Årets bästa skivor: Plats 1-10

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Lana-Del-Rey

1: Lana Del Rey – Ultraviolence

Det har aldrig varit enklare att utse vilken som är årets bästa skiva. Det finns ett album som jag lyssna mer på än alla andra, som berört mig starkare och som har ett uttryck som känns fullkomligt tilltalande. Lana Del Reys andra skiva är en uppvisning hur den moderna popmusiken låter när den är som bäst. Till en början tyckte att debuten Born To Die kändes starkare men det det dröjde dock inte länge förrän Ultraviolence växte, melodierna fastande i mitt medvetande och jag kapitulerade inför en av samtidens bästa sångerskor. Produktionen kan jag inte beskriva som annat än perfektion men det är låtarna som gör detta till ett mästerverk, lyssna på Brooklyn Baby, Money Power Glory och det makalösa titelspåret, stor popmusik.

Bästa spår: Ultaviolence

2: Death From Above 1979 – The Physical World

Årets mest efterlängtade skiva var också en av de bästa. Tiden har stått stilla i Death From Aboves värld, soundet är desamma som för tio år sedan och Sebastien Grainger mässar själv i fantastiska Right On, Frankenstein!: ”It`s the same old song, just a diffrent tune.” Detaljerna gör dock att The Physical World skiljer sig från debuten, synthen i Nothing Left gör låten till en av albumets starkaste stunder och det snygga outrot i titelspåret är en perfekt avrundning på skivan. Höjdpunkten är White Is Red som kan vara den bästa låten duon skrivit, en ballad som beskriver en bilfärd som får mig att se palmfyllda motorvägar till kompet av ett av de bästa basriff jag hört. The Physical World är en mer än värdig uppföljare från Kanadas bästa band.

Bästa spår: White Is Red

3: Einstürzende Neubauten – Lament

Jag tänkte länge tatuera in Keine Schönheit ohne Gefahr på min arm, titeln på en Neubauten-låt från 1987. Titeln, Ingen skönhet ingen fara, kan dels fungera som ett motto i livet men fungerar även utmärkt när man ska ringa in Neubauten som band, någonting som många gjort tidigare men som känns oundvikligt nu när bandet släppt en tema-skiva om första världskriget. Lament inleds med Kriegsmaschinerie som låter precis som titeln avslöjar och avslutas med ett avgrundsvrål. Men skivan innehåller inte bara fara, skönheten är ständigt närvarande vilket är som tydligast i Lament 1. Lament, Lament 3. Pater Peccavi och krigssången Hymnen som till en början fick mig att skratta, nu får den mina ögon att tåras.

Bästa spår: Lament 3. Pater Peccavi

4: FKA Twigs – LP1

Ofta är hyper oberättigade men en av 2014 mest uppskrivna skivor är värd all uppmärksamhet. Fka Twigs debutskiva andas 90-tal men lyckas ändå låta modern genom Tahliah Debrett Barnetts unika blandning av trip-hop, minimalistisk R&B och popmusik. Singlarna Two Weeks och Video Girl är tydliga exempel på komplexiteten i Barnetts musik, det är brittiskt och mörkt men ändå inte svårtillgängligt. Barnetts musik passar bra att ha i hörlurarna sena nätter och när jag lyssnar associerar jag till skilda artister som Grimes, Enya och Portishead (lyssna på Number!) Dock gör jag Barnett en otjänst som refererar till andra artister, hon verkar i ett ljudlandskap som känns främmande och det är just detta som gör henne så tilltalande.

Bästa spår: Two Weeks

5: Damon Albarn – Everyday Robots

Jag skrev tidigare i år om Evreydays Robots på denna sida och konstaterade då att ”Albarn har slutat krångla till det och har istället börjat koncentrera sig på att skriva bra låtar. Lonely Press Play är lika vacker och igenkännande som sin titel, en tilltröst till musiken som jag inte trodde behövdes efter man blivit 25 år fyllda.” och det känns fortfarande som en talande beskrivning på skivan. Förutom Lonley Press Play sticker titelspåret ut men sin snygga fiol och framförallt Heavy Seas of Love med Brian Eno som antagligen är den låt jag lyssnat på mest i år.

