These New Puritans – Organ Eternal

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

I mitt förra inlägg här på Populaermusik våndades jag över alla de artister jag just var på väg att missa på årets upplaga av Way Out West. Efter att helgen passerat var jag såklart ändå tvungen att höra mig för med alla jag träffade på som deltagit vid festivalen hur hen, hen och hen, hade varit. – Levererade de som man trodde skulle leverera? – Hur fantastiska var The Knife? Vid ett av dessa samtal la personen i fråga extra stark betoning på sthese_new_puritans0itt beröm för These New Puritans spelning i Annedalskyrkan. Eftersom jag aldrig riktigt tagit mig tid för TNP, bestämde jag mig för att dra igång deras senaste, Field of Reeds på tåget till Uppsala igår. Höjdpunkten inträffade ungefär i mitten av albumet, då ”Organ Eternal” slingrade sig fram ur hörlurarna. Jag fastnade för instrumentationen, kombinationen av orgel och piano, som lät som någon form av modern barockmusik, och som tycktes innesluta mig i en musikalisk, dimfylld labyrint, vars lugn endast avbröts av de otroligt snygga effekter/underjordiska tjut som lagts på de flödande tonerna, och som till en början fick mig att förvirrat vrida på huvudet för att försöka hitta källan till dem.

Efter att ha sett videon märker jag att denna, ganska väl, matchar den visuella värld som uppstod framför mig; jag vill höra ”Organ Eternal” i det där tillståndet när man snurrat, så fort det går, med armarna utsträckta, runt runt, och när benen inte håller längre. Man faller till marken, kanske under trädkronorna vi ser i videon, och man ligger där, ser tillvaron snurra, och njuter av känslan av tyngdlöshet.

Angel Haze

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Angel Haze

You niggas you ‘bout to be bitches

You bitches about to be Casper

Okej, så en av de bästa helgerna på det svenska festivalåret närmar sig med stormsteg, och under våren och sommaren har ett stort antal artister och band av ypperlig kvalitet stämplats på den färgglada pyramid som utgör Way Out Wests affisch 2013.

James Blake, Kendrick Lamar, Autre Ne Veut, och nu senast: Public Enemy. Scrollar man ned längs line-up:en på hemsidan kan man också glädjas över de många otroligt bra kvinnliga artister som kommer att spendera helgen i Göteborg: Grimes, El Perro Del Mar, The Knife, Taken By Trees, Cat Power, Julia Holter… Det är som att arrangörerna överträffat sig själva i sin förmåga att boka de där allra mest saftiga akterna, som jag så allra helst mest gärna vill se. Men, likt Azealia Banks, kommer jag inte att närvara på årets Way Out West. Jobbet kallar, och jag som alla andra som vill men inte kan vara där, får hoppas att SMHI:s prognos stämmer, och att vädret blir jäkligt nedrigt. “Fan, vad de måste lida där i leran framför The Knife just nu.”

Skämt åsido, så vill jag belysa ett namn som står i lite tråkigt medelstor storlek, ungefär i mitten av affischen: Angel Haze. Jag har alldeles nyligen börjat lyssna på, och falla för, denna intressanta rappare. Redan efter att ha hört bara ett par låtar insåg jag att det här, det är inget som finns i överflöd. Haze har förmågan att komponera sköna danshits, likt tidigare nämnda Banks, som New York och Werkin Girls (se video nedan) – men även låtar som släpper in lyssnaren i känsligare rum, som i smärtsamma Cleaning Out My Closet, vilken behandlar de många våldtäkter hon utsattes för som barn. Hon går rakt på sak i sina låtar, och förmedlar, utan att egentligen behöva sjunga det, att hon inte tar någon skit. Hon använder sig måhända av samma skrytsamma jargong som redan förmedlas på många andra håll inom hiphopen, men hon ger ett tillräckligt moget intryck för att installera respekt hos sin lyssnare redan innan boasten yttras, och med den råa rap-talang hon dessutom besitter, blir hon en av de artister jag sörjer allra mest över att missa i helgen.

