Väntan är över – livstecken från Eagles Of Death Metal

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Endast singelomslaget till Eagles Of Death Metals Complexity gör förväntningarna stenat höga!

Det var sju långa år sedan vi senast hade möjligheten att girigt lapa i oss nytt material från rock ‘n roll-gudarna i Eagles Of Death Metal. 2a oktober är det dags igen! Jesse Hughes aka Boots Electric spelar tillsammans med Queens Of The Stone Age-frontfiguren Josh Hommes riktigt skön garagerock; simpel, sexig och cool som fan. För oerfarna öron rekommenderar jag att lyssna på Wanna Be In L.A från Heart On samt låten Cherry Cola från Death By Sexy.

När singeln från kommande plattan Zipper Down, som beräknas släppas 2a oktober, Complexity (som egentligen är en ”remake” av Boots Electics tidigare material fast med Hommes bakom trummorna) tillkännagavs i dagarna fick garagevärlden kollektiv erektion. I och med annonseringen för skivsläppet meddelade Hughes att ”One should not zipper up, they should zipper down and let it all hang out.” och Hommes adderade med ”In an independent study, four out of three doctors say ZIPPER DOWN is an eargasm trapped inside a crazerbeam. And I believe them.” Jag älskare! Vi älskare! ROCK ON!

Klippet är Boots Electric original då de inte släppt en officiell version med EODM än.

Colleen Green – I Want to Grow Up

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

ColleenGreen

Nu är det länge sedan jag satt mig ned vid min digitala skrivmaskin, det har nämligen inte varit värt förrän nu, och det har jag Colleen Green att tacka för.

Hardly Art utökar sin repertoar av gassiga pop-punkiga skivsläpp i och med Colleen Greens senaste skiva I Want to Grow Up. Efter att under fem års tid vart en one-woman operationoch skapat demos, kassettband och singlar ensam med en elgitarr, bas och billig trummaskin släpptes hennes första LP, Sock It to Me, på Hardly Art 2013. Det var en relativt självgod ”stoner-bubblegum”-rock med låtar som Heavy Shit och Every Boy Wants A Normal GirlSock It to Me är en ganska rå inspelning, man får en klar bild över hur hon producerat det mesta själv, D.I.Y (Do It Yourself). Det var ett sound hon ville ta med till I Want to Grow Up även då hon nu hade tillgång till en full banduppsättning. Men känslan av ett soloprojekt kvarstår, något som jag tycker hon lyckats bra med. Det märks att hon fortfarande gillar att skriva trumgångar då trummaskin återkommer i några låtar, samt att basgångarna kan ha en relativt enkel uppsättning. Detta är inte menat som kritik, jag älskar det. Ljudmattan är sådär härligt massiv att det brusar i hela huvudet. Ett bra exempel är Pay Attention, efter upptakten när versen drar igång känns det som att få rikligt med spö på käften, även fast ljudmattan är begränsad till bara tre instrument. Det är snabbt, det är väldigt lite ljudeffekter, bara ett tungt jävla tuggande.

I Want to Grow Up summerar Colleen det ironiska med livet, att man kan ha drömmar men att det oftast blir relativt mediokert och att man tenderar att fokusera på vardagliga problem. ”Caus I can’t hold a conversation, I can’t eat and pay attention”. Jag finner detta mycket tilltalande då mestadelen av musik som konsumeras kan kretsa kring att uppnå något; att våga ta för sig av det man tror sig förtjäna, att lyckas i livet, att må dåligt och sökandet att få uppmärksamhet för det, att ha trogna vänner som alltid står vid ens sida osv.. Colleen sjunger om hur hennes TV har funnits där för henne i hennes och om existentiella krisande tankar som man vanligtvis tvingar sig själv att inte tänka på genom att skaffa vardagliga rutiner som att varje vaken sekund stirra in i telefonen eller skitnödigt se om samma TV-serie för att ”döda tid”.

För övrigt tycker jag Pay Attention är skivans guldägg, får inte nog av den. Andra favoriter är Låten Wild One, om grabben som inte kan lugna ner sig och TV, den enda sanna vännen som alltid finns där när man behöver den. Så om du vill ha lite fräsch ösig tuggummirock, då har du hittat rätt min vän!

LYSSNA

Hurula – Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Hurula-995I rättan tid släppte rätt person rätt skiva. Fyra år efter att ett av Sveriges bästa punkband Masshysteri gick i graven är sångaren Robert Hurula tillbaka med sin solodebutplatta ”Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för”.

Han har en ton som skär rakt ner i hjärtat, en rå och samhällskritisk klagosång som lämnar ingen oberörd. Han sjunger om känslor alla kan identifiera sig med, kärlek, uppror och svek men på ett sätt andra tenderar att misslyckas med. Hurula har skrivit texterna som Håkan Hellström önskade han kunde skriva ifall han inte var så jävla Göteborg.