Bästa spår: Heavy Seas Of Love

6: Shabazz Palaces – Lese Majesty

Jag gillade Shabazz Palaces skiva Black Up mycket när den släpptes för några år sedan. Deras experimentella hiphop stod ut bland all slentrian gangsterrap och bara det faktumet att Sub Pop var bolaget som gav ut albumet gjorde skivans storhet mer påtaglig. När Lese Majesty släpptes i år väntade jag med att lyssna, jag kände mig inte redo för att ta till mig ett nytt album från hiphopens svar på Spacemen 3 men en dag när jag var ute och promenerade i skogen så satte jag på albumet i min ipod och hörde musiken strömma ut i mina hörlurar. Jag blev helt ställd när jag hörde öppningsspåret Dawn In Luxor, det lät som Einstürzende Neubauten kompade rapparen Ishmael Butler och jag insåg att Shabazz Palaces gjort sitt bästa album hittills.

Bästa spår: Ishmael

7: Vashti Bunyan – Heartleap

Det sägs att Heartleap, Vashti Bunyans tredje studioalbum, är det sista hon gör. Om det här är hennes musikaliska avsked kan jag inte tänka mig ett bättre farväl. Vemodet är starkare än någonsin samtidigt som anslaget är så lågmält att musiken skulle kunna klassas som vaggvisor. Vashti Bunyan skriver väldigt vackra vaggvisor som hon viskar sina texter till, och tematiskt kan Heartleap vara hennes starkaste skiva. I Across the Water kommer försiktiga stråkar som får låten att växa flera nivåer och jag är beroende av Jellyfish utan att veta varför. Vashti Bunyan är ett väsen och hennes musik passar inte in på en årsbästa-lista, den är någonting mer märkvärdigt än ljudspår som man rankar.

Bästa spår: Shell

8: Sturgill Simpson – Metamodern Sounds In Country Music

Sturgill Simpsons röst är ibland skrämmande lik Waylon Jennings och liksom när Jennings sjunger är det svårt att inte uppmärksammat lyssna när Simpson öppnar munnen. Mycket folk i min närhet säger att de inte gillar country och anklagar den för att vara för enformig och traditionsbunden och ibland kan jag hålla med om det, det är svårt att hitta nya artister som gör modern och relevant country. Därför blir jag glad när jag hitta en skiva som Metamodern Sounds In Country Music, snygg country som känns modern. Okej, Honky-tonken Life Of Sin hade jag kunnat klara mig utan men jag hade inte klarat mig utan de vackra balladerna Just Let Go och When In Rome-covern The Promise.

Bästa spår: Just Let Go

9: Grouper – Ruins

Liz harris har beskrivit att “Ruins was made in Aljezur, Portugal in 2011 on a residency set up by Galeria Zé dos Bois. Iʼm still surprised by what I wound up with. It was the first time Iʼd sat still for a few years; processed a lot of political anger and emotional garbage.” Inspelningen är sparsmakad och det låter som låtarna kommer till i samma stund som jag som lyssnare hör dem. I en tid där var och varannan person har en hemmastudio känns det skönt att lyssna på Ruins som är ”Recorded pretty simply, with a portable 4-track, Sony stereo mic and an upright piano.” Resultatet är sorglig, minimalistisk och mörk musik med pianot i centrum.

Bästa spår: Clearing

10: Rosanne Cash – The River & the Thread

Det här är mainstreamcountry när den är som bäst. Country som vågar hämta inspiration från andra genrer samtidigt som den är verksam i en tradition där steelgitarrer och stråkar följer berättelsen framåt sjungen med en röst som ekar av en gången tid. Rosanne Cash ar alltid levt något i skuggan av sin fader men på skivan The River & The Thread bevisar hon att hon är en av de mest begåvade sångerskorna den amerikanska musikscenen har att erbjuda. Ibland är hon lite väl bekväm av sig men på det stora hela är det här en grym skiva. Lyssna på The Sunken Lands och The Long Way Home, låtar som bygger upp en spänning som är hypnotisk.