Savages – Shut Up

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

savages-band-pic

Jag får ett problem när jag ska skriva om Savages. Instinktivt vill jag hylla dem för det de gör, och för att de är tjejer som gör det. Jag vill säga att det finns få saker som gör mig så glad som att se en trummis som svänger med sin hästsvans, och en sångerska som har rött läppstift, med kaxigt kort frisyr, i samma konstellation. Men jag vet inte om det är att göra dem en tjänst att peka på att de är tjejer, egentligen. Det borde ju inte spela någon roll, och inte deras utseenden heller. Ifall medlemmarna i bandet tycker att jag gör dem en otjänst, så får jag väl vid något lämpligt tillfälle be dem om ursäkt, men jag kan inte låta bli att känna min respekt stiga till skyarna och magen fyllas med stolthet när jag ser band som Savages, och en stor del av anledningen till det är nog just för att de är tjejer. Kvinnor. Det senaste exemplet som jag kände samma sak för (och det var ju några år sen, när-kommer-nästa-album?!) var Warpaint, som jag fortfarande minns hur t-o-t-a-l-t överrumplad jag blev över, när jag såg dem live på Way Out West. Det finns bara inget som gör mitt musikhjärta gladare än när ett band, bestående exklusivt av tjejer, bara sparkar den patriarkala rockhistorien i dess metaforiska skrev och gör sin egen grej, och gör det jääävligt bra. För även om rock, eller post-punk, eller vad det nu mest lämpligt kallas, känns lite daterat och inaktuellt för mig, spelar det av någon anledning ingen roll när det gäller Savages. De flyter upp som en ensam bubbla, och kan inte liknas vid några andra. Jag trodde nog att jag, åtminstone på ett väldigt långt tag, inte skulle kunna gilla ett band bestående av gitarr, bas, trummor och sång. Men när det låter så här bra, och när det är ett gäng AScoola tjejer som levererar det, hur kan man då stå emot?

Friends

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Att välja bra namn och titlar är kanske inte deras starka sida. När man associerar ”Friends” antingen med en uttjatad amerikansk komediserie, eller med ett av Bert Karlsson artificiellt sammansatt dansband från slutet av 90-talet finns det inte mycket kvar till övers för kulturella fenomen som går under samma namn.  Dock passar ju bandnamnet Friends och den annars tveksamma albumtiteln Manifest! ihop på så sätt att i flera av de inledande låtarna sjunger Samantha Urbani om att bygga vänskapliga broar; t.ex. i ”Friend Crush”: ”I wanna be your friend, I wanna ask your advice on a weekday, I wanna plan something nice for the weekend”; några rader som garanterat fastnar i huvudet efter första lyssningen. Budskap om vänskap och kärlek är kanske med andra ord bandets manifest?

Men osäkerheten fortsätter faktiskt. Efter att ha lyssnat igenom Manifest! ett antal gånger, och efter att ha fallit för dess poppiga, rätt fräscha sound ser jag en video på Youtube där bandet framför en av favoriterna, ”Sorry” live, och plötsligt verkar bristerna vara många – kanske särskilt i sångerskans röst, som inte verkar glida lika graciöst i tonhöjderna som på albumet. Kanske är det en bluff, tänker jag då. Är Friends bara ett gäng inte-alls-coola kids från Brooklyn som väldigt gärna vill vara del av den ”scenen”, och kanske inte har så mycket musikalisk grund att stå på? Jag förbereder mig för att inte vilja identifiera mig med dem överhuvudtaget.

Men, nej. Ändå kommer jag på mig själv med att allt oftare vilja lyssna på ”A Thing Like This” och ”Ruins”. Så något måste det ju finnas där. (Man måste ju även bli lite charmad av deras intressanta inslag av svensk text i ”Va Fan Gör Du” som anländer i slutet av skivan.) Deras betoning på slagverk, och sköna blandning av indie pop, punkig sex appeal och funk får mig faktiskt att skrolla till ”Friends” i artistlistan i iPoden nästan dagligen, även om jag blundar när jag trycker på play.

Dirty Projectors kommer till Medis

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

 

I förra veckan släpptes biljetterna till Dirty Projectors höstspelning på Debaser Medis i Stockholm. Jag ska erkänna att Dave Longstreth och hans band utgör ett relativt nytillkommet, och ännu relativt outforskat förvärv i mitt metaforiska musikbibliotek. Trots det har albumet Bitte Orca som släpptes 2009 liksom det senare samarbetet med Björk som resulterade i de sju låtarna på Mount Wittenberg Orca båda tagit mig med storm. Det vore olämpligt att beskriva Dirty Projectors som något annat än ett otroligt spännande och innovativt band; i det konstanta letandet efter spännande album och intressanta sound saktas tiden ner när Amber Coffman, Angel Deradoorian och Haley Dekle sjunger sina förförande ”eh-oh” (för ett första exempel är det bara att vänta ca 30 sekunder in i ”Cannibal Resource” som inleder Bitte Orca). Den psykedeliska körsången kryddar bandet med det där allra bästa First Aid Kit har att erbjuda, men läggs som ett kaxigt täcke över spännande gitarrytmer och beats istället för det mer simpla folk-soundet. Att lyssna på Dirty Projectors är som att ge sig in i en musikalisk labyrint som inte lovar någon klar utväg, men som tillhandahåller en mer spännande upplevelse än de flesta band kan erbjuda idag. Spelningen äger rum den 30 oktober och biljetter finns att köpa hos bl.a. Tickster.