för mellanstadiediscona när klockan börjar krypa upp mot 21. Sångaren Caleb Followills perfekt raspiga rockröst gör sig verkligen rättvisa i denna stil, när den får stå naken mot en tung basslinga och trummor som hela tiden trycker låten framåt i ett behagligt gung.

Tidigare i år släpptes singeln ”Supersoaker” som är en formidabel popsång, med en snygg slinga och lekfull melodi. Den officiella videon har en ”instagramad” känsla och andas så mycket retro att luften tar slut. Grabbarna (gubbarna?) står och lirar sin tuffa rock inne på en klassisk amerikansk 60-tals diner medan någon dansar, ett par träffas och milkshakes hälls upp.

Mechanical Bull är inget under av experimentlusta eller är knappast en skiva som kommer hjälpa musikvärlden framåt, men det är en skön partyskiva framförd av oerhört duktiga musiker. Flera av låtarna kommer antagligen att finnas på mina spotify-listor framöver!

The Hitchhiker’s guide to KINGS OF LEON

Kings Of Leon – Mechanical Bull (Deluxe Version) på Spotify

Arctic Monkeys – AM

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Arctic monkeys

Populaermusiks senaste tillskott i redaktionen heter Lucas de Vivo. Han har valt att kommentera Arctic Monkeys nya album ”AM”.

Klicka här för att lyssna på Spotify

På nya skivan ”AM” fortsätter Arctic Monkeys att berätta historier man så lätt känner igen sig i. De bygger på ett spännande sätt vidare på sitt säregna sound, men det har hänt mycket med det osäkra pop-bandet sedan de slog igenom med hjälp av Myspace i början av 2000-talet. Mest slående är hur sångaren, Alex Turner, har förändrats sedan han för sju år sedan mumlandes presenterade bandet med att säga ”We are the Arctic Monkeys, don’t belive the hype” i ett numera klassiskt youtube klipp. Idag framstår han istället som självsäkerheten själv och hans nya rockabilly-stil, komplett med brylkräm och skinnjacka, är så lustig att man inte kan låta bli att bli hänförd av den fantastiska ”jag gör vad jag vill”-inställningen.

På sin femte fullängdare har britterna blandat ner rikligt med tung R’n’B-krydda i låtarna. Öppningsspåret ”Do i wanna know?” börjar med ett luftigt och simpelt trumkomp som sedan fylls ut av en melodiös gitarrslinga. När man lyssnar känner man bara för att gå en promenad i ett höstruskigt Sverige med huvan uppdragen och gå i takt med musiken. Refrängen, med en kör som sjunger högt upp i registret, ger klara vibbar från radiomusikens värld, men på ett betydligt mer lyssningvärt sätt. Det nya soundet känns modernt och Arctic Monkeys lyckas verkligen återuppfinna sig själva, vilket inte är helt vanligt för brittiska band som slog igenom vid millenieskiftet.

Bäst på skivan är, som vanligt med Arctic Monkeys, de fantastiska texterna om brittiska utekvällar och trasig, problematisk kärlek. Bästa låten på skivan är ”Why’d you only call me when you’re high?” som utöver att ha ett beat värdigt en Dr. Dre-produktion, innehåller fantastiska textrader såsom ”The mirror’s image, It tells me it’s home time, But I’m not finished, ‘Cause you’re not by my side”. Den berättar om en utekväll, som hämtad ur varje 20-årings liv. Videon till låten är förövrigt en fantastisk uppvisning av bandets självsäkerhet. Den börjar med ett skådespeleri där bandet festar på en lokal pub. Ur högtalarna strömmar såklart skivans äldre singel ”Do i wanna know”.

Även om man kan sakna den tidiga, ungdomliga upptempomaskin som Arctic Monkeys var på sina första skivor, är det bara att inse att var sak har sin tid. AM är en väldig bra fortsättning på Arctic Monkeys karriär och den kommer bli en bra kompanjon när hösten träder in.