Bästa spår: The Long Way Home

Årets bästa skivor: Plats 11-20

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_null_4.jpg

11: Angel Olsen – Burn Your Fire For No Witness

Jag såg Angel Olsen spela på ett hotell i Stockholm i höstas och imponerades av hennes starka sångröst och vemodiga men ändå direkta låtar. Burn Your Fire For No Witness inleds med avskalade Unfucktheworld för att sedan övergå i Forgiven/Forgotten som är rak rock som påminner om tidiga PJ Harvey. På White Fire skapar Olsen en stämning som jag saknade på Leonard Cohens senaste skiva och avslutande Windows är en ballad som har en melodi så stark att den får all annan musik att låta meningslös. Burn Your Fire For No Witness är en varierad skiva som står sig som en av årets höjdpunkter.

Bästa spår: Windows

12: Freddie Gibbs & Madlib – Piñata

Mötet mellan Freddie Gibbs och producenten Madlib blev ett av årets bästa samarbeten. Jag hade lyssnat en del på MF DOOM men Freddie Gibbs var en ny bekantskap för mig och jag överraskades av vilken duktig rappare han är. Textmässigt är detta en tröttsam historia som handlar om vapen, droger och sexism men Freddie Gibbs beundransvärda flow till kompet av Madlibs snygga beats gör gör att jag ändå inte kan motstå Piñata. Singeln Deeper har ett av årets snyggaste beats, Domo Geneis och Earl Sweatshirt förgyller softa Robes med sina verser och titelspåret är ett rap-anthem fyllt av gäster som försöker överträffa varandra. Då har jag inte ens nämnt Bomb tillsammans med Raekwon, hiphop som får hjärtat att slå dubbla slag.

Bästa spår: Bomb (Med Raekwon)

13: Kevin Morby – Still Life

Texasfödde Kevin Morby spelar bas i det utmärkta bandet Woods (som också finns med på denna lista) men med Still Life överträffar han sitt band och visar att han förutom är duktig på bas även är en grym sångare. Det är en typisk popskiva med rötterna i 70-talets rockscen men vid ett flertal tillfällen hittar Morby någonting eget och äkta. Inledande The Jester, The Tramp & The Acrobat är en bra representant för hur resten av skivan låter men jag gillar de avskalade låtarna mest. Suggestiva Drowning är briljant i sin enkelhet och All Of My life låter som jag önskade att Pete Dohertys soloskivor skulle låta.

Bästa spår: Parade

14: How To Dress Well – ”What Is This Heart”

Jag är svag för välproducerad pop. I How To Dress Wells värld spelar produktionen störst roll, vissa låtar må inte ha de bästa melodierna men är så snyggt paketerade att det inte spelar någon roll. Jag har följt Tom Krell (som är How To Dress Wells verkliga namn) sedan debutskivan och har gillar det mesta han släppt men frågan är om inte ”What Is This Heart” är hans bästa album hittills. Ibland saknar jag indieattributet från debutskivan Love Remains men man kan inte få allt. Stråkarna i Pour Cyril får mig dock att uppskatta att Krell lämnat indien bakom sig.

Bästa spår: What You Wanted

15: Jesssie Ware – Tough Love

Jessie Ware gör oerhört snygg pop som är svår att inte drabbas av. Till en början tyckte jag hennes musik kändes intetsägande och för radiovänlig men plötsligt förstod att jag att låtar som Want your Feeling och Pieces är fenomenal pop av en sångerska som känns som ett perfekt komplement tills Sade släpper nytt album. Albumet hade mått bra av lite färre spår men höjdpunkterna hör till årets finaste musikaliska stunder. Jag tänker framförallt på titelspåret som är ett kärleksdrama som jag inte kan sluta lyssna mig trött på: ”In the middle of the night all I think about is you/I dream in all your clouds of glory, it’s true/ So you wanna be a man about it, do you have to? And have you figured out all you wanted, have you? That’s called tough love.”