Skivan inleds brutalt med låten ”Allt ska försvinna”, genast börjar foten stampa med i takten och blodet börjar rusa i bröstet. Allt ska försvinna, i natt ska du brinna. Till skillnad från Masshysteri har Hurula skapat en mer städad- mer melodisk musik, men ilskan och känslorna är fortfarande väldigt framträdande. Det är musik som skildrar sin omgivning ur ett perspektiv från en person med kluvet hjärta, något som får mig att tjippa efter andan i låtar som ”22”, texter om händelser och personer som nu har reducerats till dimmiga, overkliga minnen. Även fast jag vid tillfällen kan ha svårt för musik med en städad tillrättalagda ljudbild så kan denna skiva inte göras på något annat sätt, det är ett tillrättalagt kaos som osar smuts. Det är årets viktigaste skiva, kom ihåg vart du läste det först.

Hurula spelar på V-Dala nation i Uppsala nu på lördag, 26/4. 

LYSSNA

Moonface – Julia With Blue Jeans On

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

julia with blue jeans on“Krug has fashioned himself a kind of indie rock Don Quixote: a raving, good-natured lunatic more comfortable in the realm of metaphor and myth than physical world. And for the same reason that Don Quixote would have been a shitty boyfriend, a Krug song very often ends in heartbreak.”

Miraklet Spencer Krug, kanadensaren som ensam ansvarar för fenomenet hytt, släppte i veckan den vackra soloplattan Julia With Blue Jeans On under aliaset Moonface. Han är annars känd för sitt deltagande i Wolf Parade, Sunset Rubdown, Fifths of Seven, Swan Lake m.fl. De två tidigare plattorna med Moonface har varit en resa genom ett drömlandskap fyllt av brustna relationer, drakar, drottningar och kungar- till ljudet av elorgel på Organ Music Not Vibraphone Like I’d Hoped och till ljudet av det finska bandet Siinai på With Siinai: Heartbreaking Bravery – denna gång får vi Krugs berättelser berättade för oss till ljudet av piano, det var helt enkelt tvunget att hända någon gång. Krug började skriva på soloprojektet Julia With Blue Jeans On när han fortfarande befann sig i Helsingfors under inspelningen av Heartbreaking Breavery 2012.

Julia låter oss följa med på en harmonisk resa där låtar som Everyone Is Noah, Everyone Is The Ark och Julia With Blue Jeans On återigen visar hur duktig Krug är på att bygga upp klimax, för är det något den här grabben kan så är det att klimax. För varje låt känner man hur en shamansk krugisk dimma vilar över en och hur de sagolikt välskrivna texterna och melodierna står som spön i backen runt omkring, man fastnar i en trans, en emotionell trans som aldrig önskas ta slut. Julia With Blue Jeans On, Spencer Krug har helt enkelt gjort det igen. Tack.

Klicka här för att lyssna på albumet på Spotify!

Sleigh Bells – Bitter Rivals

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Sleigh-Bells-Reign-of-Terror-2012Trodde du noise var död? Tänk om.

I dagarna släppte brooklynbaserade noisepopduon Sleigh Bells sin tredje full-lenght skiva, Bitter Rivals. Bandet bestående av kaxiga Alexis Krauss på sång och Derek Edward Miller på gitarr skapar en bergvägg av ljud som tränger sig genom varenda fiber i din urtvättade flanellskjorta. De är kända framförallt för sin exotiska blandning av melodisk pop och brutala noise-hooks. På nya skivan Bitter Rivals är största skillnaden från föregående verk att Alexis har tagit över ansvaret för melodiskrivandet och låtskrivandet med konsekven att Bitter Rivals visar en mjukare sida av Sleigh Bells med mindre noise och mer pop. Alexis visar upp större artistisk bredd då hon låter sig experimentera och utforska sin egen röst, något jag gillar.

På de tidigare skivorna Treats och Reign of Terror får vi uppleva den mörka sidan av bandets musikskapande och jag tycker mig inte höra noiseklimaxet och kaxigheten från låtar som Infinity Guitars och Leader of the Pack på Bitter Rivals, musiken är lite renare, lite smoother around the edges. Bitter Rivals känns som en mittemellan-skiva från Sleigh Bells håll, en produkt av ett band som inte riktigt hittat sin identitet, ett experiment kanske? Bäst på skivan är helt klart Sugercane som visar på bandets tidigare explosionsartade musikretorik, titelspåret Bitter Rival och poppiga Young Legends.

Klicka här för att höra albumet på Spotify.

