Mr Cool ställer in- Twittervänstern nya Öholmhögern?

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Mr-Cool

Twitter har i dagarna rasat mot rapparen Mr Cools våldsironiska och kvinnoförnedrande texter, någonting som för tankarna till den kristna högern och ett tv-program från 80-talet. Drevet är nymoralistiskt och inkonsekvent, tycker Freddi Ramel.

Året var 1984 och tidningen OKEJ:s chefredaktör Anders Tengner hade blivit inbjuden till ett numera kultförklarat avsnitt av debattprogrammet Svar Direkt med Siewert Öholm. Bandet W.A.S.P., eller ”V.A.S.P. – vi ar säjtans pipel” som Siewert Öholm valde att kalla dem, sjöng låttexter om att knulla som bästar och hade en uppseendeväckande liveshow, vilket fick moralisterna att gå i taket. Anders Tengner fick ensam försvara linjen att låttexter om mord och våldtäkt inte nödvändigtvis behöver betyda att artisten själv är vare sig mördare, våldtäktman eller förespråkare av detsamma. Tengner menade att man även inom musik kan spela en karaktär, men blev ivrigt ifrågasatt av en hel studiopublik av vettskrämda småbarnsföräldrar.

2015 står istället den förment radikala unga, feministiska vänsterrörelsen på det sociala mediet Twitter för den enögda moralismen. Nu med udden riktad mot standup-komikern Anton Magnusson och hans rap-karaktär Mr Cool, som i förra veckan blev bokad till Emmabodafestivalen. Det är skandal och han måste stoppas, menade man. För någon dag sen startades också en namninsamling för att få det verkställt. På onsdagen gick Mr Cool själv ut på sin Twitter och meddelade att nätaktivisterna hade vunnit: konserten ställs in.

Det man reagerar mot är artistens texter, som ofta överdrivet beskriver våldtäkt, pedofili, mord och andra likartat vidriga och stötande ämnen. I Facebookgruppen ”Avboka den sexistiska och rasistiska rapparen”– som i skrivande stund har knappt 1500 likes- antar man dock utan belägg att det är artistens egna åsikter som återspeglas i texterna. Följande står att läsa:

mrcool7

Som bevis på att vi dessutom har att göra med en tvättäkta rasist tar man en tweet som Mr Cool har skrivit, ett medvetet dåligt och helt obegripligt skämt om judar och homosexuella:

mrcool6

Detta gör man utan att berätta att 90 procent av Mr Cools tweets uppenbarligen skrivs utifrån perspektivet av en fiktiv karaktär. Det står också helt klart att subjekten i hans twitterskämt inte utgör dess måltavla. Det är en drift med stereotyper, fördomar och allmän dumhet. Här är fler exempel på Mr Cools twittrande:

mrcool3

Detsamma gäller Mr Cools musik, som man vildsint citerar ur utan att ens försöka tolka det som annat än ett skamlöst propagerande för rashat, våldtäkter och massmord. Är det möjligt att Anton Magnusson spelar på det våldsamma, äckliga och grova som del av den karaktär han valt att kalla Mr Cool, precis som andra artister som bokats till sommarens festivaler? Som exempelvis Tyler, the Creator från hiphop-kollektivet Odd Future, som spelar på Way Out West i Göteborg i augusti. I låten ”Yonkers” beskriver han hur han våldtar en gravid tjej för att sedan berätta för sina vänner att han har haft en trekant. Nedan följer fler grafiska och grova våldtäktsskildringar från Tyler, the Creator:

tyler

Mr Cool verkar inom samma tradition som Tyler, the Creator men också svenska artister som Johnny Bode, Eddie Meduza, Onkel Kånkel och Lilla Lovis (bokad tre år i rad av Emmabodafestivalen), underhållare som alla passar in under paraplybegreppet ”könsrock”. Det är musik som har som syfte att provocera, chockera och äckla, ett fenomen som länge varit en del av i synnerhet hiphopen, hårdrocken och punken i stort. Och det må räknas som en låg form av kultur av somliga, rentav totalt vidrigt och osmakligt. Men förstår inte dessa nätaktivister att man agerat nyttig idiot åt någonting man avskyr? Hela mediasverige har uppmärksammat Mr Cool på grund av drevet. Han har gått från relativt obskyr till rikskänd på bara en vecka, tack vare den ogenomtänkta och affektdrivna stormen av nymoralistisk panik som popvänstern skapat på Twitter.

