Jay Reatard

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

In an interview with The New York Times last August, Memphis punk artist Jay Reatard uttered what, in retrospect, was a haunting phrase: Everything I do, is motivated by the fear of running out of time.

I och med (den fem månader sena) lanseringen av dokumentärfilmen Better Than Something: Jay Reatard pratade jag och Mårten om att jag skulle skriva något litet om Jay Reatard och om filmen. Jag kommer dock inte säga så mycket om filmen.

Jay Reatard, födelsenamn Jimmy Lee Lindsey Jr, föddes första maj 1980 i Lilbourne Missouri. Jimmy Lee Lindsey Jr dog 13:e januari 2010 i Memphis Tennessee. Den 13:e januari 2010, klockan 23:35 fick jag nys om nyheten att Jay Reatard var död, det var en sömnlös natt. Fyra-fem dagar senare fick jag ett samtal hemifrån, det var en berusad vän som med gråten i halsen bad hela världen att dra åt helvete, det kunde den verkligen göra.

Jay Reatard var född till att skapa musik, det var hans sätt att orka med världen och människorna i den. I skitstormen av populärmusik som haglar ner från skyn i fordismens alla tecken särskilde sig Jay med sitt enorma engagemang och sin brutalt destruktiva livsstil där musiken genomsyrade allt han gjorde. Jay menade att musik aldrig ska behöva överintellektualiseras; musik ska vara som ett slag i magen, inte mot huvudet.

If i wouldn’t have found music, i’m sure I would have been a petty criminal.

Dokumentärfilmarna Alex Hammond och Ian Markiewicz gör ett bra jobb att i filmen Better Than Something måla upp en övergripande bild på hur Jay blev Jay Reatard. Intervjuer som berör allt från barndomen fram tills hans död hjälper oss förstå hur det var att växa upp i ett crack-infekterat område utan pengar och framtid, där musiken var enda verklighetsflykten. Mycket av materialet är filmat bara månader innan Jays bortgång, något som indirekt skänker tyngd och perspektiv på hans eviga kamp och rädsla inför att tiden kommer rinna ut. En känsla som motiverade honom.

Jay Lindsey would have been 30 years old on May 1, 2010, yet he is responsible for more officially released music than most established musicians in their fifties or sixties. Pitchfork

Sista gången jag såg Jay Reatard vid liv var i Oslo på Parkteatret, 2’a nov 2009. Inför spelningen hade han sparkat de övriga i bandet, basisten Stephen Pope och trummisen Billy Hayes, som för övrigt försvann till Wavves med svansen mellan benen. De ersattes av Jacob Elving på trummor och ”Anders” på bas, båda från danska new wave bandet Cola Freaks. Spelningen var intensiv och hård, inget förband och rakt på sak, som ett jävla slag i magen. Efter spelningen plankade jag och min vän spårvagnen i klassiskt manér och kämpade oss mot pub Revolver i centrala Oslo. Vi hade fått sällskap av två svenska damer från spelningen samt två DJ’s från det konkade musikmagasinet Denimzine. Folket från Denimzine övergav oss omgående efter att bartendern snott vår medtagna sprit, men damerna tog med oss till Elm Street Bar, en bar ett stenkast från Oslos centralstation. Ett måste ifall man besöker Satans stad. De hade fullt upp att stänga när vi anlände, eftersom klockan var runt 01:00 en måndag, men istället för att avvisa oss serverade de ölkannor och låste dörren. Vi stannade där i flera timmar och spelade biljard med bartendern och hans polare, till slut fick vi tom. spela skivor. En kväll sent glömd, sista kvällen med Jay.

Oavsett hur insatt du är i Jay Reatards musik, kolla upp Better Than Something: Jay Reatard och ta del av en av vår generations största yrkesmusikers livshistoria! Filmen finns att köpa på iTunes. Om du inte har råd, va fan, kom förbi så öppnar vi några öl och har en fin jävla stund!