Jacuzzi Boys – Jacuzzi Boys

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

JB

Sommaren är över, de solblekta jeansshortsen byts ut mot den där höstjackan du glömde fanns och du funderar över ifall detta blir hösten då alla problem löser sig. Sommaren är definitivt inte över för Jacuzzi Boys och de släpper idag skivan som åtminstone löser alla mina problem!

Self titled-skivan Jacuzzi Boys släpps idag via Hardly Art och är deras tredje full-lenght album. Hardly Art skriver att ”Jacuzzi Boys are going grand, building limestone monuments to those that boogied before them, while writing hypnotic ear worms by the light of a cigarette.” Stora ord, men fan, man känner att de grävt sig djupare ner i funkiga riff, boogie woogie och ljudeffekter (läs pedaler). ”Gone is the swamp-thing snarl. In its place, the indestructible cool of the casino slot-jockey with nothing to lose.” Något som kanske är mest framstående i låtar som, tidigare nämnd, Double Vision och nya superdistade  Hotline, där bandets hund Taco är med i kören. Skivan har en jämnare kvalitetsnivå än tidigare plattor, det är mindre avstånd mellan topparna och dalarna, Jacuzzi Boys visar att de blir duktigare på packa ihop slutprodukter. Efter ett par låtar in känns det  som att man börjar bli smått salongsberusad, låtarna bygger sakta men säkert upp en härlig dimma där allt känns ok. Den aggressivitet och råhet som jag förut tyckte låg och lurade tenderar till att försvinna längre ut i periferin, de har blivit lite snällare men mycket gassigare, på gott och ont. Jag saknar punkigheten i Smells Dead från No Seasons och kaxigheten från Planet Of the Dreamers från samma platta. Detta säger inte att plattan är sämre än de tidigare, utan visar på en variation.

Tyngsta korten på Jacuzzi Boys är: Guillotine (dont fall down on me, no), grymt sköna mellanpartier och underbart gung i verserna, tung som fan helt enkelt. Rubble, första tre sekunderna skriker av skitig rock, inget mer behövs. Double Vision kan ändå vara låten jag fastnat mest för, den är bara så jävla cool. Satan alltså. Helvete. Så ta dig i kragen och lyssna på Jacuzzi Boys nya alster, Jacuzzi Boys: http://open.spotify.com/album/4xN6xER6LC9J8MmOj24px5

För er stackare som aldrig lyssnat på Jacuzzi Boys, eller som har lyssnat och behöver råd så tycker jag att ni tar mig i handen och låter mig guida er: The Hitchhikers Guide to Jacuzzi Boys!

Ty Segalls ”Sleeper”

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

tysegall1

I garagscenens huvudstad San Francisco är han känd under många namn; Fuzz, Traditional Fools, Party Fowl, Sic Alps, The Perverts m.fl. men du kanske känner igen honom som Ty Segall.

Efter solodebuten med skivan Horn the Unicorn (2008) som endast släpptes på kassett har den här grabben spottat ur sig skivor och EP’s som ingen annan. Hans musik utstrålar en riktigt rå energi som jag har svårt att hitta hos andra artister. Låtarna känns som rostiga järnrör, hårda, greppvänliga och rough around the edges. Tidigare i sin karriär jobbade han solo och turnerade med sin enmansföreställning och den 20e augusti 2013 släpper han soloalbumet Sleeper.

He has recently started playing with a band, but still believes that all a song really needs is whatever one person can strike, strum, sing, or shake.

15 maj, när Ty annonserade skivsläppet meddelade han till mångas förvåning att det skulle bli enda skivan under 2013. Detta behöver nödvändigtvis inte te sig annorlunda då majoriteten av band kanske släpper en skiva per två år, men inte Ty, han matar ut tre eller fler. När jag för första gången slog på skivan, titelspåret Sleeper, tittade jag upp från min telefon, slöt ögonen och började gunga huvudet fram och tillbaka. Fylld av den där känslan man bara får när man lyssnar på något som sår ett frö inuti en som direkt börjar blomma, djupa andetag, gåshud. I fönsterrutan på tåget såg jag min egen reflektion, jag log.

På Sleeper har Ty helt bytt spår, men långt ifrån spårat ur. Sleeper låter mer som en godnattsaga, som en av Ty Segalls drömmar från slummer till REM i jämförelse med hans tidigare verk. Det är något jag är lyckligt överraskad av, även ifall jag måste erkänna att jag saknar de där slagen på käften Ty brukar vara så bra på att dela ut. Jag gläds dock över att han fortfarande låter sin förtjusning av 60-talsrock och sweet sweet lo-fi styra och ställa. Den gamla ljudmattan är som upplöst, han gömmer sig inte längre bakom en vägg av dissonans utan det är en härlig, mörk, ändå ganska rå lo-fi-akustisk produktion. Väldigt naket och personligt. Låten The West ger mig härliga Simon & Garfunkel-vibbar och The Man Man får mig att sluta ögonen och trumma på knäskålarna så där som Bob Dylans musik kan göra. She Don’t Care får mig att vilja ha en dålig relation med någon så jag får spendera nätterna whiskyfull och skråla med gråten i halsen och Sweet C.C. är bara en jävligt bra låt. Jag ser skivan är en resa genom en hittills outforskad del av Ty Segalls kreativa hjärna, och jag älskar den.

