Angel Olsen – Burn your fire for no witness

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_null_1.jpg

Jag har försökt lyssna in mig på Angel Olsens nya skiva Burn your fire for no witness och gillar flera låtar, som till exempel White Fire (som påminner lite om Leonard Cohens mest mörka stunder) och ödesmättade öppningen Unfucktheworld. Albumet växer för varje lyssning men jag har inte hunnit lyssna så mycket på skivan i sin helhet eftersom varje gång jag spelar den fastnar jag med reapetknappen på avslutande låten Windows. Jag är svag för ballader som vågar ta till ett pretentiöst anslag och jag kan inte sluta lyssna på när Olsen sjunger den vackra låten om fönster: ”We throw our shadows down/We must throw our shadows down/We live and throw our shadows down /It’s how we get around in the sun”

Kraftwerk live på Cirkus 21/1

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_null_1.jpg

År 1981 ger Kraftwerk ut Computerwelt, ett temaalbum som handlar om datorns roll i människans tillvaro. På den här tiden var det ovanligt att ha en dator i hemmet, de datorer som fanns på marknaden var dyra och verkade mest vara redskap riktade till företag eller för att användas inom forskning. Kraftwerk insåg att det skulle förändras och det gör albumet både mer tilltalande, men också mer skrämmande.

Albumet är en dystopi med låtar som lätt kan tolkas som berättelser om programmering och om hur regeringen och företag kontrollerar samhället med datorer. Albumets bästa låt Computerliebe uppfattas av många som en låt om nätdejting men personligen har jag alltid tolkat låten mer bokstavligt, som om kärleken numera är något som existerar mellan människan och hennes dator istället för mellan två levande varelser. Med tanke på det beroende som många idag har av sina datorer och mobiltelefoner, så är det knappast en långsökt tolkning.

Mer än 30 år efter att Computerwelt släpptes spelar Kraftwerk nu på ett slutsålt Cirkus i Stockholm, och deras föraningar har blivit verklighet. De flesta åskådarna tittar på konserten genom sina mobiltelefoner som lyser upp den mörka lokalen på samma sätt som tändare lyste upp Globen första gången jag var på en konsert tillsammans min pappa och såg Metallica spela. Mannen som sitter bredvid mig har mobiltelefonen riktad mot scenen hela konserten och dokumenterar det som händer. Han verkar vara relativt oberörd av spelningen, men skrattar när en robotröst på tyska pratar om faran med radioaktivitet. När konserten är slut ger han uttryck för att armen värker, och lägger undan telefonen. Jag undrar om han uppskattade konserten och kommer snabbt att tänka på Kraftwerks låt It’s more fun to Compute.

Det är lätt att låta bitter när man suckar över internetsamhället men det är oundvikligt en kväll som det här. Många människor verkar leva genom sociala medier, man letar efter kärleken genom datorn istället för i verkligheten och man spenderar mer tid med datorn än tillsammans med de vänner man tycker om. Barn och husdjur blir accessoarer att visa upp på Facebook och Instagram, och man tävlar om vem som lägger upp gulligast bilder. Mannen i stolen bredvid mig är ett tydligt exempel på någon som verkar leva genom tekniken, han har köpt en dyr konsertbiljett men väljer att titta på konserten genom sin mobiltelefon.

Själv sätter jag mig också vid datorn efter Kraftwerks konsert och börjar skriva om vad jag tyckte, för att sedan visa upp mina åsikter på internet. Normen att ständigt visa upp sitt liv genom ett lyckat skimmer över internet kan nog bli både kravfyllt och skapa ett ytligt samhälle.

Vad Kraftwerk själva tycker om den moderna utvecklingen vet jag inte. Bandet har under hela sin karriär fascinerats av sambandet mellan människa och maskin, och för många människor är mobiltelefonen och ständiga uppkopplingen till internet en stor del av vardagen. Mobiltelefonen verkar för många ha blivit en förlängning av handen, och en bekant som hade lämnat in sin mobil på lagning berättade att hon kände sig naken under veckan då hon fick ha en lånemobil som det inte gick att gå ut på internet med.