Bästa spår: Tough Love

16: Flying Lotus – You’re dead

När jag hörde Flying Lotus-samarbetet tillsammans med Kendrick Lamar i låten Never Catch Me blev jag förtjust. Tidigare har jag inte fastnat för Flying Lotus experimentella blandning av hiphop, jazz och pop men med senaste skivan You’re dead så förstod jag plötsligt varför han blivit hyllad på många håll. Ibland är det för experimentellt för min smak men samtidigt vet jag att det bottnar i en lekfullhet som gör Flying Lotus så egensinnig. Samarbetet med Snoop Dog i Dead Mans Tetri`s är en favorit på skivan men bäst blir det när tempot sänkts i den helt makalösa Coronus, The Terminator.

Bästa spår: Coronus, The Terminator

17: Yung Lean – Unknown Memory

Det var packat med folk när Yung Lean spelade på Way Out West i somras och Leans monotona rapp kändes mycket mer tilltalande än Outkasts daterade beats. När Lean senare släppte sin debutskiva Unknown Memory blev jag förvånad över reaktionerna. På de flesta håll fick albumet dålig kritik och plötsligt verkade hypen kring honom ha lagt sig. Själv tyckte jag att Yung Lean överträffat sig själv trots några invändningar, okej, texterna håller kanske inte högsta klass och ibland blir det väl monotont men några låtar är det starkaste han gjort. Produktionerna från Sad boys är minimalistisk och snygg och Yoshi City är en av årets bästa låtar.

Bästa spår: Yoshi City

18: J Mascis – Tied To A Star

Jag har aldrig varit en stort Dinosaur jr-fan. Visst, jag hade en period då jag lyssnade ohälsosamt mycket på Green Mind men jag har alltid tyckt att J Mascis gitarronani stått i vägen för hans talang som låtskrivare, en talang som gör sig som bäst i det avskalade formatet. Därför blev jag lyrisk när soloskivan Several Shades Of Why släpptes för några år sedan, en skiva som jag tycker är det bästa J Mascis gjort under hela sin karriär. Trots att Tied To a Star inte är lika stark som förgående skivan så är det ändå ett av årets bästa album. Det säger en del om J Mascis höga klass som låtskrivare.

Bästa spår: And Then

19: Woods – With light & With Love

Jag lyssnade mycket på Woods när jag yngre men mitt intresse falnade efter Songs Of Shame från 2009. En skiva som länge känts som Woods största stund och ett album jag aldrig trodde de skulle överträffa. Därför blev jag förvånad när jag hörde With light & With Love, plötsligt lät bandet angelägna igen och frågan är ifall inte detta är en minst lika stark skiva som Songs Of Shame. Albumet andas 60-tal och musikaliskt har bandet aldrig låtit tajtare och bättre. Full Moon låter som en outgiven George Harrison –låt och Leaves Like Grass innehåller orglar som får mig att tänka på Bob Dylans Blonde on Blonde.

Bästa spår: Shepherd

20: Merely – Nirvana

Det är märkligt att Team Rockit medlemmen Merelys debutskiva inte fått större uppmärksamhet. Hennes 90-tals inspirerade electro känns rätt i tiden och det känns som hon skulle kunna locka samma publik som band som JJ. Kanske känns musiken mer klädsamt retro än modern och originell och kanske är det därför många avfärdat henne? Dessutom har hon inget direkt anslag, det krävs några lysningar att ta till sig musiken men när man väl gjort det upptäcker man att låtar som Neutron, Forever och Nyx är mer än snygga fasader.

