Deer tick live + Hitchhiker’s guide

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

deer tick livePopulaermusik såg Deer tick live på Debaser Hornstull Strand igår kväll. Här kommer några ord om kvällen, men även en Hitchhiker’s guide till detta otroligt spännande och mångfacetterade band. 

Munnen står fortfarande halvöppen efter gårdagens konsert på Debaser Hornstull Strand. Deer tick (som för övrigt är engelska titeln på de små blogsugande fästingarna) spelade för första gången i Sverige men av stämningen att döma kunde de rent av ha varit ett lokalt band som besökte Strand för sjunde gången. När manliga fans utropar ”YE” på gällt och bröligt sydjänkar-vis går det förvisso för långt, men annars var det fint att bandet kunde känna sig varmt välkomna.

Jag lärde känna sångaren John McCauleys röst via det fantastiska sidoprojektet Diamond rugs. Lyssna till exempel på ”I Took Note” som var en av 2012 års absolut bästa låtar. Jag kan inte annat än att älska detta vemodigt lössläppta ölrosslande. Rösten är lika vass live. Han ger en känsla av att slätt stöna ut sina sånger, men det är så otroligt väl genomfört. När McCauley gräver fram ”Twenty Miles” ur djupet av sin mage förvandlas publiken till en enda stor rysning. Ölflaskor hissas till hälsning och den manliga gemenskapen osar ibland farligt mycket. Konserten är annars en känslokavalkad, full av omställningar. Man pendlar mellan det finstämda och garagesmutsiga. Och detta är väldigt symptomatiskt med deras spretiga diskografi.

McCauley var under inspelningen av senaste skivan ”Negativity” djupt deprimerad i träsket av sitt drogmissbruk samt fängelsedomen mot hans far, till följd av skattebrott och konspiration. Flertalet låtar handlar om händelserna i fråga. Han menar till exempel själv att “’Pot of Gold’ is a stream of consciousness recollection of what went through my head and what kinds of misadventures I got myself into when I was doing crack. It also touches on the guilt I felt when I came down from the high.” Vidare har han samma period hunnit både sabba sitt äktenskap på grund av sitt destruktiva leverne och därefter funnit kärleken igen. Han menar hon har hjälpt honom att göra förändringar han annars inte hade klarat av: “without her, I don’t think I would have changed anything and that’s frightening as hell.” Plattan är med andra ord influerad av en mörk, men även den spretig och positiv, period av hans liv.

Men vad är det här egentligen för musik? Deer tick pendlar mellan djupsinnig och melankolisk Neutral milk hotel-pop i form av ”Piece By Piece And Frame By Frame”, välmående melodier i ”Mange” (som förvisso mynnar ut i psykadeliskt mangel) och samtidigt irländska punkfadäser som ”Let’s all go to the bar.” De två förstnämnda spåren hör till plattan ”The Black Dirt Sessions”, vilket är den del av deras ambivalenta musikstil som främst faller mig i smaken. Vackra låten ”Goodbye, Dear Friend” måste också med gråten i halsen nämnas. Även skivan ”War elephant” är ruskigt bra, med bland annat sina ”Baltimore Blues N°1” och ”These Old Shoes”, trots det väldigt tveksamma omslaget. Albumet ”Divine Providence” är mer Diamond Rugs-punkig. Samtidigt dyker senaste plattan upp med rena Bruce-hiten ”The Dream’s In The Ditch.”

Allt genomsyras av mer eller mindre milda country-influenser. Ja, bandet pendlar, men allt är väldigt bra inom ramarna för respektive genre. Det är härligt att bara simma runt i diskografin och leta reda på något som passar just den dagens humör. Så, när vi ändå håller på; här kommer The hitchhiker’s guide to DEER TICK

The Bland har releasefest för ny platta

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

ReplokalenUppsalabandet The Bland (tidigare The Bland band) har i ett par år spelat lite varstans i Uppsala med omnejd. På nationer har de fått publiken att lyckligt dansa loss till eleganta versioner av stora inspiratörer som Beatles, The Band och Dylan. 

De sammansvettsades enligt egen utsaga i samband med resor som gatumusikanter och har under åren hittat en fantastiskt tilltalande stil. De släpper på fredag sitt debutalbum ”Strangers on the side of the street” och den som suktar efter en rejäl och välspelad dos av redan nämnda The Band, men också Mumford and sons eller Tallest man on earth, har här verkligen något att se fram emot. Plattan är festlig, sommarromantisk, taktfullt skarp och verkligen genomtänkt. Och sångaren Axel Öberg röst – vilken röst!

De har releasefest på fredag på VG nation. Det kostar inget att komma in- slantarna kan du istället på spontant och lite gammalmodigt manér lägga på exempelvis deras vinyl eller CD, som kommer att säljas på plats. Klicka här för facebookevent

Singeln heter ”Changes” och till den finns en väldigt fin video. Om du inte blir såld av den indie-sagolika videon nedan, så blir du garanterat det av den växande och ständigt uppåtsträvande ljudbild i låten, som gärna får fortsätta och fortsätta (aldrig sluta) in på vemodets sköna slätter.