Kanske tilltalas medlemmarna i Kraftwerk av hur vi människor blir mer och mer beroende av tekniken, eller så tycker de att det är en sorglig utveckling. Kraftwerks teman har ofta handlat om maskin och människa i symbios. I Kraftwerks värld är samspelet det centrala, vilket uppkommer till exempel genom att människan trampar ner pedalerna på en cykel för att på så sätt tillsammans med cykeln röra sig framåt. Musikskapandet handlar inte heller om att spela på och använda sig av ett instrument, utan om en ömsesidig relation med instrumentet. Det blir tydligt i en intervju som Kraftwerks frontman, Ralf Hütter, gjorde för några år sedan: ”Vi spelar på maskinerna och maskinerna spelar på oss.”

Hur var konserten då?

Att äntligen få uppleva Kraftwerk live var bland det bästa jag sett på en scen. Den grafiska installationen i 3D var ren perfektion och det svängde som satan om kvartetten från Düsseldorf (trots att endast en av originalmedlemmarna finns kvar). Låtlistan var minst sagt tillfredställande och innehöll flera av de bästa låtarna från Kraftwerks diskografi, men Tour De France, Radioactivity och Trans-Europe Express stack ut som kvällens höjdpunkter. Att bandet dessutom spelade nästan samtliga låtar från Computerwelt tror jag knappast var en tillfällighet.

Nick Cave and the Bad Seeds – Live from KCRW

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

nick_cave_1240826814_crop_550x373

Egentligen brukar jag tycka att liveskivor är tråkiga. Det kan fylla en funktion om det handlar om en konsert med Townes Van Zandt eller är en spelning man faktiskt såg på plats men annars föredrar jag album som spelats in i studior.

Nick Cave hamnar utanför min mall, att höra honom spela live från radiostationen KCRW är faktiskt en lika stark upplevelse som att lyssna på senaste fantastiska studioalbumet Push the sky away. Anledningen till detta är att liveversionerna ofta överglänser originalen och att låtlistan är omsorgsfullt utvald.

Det bjuds på låtar från hela Caves karriär, från en subtil version av Stranger than Kindness från mästerverket Your funeral my trial till en helt makalös version av titelspåret från And no more shall we part. Trots detta är det låtarna från Push the sky away som är höjdpunkterna. Mermaids låter bättre än i sin studioversion genom att trummorna är borttagna och avslutas med ett underbart gitarrsolo av Warren Ellis medan titelspåret bjuder på en spänning som kulminerar när Cave ringar in sin musik genom att sjunga:

”And some people say it’s just rock’n roll / But it gets you right down to your soul.”

Årets bästa skivor: Plats 1-10

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_01.jpg

1: Bill Callahan – Dream River

”You looked like worldwide armageddon while you slept”

Dream River är en uppvisning i hur Callahans mörka sånger skulle låta genom ett romantiskt skimmer. Callahan gör sitt bästa för att sjunga som Marvin Gaye (som han också refererar till i albumets första låt) men trots detta tycker jag inte Dream River är en lättlyssnat skiva. Det dröjer några lyssningar innan jag kan omfamna albumet till fullo men när jag väl gjort det vill jag inte sluta lyssna på den. Texterna är som vanligt en höjdpunkt när det gäller Callahan och på nya albumet är de inte lika mörka som vanligt. Callahan konstaterar bara det han ser och det han ser kan uppfattas som vemodigt men ofta just romantiskt. Med andra ord, Dream River är storartad popmusik om sakernas tillstånd:

”My wide world is collide / and mind- wide worlds collide / and seasons kaleidoscoping / And all I want to do is to make love to you.”

2: Basia Bulat – Tall Tall Shadow

Ett av mina favoritord i det svenska språket är bitterljuvt. Ett ord som jag sällan får tillfälle att använda men för att beskriva musiken på Tall Tall Shadow så finns det inget mer passande ord. Tall Tall Shadow är glädje och sorg på samma gång, vackert och gällt, lättlyssnat och svårtillgängligt. Basia Bulats nya album är en komplex skiva och det är också dess storhet. Bulat spelar på en charango som är en tiosträngad sydamerikansk ukulele samtidigt som hon sjunger om saknaden av en förlorad vän. Albumets mittparti med låtarna Wires, The city with no rivers och Someone är årets mest minnesvärda popmusik.

3: Nick Cave and The Bad Seeds – Push The Sky Away

Jag hyllade tidigare i år Push the Sky Away genom att skriva att ”Albumet innehåller stråkar så vackra att Tindersticks skulle bli avundsjuka och ett sparsmakat pianospel som är grunden för att låta Nick Caves sång ta störst fokus högst upp i mixningen. De 9 låtarna håller oerhört hög klass och kompletterar varandra vilket gör att de fungerar bäst att höras i albumformatet. Att höra underbara Wide Lovley Eyes och Waters Edge efter varandra är som att se Djurgården vinna fotbollen överlägset två matcher i rad, det känns overkligt men i Nick Caves fall är det en realitet som får mig att inse popmusikens oerhörda kraft.”