I en krönika i nättidningen Festivalnytt går man allra längst. Där basuneras det ut att Mr Cool sysslar med ”konst som strider mot de mänskliga rättigheterna”. I rubriken frågar man sig också, lustigt nog, ”när går vi över gränsen?”. Jag kan tänka mig många saker i världen som strider mot de mänskliga rättigheterna, men en skånsk rappare och komiker med pubertala och grova texter är inte en av dem.

Och ska man bojkotta eller stoppa det ena, så bör man rimligen bojkotta eller stoppa det andra. Hip-hopgruppen Onyx är till exempel bokade till Debaser medis den 14e maj. Nedan följer ett utdrag ur deras låt ”Blac Vagina Finda”:

”Leavin the hoes, smackin the hoes, leavin em on the subway / Lost without a care but can’t walk cause that ass is broken (…) Ya don’t stop, And ya don’t quit, We’re gonna be fuckin some bitches kid…”

Var är Facebook-gruppen för att bojkotta Debaser?

Och var är Facebook-gruppen för att bojkotta Way Out West?

Ja, vart går egentligen Twittervänsterns gräns?

 

 

 

En liten text om Skwee

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

skweeeNär man pratar om stadsdelen Flogsta tänker nog de flesta Uppsala-infödingar på gråa höghus, studentkorridorer och unisona ångestvrål från balkongerna.

Vad många inte vet är dock att den är internationellt känd som en central punkt för den minimalistiska electro-genren Skweee. Genren uppkom under mitten av 00-talet i Sverige och Finland, mer specifikt i Uppsala med skivbolaget Flogsta Danshall och Åbo med skivbolaget Harmönia, av ett gäng musikproducenter som hade ett stort intresse för gamla analoga synthesizers.

Daniel Savio, även känd under sitt alias Kool DJ Dust och som medlem i electro-gruppen Hundarna Från Söder, kan räknas som en av genrens pionjärer och mer namnkunniga företrädare. Det ska ha varit han som under en ölfylld finsk-svensk barkväll myntade begreppet Skweee, som ett uttryck för att genren ämnar ”klämma ur” (”squeeze out”) de mest intressanta ljuden ur gamla klassiska syntar och trummaskiner.

Skweee är i många avseenden en våt dröm för retroromantiker inte bara på grund av vurmandet för blip-bloppiga syntljud, utan också för att nästan samtliga skivsläpp görs på klassisk, hederlig 7’’-vinyl i begränsad upplaga. Med det sagt är det orättvist att stirra sig blind på det retrospektiva i genren och se det som en kulturyttring som endast intresserar sig för att blicka bakåt och romantisera en förgången tid. Vad genren står för är snarare att plocka godbitarna från electrons begynnelse och med ungefär samma medel som då skapa någonting helt unikt för framtiden. Att man väljer att utnyttja 7’’-formatet istället för att göra 12’’- maxisinglar är också det en tydlig manifestation för ett unikt tankesätt.

Under förra året utkom två 7’’ på Flogsta Danshall, däribland finska Perttu Häkkinen alias Randy Barracudas ”This is the Barracuda Speaking”. Har man en nidbild av Finland som ett osvängigt land med en stor passion för opera-metal och inhemsk tango, bör man definitivt få sig en tankeställare när man hör Randy Barracuda. Här står funken i fokus och ett sväng av guds nåde produceras av den smittsamma lo-fi basen och de delikata lead-syntarna. Titelspåret visar också med all önskvärd tydlighet vad som är en av Skweee-genrens stora förtjänster: det överskrider sällan 110 bpm. Det tillåts att gå långsamt för att främhäva detaljerna, som den mästerliga basgången med lika delar Afrika Bambataa & the Sonic Force som Bootsy Collins.