Vi ses på VG, där vi blundar men ändå känner den varma ljussättningen mot ansiktet, ler av välbehag, torkar ölskummet ur skägget (eller den skägglösa överläppen) och imponeras av dessa lokala hjältar.

Chipotle kritiserar oetisk djuruppfödning i fin animerad reklamfilm

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

o-CHIPOTLE-facebookChipotle mexican grill producerar enligt dem själva mat som är delvis organisk och lokalproducerad.

De handlar med bondefamiljer vars djur föds upp på humana, respektfulla och naturliga sätt (om uppfödning i fångenskap någonsin kan anses naturligt osv, är förvisso upp till ens personliga tolkning). Och de satsar på hållbarhet och återvinning m.m. I vilken mån deras visioner och policys upprätshålls, samt hur FANTASTISTISKA de faktiskt är, har jag ingen aning om.

Men de har gjort en underbar liten reklamfilm, med en fågelskrämma i huvudrollen, där kritik riktas mot konsumtions- och industrismhället, samt industrialiserad, inhuman och onaturlig matproduktion. Så ambitionen är ju fin. På deras hemsida ska man dessutom kunna spela ett sorts fågelskrämma-spel.

Fin är dessutom låten, som heter ”Pure imagination” och framförs av Fiona Apple.

Joni Mitchell – Chelsea morning

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Joni MitchellDrömmer mig bort och önskar det vore sommar. Eller längtar till ett lättare, luftigare sinne. Med Joni Mitchell, som sjunger om sol, fåglar, regnbågar och frukost. Fantastik.

Tvåtusentretton, plattor som måste nämnas

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

På det nya året vill jag tipsa om några verk som färgade det förra. Verk som dock av tids – eller utrymmesskäl ännu inte nämnts på Populaermusik. 

james-blake-overgrown-410James Blake – Overgrown

Den passiva passageraren kryper ihop mot bildörrens ruta. Färden genom mörkret känns oändlig och meningslös. Möten med strålkastare är det enda som bryter av det svarta. Men James Blakes skiva instängd i täta hörlurar får tiden att stanna. I en situation där intensiv musik mättar för fort, inger Blake känslor av luftig klarsynthet. Alla små toner och ljud tas tillvara på. Det sticker till överallt i kroppen. Akupunktur. Han låter en frossa i meningslösheten.

Hela albumet är utmärkt. Men några låtar kan nämnas. Trots att Blake inte vanligtvis gör hip-hop har han gjort årets kanske bästa låt i den genren. I ”Take a fall for me” översköljs lyssnaren av RCA’s rappande mörker som berättar att kärleken mellan de två personerna är omöjlig. ”Retrograde” är däremot given som en av de bästa låtarna alla kategorier. Vilken kraft! ”To the last” får dig att tappa andan. Tappa andan! Ta plats i meningslösheten och frossa. Frossa i James Blake. Lyssna

 

baylake kickersBaylake kickers – Baylake kickers

Populaermusiks Jonatan Rosenberg står bakom denna tunga hip-hop-platta. Den innehåller allt från ängsliga fioler till gästinslag från Kenny, lagerkollegan på Gröna lund. Rekommenderar starkt ”Varenda sekund” och ”Himmel över Stockholm (med Kenny)”som båda doftar The Latin kings långa vägar. Sista spåret ”Mörkret faller” är verkligen mörkt, och ställer frågor som ”vad är det här för jävla liv? Jobba, supa, sova, försvinna” med ett envist trip-hoppigt beat i bakgrunden. Ett verkligen imponerande verk i stort, med ett mycket snyggt omslag. Lyssna nedan.

 

 

Britta perssonBritta Persson – If i was a band my name would be forevers

Britta Perssons skiva dök upp som ett välbehövligt uppåttjack. Inte för uppåt. Lagom. Täta melodier inspelade i hennes hemmagjorda walk in closet-studio lägger locket på det gråa, för stunden snölösa, vinterhelvetet. Stundtals indieklubb-vänligt, hela tiden varmt. ”Come transmit” och ”Meanwhile on earth” är bland de bättre. Och vilken karaktär hon är. Lyssna på Värvet och inse vilken härlig människa hon är! En av pop-Sveriges viktigaste skivor. Missa inte! Lyssna på skivan

 

Star horse lustStar Horse – Lust/Crush

Gör en ny playlist. Infoga först EP’n ”Lust”, sedan EP’n ”Crush” och du har en grymt bra skiva att lyssna på. De har tydligen hunnit med att släppa ytterligare en. Lägg till ”Devour” och du har säkert en utmärkt fullängdare till hands. Dramatisk noise är fan aldrig fel. Känn på ”Stranger” och bli knäsvag. Det här är så oslagbart vackert. LYSSNA

LUCKA #20

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Lucköppning 2013 20

The War on drugs presenterar: stilstudie i hur man hugger träd i vinter. Och vi MÅSTE ju dessutom presentera deras nya singel som är så jävla bra. En liten klapp till er från oss, dan före dan före dan före dan före dopparedan.