Jag kan konstatera att jag inte överdrev i min hyllning. Push The Sky away är Nick Caves bästa skiva på länge och ett av årets bästa album.

4: Mavis Staples – One True Vine

Mavis Staples är en av de bästa sångerskorna jag vet. I albumets första låt sjunger hon försiktigt om den heliga anden till kompet av en ensam gitarr och man inser snabbt att detta kommer vara en minnesvärd skiva. Med hjälp av Jeff Tweedy från Wilco (som spelar alla instrument på skivan förutom trummor vilket Tweedys son gör) så skapas en enkel men tilltalande ljudbild som låter Mavis röst att vara i centrum.

Att albumet består av versioner av andra artisters låtar spelar ingen roll, Mavis gör låtarna till sina egna och överglänser originalen. Bäst blir det i Jesus Wept, oavsett vilken inställning man har gentemot religion så går det inte att motstå den fina melodin och körerna från himlen.

5: The Handsome Family – Wilderness

Wilderness fortsätter The Handsome Family att övertyga mig om sin storhet bland bluegrass-fioler, försiktiga sångstämmor och märkliga texter. Just texterna på skivan är som vanligt det som gör Handsome Family så fantastiska, texter som alltid känts som en perfekt symbios mellan Charles Burns serier och Leonard Cohens allvarliga prosa. Trots att Wilderness inte är en lika stark skiva som mästerverken Through The Trees och Twilight är det ändå ett av årets bästa album och det säger mycket om hur hög klass Handsome Familys musik håller.

6: Zomby – With Love

Då och då kommer det elektroniska skivor som drabbar mig hårt. 2007 släppte Burial sin skiva Untrue och samma år släppte The Field sin debut From Here We Go To Sublime. Två av de bästa skivorna som släppts under 2000-talets tio första år men sedan dess har det stått still. I år kom dock ännu en elektronisk skiva som får mitt hjärta att slå lika intensivt som första gången jag såg Kraftwerks robotar och insåg att en laptop kan göra lika känslosam musik som en gitarr.

With Love har ett lägre tempo än sin föregångare (Where were you in 92) och är en mycket bättre skiva. Zombys musik är svår att placera men låter ofta som techno från tidigt 90-tal, jungle, Prodigy och Aphex Twin. Zomby sammanför all denna musik till någonting skevt och underbart. Att albumet har ett av årets snyggaste omslag gör knappast saken sämre.

7: Haim – Days Are Gone

Haim har stått för en av årets största hyper och det med all rätt. Days are gone är perfekt pop som får mig att tänka på band som Saint Etienne och Fleetwood Mac men systrarna känns aldrig som några kopior utan han ett eget uttryckssätt som gör att musiken känns tidsenlig och angelägen. Ett band som både tilltalar den stora allmänheten och även indiefolket måste ha ett recept för framgången och i Haims fall är det melodierna. Man kan sjunga med i Haims låtar efter en genomlyssning utan att för den delen tröttna på dem.
Med andra ord, Days are gone är fantastisk tuggummipop och jag kan inte annat än att älska låtar som Forever, If I Could change Your Mind och min favorit Don`t Save me.

8: The National – Trouble Will Find Me

Egentligen hade inte The National någonting kvar att bevisa. De två senaste albumen Boxer och High Violet är båda två av 2000-talets bästa skivor och att för tredje gången kunna göra en skiva som får mig att tappa andan är imponerande. Till en början tyckte jag Trouble Will Find Me kändes som en intetsägande upprepning men snabbt så utvecklades albumet till ett litet mästerverk. ”I try to keep my skeletons in” sjunger sångaren Matt Berninger i albumets bästa låt Slipped men istället känns det som en skiva som handlar om utlopp. Att sammanfatta albumets agenda vore med beskrivningen av hjärtat på utsidan. Tydligaste exemplen på detta är Graceless och Sea Of Love som är magnifik powerpop och när This is the last time förstärks av vackra stråkar så går det inte annat än att konstatera att The National gjort det igen.