Bästa spår: Nyx

Nick Cave and The Bad Seeds – Give Us A Kiss

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

nick-cave_541_526

Nick Cave är aktuell med filmen 20 000 days on earth, en film som jag inte hunnit se men som blivit hyllad på de flesta håll. I filmen spelas en tidigare outgiven låt vid namn Give us a kiss som spelades in under Push The Sky Away-sessionerna men valdes sedan bort. Personligen förstår jag inte varför Cave valde att inte ha med låten på albumet. Okej, låten må inte ha en anmärkningsvärd melodi men Warren Ellis fiol tillsammans med Cave som viskar ”One little sip sip, sip” gör den beroendeframkallande.

Grouper – Ruins

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

grouper1_w

Jag upptäckte Grouper för några år sedan då hon släppte skivan Dragging a dead deer up a hill och fascinerades av hennes avskalade musik. Hennes musik är svår att beskriva trots att hon använder sig av små medel, hon sjunger till kompet av en akustisk gitarr eller ett piano och det kanske inte låter speciellt intressant men i själva verket gör hon musik som låter som Kevin Shields skulle kunna göra ifall han bytte elgitarren mot en akustisk. Förra året släppte Grouper albumet The man who died at his boat och under det senaste året har hon hunnit spela in en ny skiva som jag anser vara hennes bästa hittills.

Albumet är enkelt inspelat och Liz Harris (som musikern bakom namnet Grouper heter) har beskrivit albumets inspelningsprocess: “Ruins was made in Aljezur, Portugal in 2011 on a residency set up by Galeria Zé dos Bois. I recorded everything there except the last song, which I did at mother’s house in 2004. Iʼm still surprised by what I wound up with. It was the first time Iʼd sat still for a few years; processed a lot of political anger and emotional garbage.”

Berättelsen om albumets tillkomst tycker jag förstärker musiken. Trots att jag aldrig har varit i Portugal ser jag framför mig den portugisiska stranden och pianot hon spelat på: ”Recorded pretty simply, with a portable 4-track, Sony stereo mic and an upright piano. When I wasnʼt recording songs I was hiking several miles to the beach. The path wound through the ruins of several old estates and a small village. The album is a document. A nod to that daily walk. Failed structures. Living in the remains of love. I left the songs the way they came (microwave beep from when power went out after a storm); I hope that the album bears some resemblance to the place that I was in.” Resultatet som fångades på skiva är sorglig, minimalistisk och mörk musik som i sina stunder är oändligt vacker. Musik som känns på riktigt.

Kindness på Popaganda

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

10421244_10152646885192622_8989954300363689779_n-1

I helgen var jag på Popagandafestivalen i Stockholm och jag tänkte skriva några rader om mina upplevelser därifrån. Jag tänkte först skriva om Pains of being pure at hearts fina konsert, Veronica Maggios turnéavslutning och hur fantastiskt Amasons låt Ålen lät live. Allt detta bleknar dock i jämförelse med Kindness konsert på lördagskvällen och därför kommer jag istället skriva om den. Jag håller Kindness debutskiva varmt om hjärtat och hade länge velat se honom live och mina förväntningar infriades med råge genom en konsert som gjorde mig hänförd.

Med ett band som tog lika stor plats som huvudpersonen själv så bjöd Kindess på en spelning som innehöll höjdpunkterna från debutskivan, en cover på Roy David jr:s låt Gabriel samt den nya fenomenala singeln World Restart. Det var en dansant och glad spelning som fokuserade på storheten i melodierna och beatsen och jag upplevde en spelglädje som jag aldrig tidigare sett på en scen. Spelglädjen smittade av sig på publiken som till en början var något avvaktade men började dansa innan första låten Doigsong tagit slut.

Att se Kindness live var bättre än jag hade vågat hoppats på och längtan efter nya albumet Otherness är större än någonsin.