Jag tänker nu visa dig något vi valt att kalla ”The Hitchhiker’s Guide to …”. Alla vet hur omständigt det kan vara att läsa en skivrecension av ett band man aldrig lyssnat på, det blir ointressant läsning då man inte vet i vilken ände av artistens enorma musikbibliotek man ska börja lyssna i. ”The Hitchhiker’s guide” kommer ta sin form av en playlist där skribenten guidar läsaren med några smakfullt utvalda ”dörröppnarlåtar” till artisten. Allt för att göra det så enkelt som möjligt för DIG att på ett smidigt sätt börja ta del av all underbar musik vi vill förmedla. I detta fall: The Hitchhiker’s Guide to Ty Segall. Helt jävla underbart!

The Hitchhikers’s Guide to TY SEGALL

Jacuzzi boys sparkar dig rakt ut i sommarberusningen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

jacuzzi-boys

“Jacuzzi Boys are like the Empire State Building and I’m kind of like a large ape that’s crawling all over them.” – King Khan.

Jacuzzi Boys, Miami, Florida. Trion bestående av Gabriel (sång, gitarr), Diego (trummor) och Danny (bas) skickar dig rakt ut i rymden med deras 60-tals inspirerade lo-fi psykedeliska garagerocksound. Det känns som att låtarna kommer direkt från dina febriga sommardrömmar. Sedan grundandet 2007 har bandet blivit hyllade av Iggy Pop, gjort splits med artister som King Khan och Nobunny samt turnerat USA och Europa. 2009 släpptes debutskivan No Seasons, en kritikerhyllad skiva som fullt ut exponerade oss för Jacuzzi Boys flumuniversum fyllt av voodooreferenser och gassiga Floridariff.

Jacuzzi Boys styrka tycker jag mig finna i dess simplicitet. Mycket av vad dagens rockscen har att erbjuda är så jävla överproducerad. Man behöver nödvändigtvis inte 30 spår av effekter för att tilltala en publik. Det räcker med en koncis och minimal ljudmatta där texterna och sången gifter sig väl med musiken, något Jacuzzi Boys lyckas kolossalt bra med. Med låtar som Planet Of the Dreamers, Glazin’ och Island Ave i repertoaren går fan ingen säker. Musiken dansar rakt in i själen som att det vore en våt folkparksfredag.

Way Out West, 11:e augusti 2011, Göteborg. Efter några sekunder hörde jag mig själv nynna på Smells Dead, från debutalbumet No Seasons. Febrigt börjar jag titta mig omkring som en sjuk hund, ljudet kom därbortifrån mumlade jag för mig själv och började sukta. Vi planerade att lämna festivalområdet för att bege oss mot systembolaget, vi skulle möta upp med Mårten och sänka några kalla på andra sidan staketen. Jag börjar avlägsna mig från gruppen, skriker ”Det är ju för fan Jacuzzi Boys, köp sju öl åt mig så ses vi utanför!”. Jacuzzi Boys var stand-ins för King Krule, och tacka fan för det, vem i helvete vill lyssna på King Krule? Klockan var 14.00 och solen var hänsynslös. Som en hägring i öst såg jag till min febrila lycka hur Gabriel, Miamis svar på Jesus i jeansrustning, stod på scen Azalea och visade Göteborg hur bra musik ska låta. Jag kunde utan problem ta mig längst fram där jag gång på gång bländades av solstrålarna som berusat reflekterades i Dannys bas, de sken genom röken från rökmaskinen och likt Han Solo sköt den kråmade basen ur sig regnbågens alla färger. This next song is about baseball. Gabriel brann under spelningen, ersatte texter med gutturala läten och dansade spastiskt omkring, hans långa hår svajade som ett draperi kring allt som är Jacuzzi Boys.

Bandet var häromsistens omnämnda i The Rolling Stones Magazine och JUKE Magazine tillsammans med legenden Iggy Pop där han hyllade grabbarna med sitt seal of approval, något som också nyligen skänkts Peaces och Iceage. I samma veva släppte de singeln Double Vision. En riktigt skön låt med härliga vibbar som sparkar dig rakt in i sommarberusningen. Det är första smakprovet från kommande skivan som kommer utlösas 10’e september (i år).

Så knäpp en öl, sätt dig på balkongen och lyssna på världens coolaste band så hörs vi 10’e september.