9: Ghost – Infetissumam

Infestissumam har orgeln fått ta större plats istället för de riffande gitarrerna som stod i centrum på debuten. Låtarna på nya skivan känns dessutom mer genomtänkta, melodiska, och mörkare än tidigare vilket det finns många exempel på. Inledande titelspåret får mig att rysa av välbehag efter bara några sekunder och gitarrerna i Ghuleh/Zombie Queen är så vackra att mina ord inte räcker till. Det finns några svagare låtar som drar ner helhetsintrycket men överlag har Ghost lyckats göra en av årets mest angelägna skivor. Lyssna själv på avslutande allsången i Monstrance Clock där raden ”Come together for Lucifer’s son” upprepas av en mäktig kör. Om det här är satans musik så förstår jag hans popularitet.

10: Grouper – The Man Who Died At Sea

Det finns någonting djupt smärtsamt över Groupers musik i och med det lågmälda anslaget som gör att det till en början kan uppfattas svårlyssnat. På sätt och vis gör Grouper just svår musik, The Man Who Died At Sea är knappast låtar som passar sig för festen men däremot ensamma nätter då det känns omöjligt att kunna somna. Grouper är, förutom en fisk, Liz Harris som gör musik som ofta beskrivs som ambient-folk. Jag tycker att det är svårt med genrer men kan säga att det är väldigt vacker musik, som en perfekt blandning mellan Enya och My Bloody Valentine. Nog med referenser, Grouper har lyckats göra en stämningsfull skiva som är lika stark som mästerverket Dragging a dead deer up a hill.

Här går det går att läsa om årets bästa skivor plats 11-20:
http://populaermusik.se/2013/12/11/arets-basta-skivor-plats-11-20/

Årets bästa skivor: Plats 11-20

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

rhye

11: Rhye – Women

En av årets vackraste låtar är öppningen på Rhyes album Women. Låten heter just Open och inleds med ensamma stråkar tills ett försiktigt komp kommer in och en av de snyggaste sånginsatserna jag hört på länge tar över och sjunger ” I wanna make this plain. I know you’re faded,
 but stay, don’t close your eyes.” Det försiktiga och avskalade anslaget fortsätter albumet igenom och det är just det som gör detta till en så bra skiva.

Små detaljer bryter upp, gitarren som inleder One of those summer days är ett exempel på detta medan ett annat är saxofonen som knappt är märkbar i redan nämnda Open. Det subtila gör denna skiva till en fin enhet, ett album som går att lyssna på från början till slut och bevisar på ett uppfriskade sätt att albumformates död förhoppningsvis aldrig kommer att ske.

12: Valerie June – Pushin’ Against A Stone

Jag var tidigare inte bekant med Valerie Junes musik men av en slump hörde jag en dag hennes låt The Hour och fastnade på en gång för det tilltalande kompet och den fantastiska sångerskans melodikänsla. När jag sedan lyssnade på albumet i sin helhet kunde jag inte annat än att kapitulera inför en av årets i särklass bästa skivor. Produktionen är gjord av Dan Auerbach från Black Keys och passar Junes sånger perfekt och trots att jag tycker några rockiga låtar drar ner helhetsbetyget så spelar det liten roll i kontrast till albumets höjdpunkter som den vemodiga Twined & Twisted och avslutande hymnen On My Way.

13: The Knife – Shaking The Habitual

Shaking The Habitual låter det som om syskonen i The Knife gör sitt yttersta för att spela ut hela sitt register och det låter som de tagit influenser ifrån skilda artister och band som Can, Throbbing Gristle och Salem. Resultatet blir en svårlyssnad, psykedeliskt och monoton electro som i sina stunder är beroendeframkallande.

Melodierna har fått lämna plats åt rytmerna vilket både är till The Knifes fördel men även nackdel. Den nästan 18 minuter långa Old dreams waiting to be realized känns tröttsam och ibland saknar jag popelementen som gjorde förra albumet Silent Shout till en sådan bra skiva. Samtidigt känns det befriande att The Knife vågar utvecklas och inte gör det väntade.
Överlag är Shaking the habitual en lyckad experimentell uppvisning som är som bäst när melodierna får ta stor plats. Som i skivans höjdpunkt Raging Lung är där Karin Dreijer visar upp vilken fantastisk sångerska hon är till kompet av ett pulserande beat.