Way Out West 2014 – En sammanfattning

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Blood_Orange_Photo_By_Shawn_Brackbill_04

Årets upplaga av Way Out West har anklagats för att inte lägga lika mycket pengar på artisterna som tidigare år. Det kanske stämmer, men för mig personligen spelade detta mindre roll. Årets Way Out West fokuserade på artister helt i min smak, från ikoner från 90-talets lofi-scen som Natural Milk Hotel, Slint och Bill Callahan till några av nutidens mest trendiga namn som Jungle, Blood Orange och Linda Pira. Jag läste i dagstidningen Metro hur några journalister uttalade sig om Way Out Wests höjdpunkter och hade personligen inte sett någon av de konserter som nämndes trots att jag aldrig tittat på så många konseter på en festival tidigare i mitt liv. Vad säger då detta? Jo, att Way Out West i år lyckades rikta sig till en blandad publik och jag tänkte skriva några rader om tre spelningar som jag själv såg som Way Out Wests höjdpunkter.

1: Blood Orange på Linné

Förutsättningarna kunde ha varit bättre. Blood Orange spelade tidigt på dagen i ett varmt tält då de flesta fortfarande var bakfulla och trötta men yttre omständigheter spelade mindre roll när frontmannen Devonté Hynes äntrade scenen på kryckor och med ett stort leende. Jag har aldrig sett en spelning som svängt så mycket och den övriga publiken verkade instämma, låtar som You`re not good enough och Uncle Ace gjorde det omöjligt att stå still och när Hynes började sjunga på Kindness House i den avslutande balladen Time Will Tell gick det inte annat än att konstatera att jag precis sett en av de bästa konserterna i mitt liv.

2: Slint på Linné

Jag var inte bekant med Slints musik innan Way Out West trots att jag upprepade gånger sett det svartvita omslaget med medlemmarna i vatten. När en kompis för någon månad sedan rekommenderade bandet lyssnade jag uppmärksammat och fastnade snabbt för deras mörka, hårda och märkliga pop. Bandet spelade hela sin skiva Spiderland och trots att det var över 20 år sedan albumet släpptes kändes musiken tidlös men samtidigt frånvänd, inte liknande någonting jag hört tidigare. Live lät bandet minst lika bra som på skiva, gitarrerna i Bredcrumb Trail var skrikandes, medan Washer var vacker melankoli. Bäst blev det i Good Morning, Captain som både lät vacker och skrämmande på samma gång.

3: Bill Callahan på Azalea

Det var glest framför Bill Callahan och oväntat att låta honom spela på en av festivalens största scener. Detta verkade dock inte påverka Callahan som sjöng bättre än någonsin och inledde konserten med The Well från fantastiska Smog-skivan A River Ain’t Too Much to Love. Callahan var uppklädd i ljus kostym och solglasögon och hade med sig ett duktigt band som gjorde sitt bästa för att förstärka Callahans ord. Den enda invändningen jag har var att det var något för många ballader men det är också en av Callahan styrkor. Han leker med lugnet och tystnaden som i One fine mornining, en sång han aldrig låter ta slut.

Slutligen vill jag slå fast att Way Out West 2014 bjöd på många bra spelningar och höll en ovanligt hög nivå som festival betraktat. Trots Outkasts sexsistiska videoshow, regnet under lördagen och den på tok för dyra ölen så kommer jag helt klart åka tillbaka nästa år för att ännu en gång få liknande upplevelser som när jag hörde Les Big Byrd spela den vackert vemodiga Vi borde prata men det är för sent på den teaterliknande Rondo. Plötsligt mindes jag varför jag en gång i tiden prioriterade cd-skivor framför relationer, mat och annat flyktigt.

Damon Albarn – Everyday Robots

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_null_1.jpg

Det händer att jag blir förvånad över att popmusik fortfarande kan påverka mig så mycket.

Rädslan kommer ibland krypande att musik inte kan beröra mig på samma sätt som när jag var femton år. Att musiken inte längre håller mig vaken om nätterna och får mitt hjärta att slå snabbare slag. Tanken gör mig nedstämd men rädslan är alltid outgrundlig, plötsligt upptäcker jag ny musik som ger mig hopp om livet, så är fallet med Damon Albarns nya skiva.