14: Earl Sweatshirt – Doris

Earl har alltid varit min favorit från hiphopkollektivet Odd Future. Dels på grund av hans ofta intressanta texter men även för att han har ett flow som beundransvärt. Han har också ett allvar och mörker som jag tycker övriga medlemmar saknar. Albumets bästa låt Hoarse är ett typiskt exempel på detta men även på låtar som 20 Wave Caps, Hive och Chum överträffar han sig själv och bevisar att amerikansk hiphop är lika relevant idag som under 90-talets glansdagar. Man kan ifrågasätta en hel del kvinnoförnedrande textrader och några enformiga låtar men jag kan inte motstå att utse Earl till världens för tillfället mest intressanta rappare.

15: Sällskapet – Nowy Port

Sällskapets andra skiva var efterlängtad för mig och jag tycker att bandet känns befriande bland all annan svensk musik. Att blanda gitarrer med elektroniska inslag med tydlig inspiration från Einstürzende Neubauten kan låta svårlyssnat och pretentiöst men i själva verket är Nowy Port en relativt lättillgänglig skiva. Thåström står inte lika mycket i centrum på sina soloskivor vilket gör detta uthärdligt och Ossler gitarrer är lika snygga som alltid.
Gäster som Bruno K Öijer och Anna Von Hausswolff är med och gör detta till en storartad skiva som är en värdig uppföljare till debuten. Bäst blir det när trion är ensamma och sjunger om ”långsamma timmar” i albumets bästa låt Såg dom komma.

16: Kurt Vile – Wakin on a pretty daze

Skivans första låt Wakin on a Pretty Day är närmare tio minuter lång men det känns som den lika bra skulle kunnat fortsätta tio minuter till. Få musiker kan få till det där avslappnade som samtidigt tilltalar, det där uttrycket som känns fullkomligt naturligt. Kurt Vile sjunger om livet som turnerade musiker och hur han längtar hem till sin familj samtidigt som han spelar vackra gitarrslingor som för tankarna till Pavement, Teenage Fanclub och The Byrds. Höjdpunkten är Girl Called Alex, en mörk sång som visar upp komplexiteten i Kurt Viles musik.

17: Ossler – Stas

Att Ossler döpt en låt på sin nya skiva till Tysk höst, samma titel som Stig Dagermans reportagebok från 1947 som berättar om tillvaron för människor i det då sönderbombade Tyskland, känns fullkomligt naturligt. Ossler har aldrig varit rädd för att ge ett pretentiöst intryck med sin musik och likt Stig Dagermans författarskap kommer han undan med det.
Osslers nya skiva som bär titeln Stas har ett omslag lika dovt och sparsmakat som förra skivan Ett brus och mörkret som var centralt på den skivan har nu blivit ännu mörkare trots att Ossler i intervjuer hävdat motsatsen. Det här mörkret är någonting som jag anser passa Osslers musik och texter perfekt och Stas är hans bästa skiva hittills.

18: Teho Teardo och Blixa Bargeld – Still Smiling

Om jag skulle göra en lista på vilka musiker jag håller högst genom tiderna skulle Blixa Bargeld komma väldigt högt. Han är inte bara en duktig sångare, han är dessutom en av de bästa gitarristerna jag vet (vilket man kan höra på flera Bad Seeds-skivor.) Naturligtvis är det en stor händelse för mig personligen så fort Bargeld ger ut ny musik och Still Smiling är inget undantag. Förutom några texter på italienska så känns samarbetet med Teho Teardo naturligt och arrangemangen som oftast innehåller mycket stråkar passar Bargelds röst utmärkt.

Still Smiling är inte en lika experimentell som Bargelds soloskiva Commissioned Music och går inte att jämföra med de album han gjort tillsammans med Einstürzende Neubauten men är ändå en angenäm skiva. Dessutom innehåller den årets bästa låt, A Quiet Life, en låt som får all annan musik att kännas betydelselös.

19: Phosphorescent – Muchacho

En av årets mest uppmärksammade och hyllade skivor är även en av de bästa. Jag läste en text där det stod om Matthew Houck (som Phosphoresent heter på riktigt) och hur skapandet av Muchacho gick till. Det bottnade i att Houck kom hem efter en ansträngande turné och upptäckte att hans flickvän lämnat honom. Resultatet av sorgen efter uppbrottet blev Muchacho, en bräcklig men storartad skiva som fans till artister som Bon Iver, Midlake och Fleet Foxes borde älska. Albumet har många starka stunder, A New Anhendonia är en av årets finaste ballader, Terror in the Canyons är country som för tankarna till Gram Parsons och Song For Zula har blivit indiegenerationens svar på Gigi d’agostinos I’ll fly with you.