Jag har alltid betraktat Damon Albarn som begåvad men som en person som inte riktigt kan ta till vara på sin talang. Vissa Blur och Gorillaz-låtar håller jag högt och projektet The Good The Bad and The Queen älskande jag visserligen men förra skivan i eget namn tyckte jag var en axelryckning. Därför var mina förväntningar lågt ställda på Everyday Robots, det var innan jag hörde Heavy Seas Of Love, en låt tillsammans med Brian Eno som kan vara det bästa Albarn komponerat sedan The Universal. I själva verket är det en ordinär poplåt med melodin i centrum och det är talande för hela skivan.

Albarn har slutat krångla till det och har istället börjat koncentrera sig på att skriva bra låtar. Lonely Press Play är lika vacker och igenkännande som sin titel, en tilltröst till musiken som jag inte trodde behövdes efter man blivit 25 år fyllda. Hostiltles är briljant i sin enkelhet och trummaskinen i Photographs får låten att växa till en av Albarns bästa ballader. Jag kan använda slut på alla mina superlativer för att beskriva Everyday Robots men det är den faktiskt värd. Damon Albarn har gjort ett modernt mästerverk.

Rosanne Cash – The river & the thread

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_null_1.jpg

Countrymusik beskylls ofta för att vara bakåtsträvande, mansdominerad och tråkig. Det är inga beskyllningar tagna ur luften men på senare år har någonting hänt: mainstreamcountryn har närmat sig popen och kvinnliga artister har visat att country inte behöver vara en manlig angelägenhet.

Jag tror att Dixie Chicks är en anledning till det här, den hyllade kvinnliga trion från Texas blev världsberömda efter albumet Wide open spaces och deras popularitet blev ännu större efter de gjorde en cover på Fleetwood Macs låt Landslide några år senare. Uppmärksamheten minskade knappast efter att de öppet kritiserade George Bush och genom sin frispråkighet och musik som blandar genrer öppnade Dixie Chicks dörrar och visade för den stora massan att kvinnliga artister hör hemma på countryscenen.

Manliga frontfigurer av den amerikanska countryscenen som Kris Kristofferson, Tony Joe White och John Prine är populära och har länge stått i centrum men kvinnliga artister som Lucinda Williams, Gillian Welch och förra årets mest uppmärksammade countryartist Kacey Musgarves får samma respekt och är ett lika självklart inslag på scenen. Kvinnliga artister som vidgar begreppet country och visar att man behöver inte behöver vara man för att kunna spela americana. Att jag nämner just Kristofferson, White och Prine är ingen slump, på Rosanne Cashs senaste skiva The River and the Thread körar dessa countrygiganter i den fenomenala When the masters calls the roll men det märks knappt. Istället riktas all uppmärksamhet mot Cash som gjort en skiva som jag länge tänkt skriva om utan att hitta orden. Albumet känns så enkelt och självklart att mina ord känns överflödiga, trots det så vill jag poängtera den här skivans storhet för det är mainstreamcountrymusik när den är som bäst.

Cash är färgad av en tradition där akustiska gitarrer, avskalade trummor och steelgitarrer är lika självklara som trummaskinen och basen inom hiphop och det är lätt att avfärda The River and the Thread som ännu en countryskiva i mängden. Det finns hundratals skivor som låter som det här men Cash gör det bättre än de flesta och låtmaterialet är så starkt att albumet får all annan musik att blekna. Lyssna på albumets höjdpunkter The long way home och redan nämnda When the masters call the roll, låtar som bygger upp en spänning som är hypnotiserande. The River and the Thread må inte uppfattas som en speciellt modern skiva, men är varken gjord av en manlig artist och är knappast ett tråkigt album. Framtiden ser bra ut för countrymusiken.