20. Laura Marling – Once I Was An Eagle

Jag fick höra att Laura Marling är verksam i genren singer-songwriter och plockar på sina gitarrsträngar samtidigt som hon sjunger om naturen. Det kändes inte speciellt tilltalande, det kändes som det redan finns för många sådana skivor så jag gick vidare. En dag lyssnade jag dock på Once I Was an Eagle i brist på annat när jag pluggade inför en tenta. Albumets fyra första låtar bildar en enhet som är så tilltalande att jag inte kan förstå att jag inte upptäckte hennes musik tidigare. När fiolen kommer in i titelspåret förstår man snabbt att det här är musik utöver det vanliga. Hon sjunger ”When we were in love, I was an eagle, and you were a dove” och liknelsen känns helt perfekt.

Tindersticks – Across Six Leap Years

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_null_455.jpg

Det hade helt undgått mig att finaste Tindersticks släppt en ny skiva. För att fira att bandet funnits i 21 år så har de valt att spela in några utvalda gamla låtar på nytt i lite annorlunda versioner. Albumet har spelats in i den klassiska Abbey Road-studion och produktionen går inte att klaga på. Dock så känns det lite tråkigt att inte få nya låtar och versionerna av Sleepy Song och A Night In gillar jag mer i sina ursprungsversioner. Trots detta är det en trevlig upplevelse att lyssna på Across Six Leap Years. Tindersticks är skickliga musiker, Stuart Staples sjunger lika bra som alltid och stråkarna är hypnotiska.

Mark Lanegan – Imitations

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_mark-lanegan-LST071970.jpg

Mark Lanegans nya skiva består av covers skrivna av skilda artister som Frank Sinatra, John Cale, Nick Cave and the Bad Seeds och The Twilight Singers.

Anslaget är lugnt med akustiska gitarrer, lågmälda stråkarrangemnang och Lanegans mörka röst som ledsagare. Imitations är en oerhört skickligt inspelad skiva men ibland känns den tråkig och saknar den glöd som Lanegan brukar visa upp. Om man som lyssnare vill ha en ny Lanegan-skiva i stil med hyllande Blues Funeral (utgiven med Mark Lanegan band) kommer man bli besviken. Om man däremot vill höra Lanegan tolka den musiken han inspirerades av som barn med några av hans starkaste sånginsatser på länge så kan Imitations fylla en funktion.

Det en behaglig skiva som innehåller några starka höjdpunkter men huvudintrycket är ändå att Lanegan i framtiden borde koncentrera sig på att skriva egna låtar istället för att spela in covers på andra artister eftersom det inte tillför så mycket. Undantaget är versionen av Chelsea Wolfes fantastiska Flatland som är en av årets mest drabbande musikinspelningar.

Bill Callahan – Dream River

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

callahan100913w

Årets mest efterlängtade skiva är äntligen här. ” I’ve got limitations, like Marvin Gaye” sjunger Callahan i skivans första låt The Sing som sätter tonen för Dream River som är en uppvisning i hur Callahans mörka sånger skulle låta genom ett ett romantiskt skimmer. Betoningen på romantiskt är inte anmärkningsvärd om man inte tidigare lyssnat på Callahans musik men för oss redan invigda är det den största skillnaden i jämförelse med hans tidigare skivor. Tidigare i år kunde man läsa att Dream River skulle vara ”the most sensual and soulful record of his twenty-plus-year career” och jag kan konstatera att det är ett påstående som stämmer.

Trots detta är det inte en speciellt lättlyssnat skiva. Melodierna är inte lika direkta som på föregångaren Apocalypse och ljudbilden är mer komplex än på Sometimes I Wish We Where An Eagle från 2009. Det dröjer några lyssningar innan jag kan omfamna Dream River till fullo men när jag väl gjort det så vill jag inte sluta lyssna på den. Texterna är som vanligt ett kapitel för sig själv när det gäller Callahan och på nya albumet är de inte lika mörka som vanligt. Callahan konstaterar bara det han ser och det han ser kan uppfattas både som vemodigt men ofta romantiskt som i fantastiska Winter Road där en rad lyder:

”Time itself means nothing
But time spent with you”

Kanske har Callahan hittat kärleken eller så har han helt enkelt tröttnat på att skriva rader som omfamnar grekisk mytologi och trasiga hästar. I vilket fall som helst kan jag redan nu konstatera att han gjort ännu ett mästerverk och årets bästa skiva.