B-sidan ”10 Rock” är också den riktigt härlig i sin hip-hopiga minimalism och beskrivs av Randy Barracuda själv som ”Finsk-ugrisk G-Funk”. Det märkligaste är väl att beskrivningen känns helt rimlig trots sin uppenbara tramsighet. Den numera klassiska samplingen av den höga orientaliska syntslingan i Ohio Players ”Funky Worm” som utnyttjades av bland andra N.W.A. och Snoop Doggy Dogg under början av 90-talet har nämligen definitivt inspirerat Perttu Häkkinen till denna galna Skweee-tolkning av G-Funk eran.

”This is the Barracuda Speaking” 7’’ är en perfekt homage till electrons begynnelse och hip-hopens guldålder utan att det någonsin blir riktigt pastisch-artat eller skitnödigt.

Skweee-plattor gör du bäst i att köpa från internetshoppen SKW-ICA.

Lyssna på Flogsta dancehall-artister på Sound cloud.

 

Undercover Funk Soldier

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

andyp

Norrköpings svar på Prince, Kaah, gjorde i år en efterlängtad comeback med albumet ”Matcha Din Look”. Efter bejublade spelningar på Mosebacke och Way Out West i somras och Pustervik och Debaser medis nu i höst uppbackad av sitt band Jideblaskos, verkar Sverige återigen vara moget för svängig och lekfull Minneapolis-funk. Men vilka är Jideblaskos? Och framförallt, vem är Kaahs ständige vapendragare Andy P?

Under Kaahs cirka tio år långa avbrott från musikbranschen har bandet Jideblaskos aldrig slutat. Viljan att fortsätta förfina sitt hantverk har varit för stark. Gitarristen  ”Direktör Daion”, Andy P, eller Andy Pfeiler som han egentligen heter, har sedan senaste Kaah-skivan, ”Jideblasko International”, hunnit med att inte bara släppa tre skivor under eget namn varav en tillsammans med Jideblaskos, utan även turnerat och spelat in musik med Sveriges funkgigant Nils Landgren och hans Funk Unit. Han är länken mellan två svenska funkparalleller: Kaahs streetiga och hip hop-influerade Minneapolis-funk och Nils Landgren Funk Units arrangerade och R&B-iga Jazzfunk.
Jag träffar Andy P i hans lägenhet i Midsommarkransen. Man kan direkt ana vad han betraktar som sina musikaliska milstolpar, då ett tiotal album och singlar satts upp för beskådan på några hyllor intill hallen. Kaah’s andra skiva ”Soulrebell”, de två soloskivorna ”Day One” och ”Music And Movement” och Nils Landgren Funk Units ”Funk For Life” är bara några av de alster som givits en hedersplats. Skivan ”Soulrebell” var den första som Andy var med och producerade tillsammans med Kaah, efter att de träffats några år tidigare.

-Vi började jobba som personliga assistenter åt samma snubbe, en rullstolsburen man. Så det var en ren slump att vi träffades egentligen. Han hade precis släppt ”Kaahlender” som han gjorde tillsammans med Christian Falk och jag hade just köpt min första musikdator och börjat göra demos.

I en studio på Drottninggatan som Andy fått tillgång till gratis gjorde han och Kaah låten ”Gör vad du gör”. Samarbetet mellan de två fortgick i ett år tills resultatet blev den första fullängdaren ”Soulrebell”.

-Båda hade ju kneg vid sidan av, så vi försökte tajma det där, vi jobbade ju i princip varje dag. Vi försökte pussla lite, för vi hade olika pass. Vi fick försöka jobba med musiken när det överlappade. Till en början kanske vi hade 80 % arbetstid men i takt med att musikskapandet tog mer tid drog vi ned på arbetstimmarna som assistenter.
-Det var liksom BMG och Peter Swartling som backade ”Soul Rebell”, så det var ett sällsynt bra tillfälle. Det var ju fantastiskt att få möjligheten att få göra en sån grej och bli trodd och dessutom få betalt för det. I dagens klimat jävligt bra betalt.

Som producent och professionell musiker var det här, kring millenieskiftet, som Andy P började. Branschens utveckling och turbulensen kring den under 00-talets första år med nya konsumtionssätt av musik och den så kallade ”skivbolagsdöden” var någonting som han upplevde i realtid. Han är idag ambivalent inställd till vilken era av branschen han föredrar.

-Det var fult att ge ut en skiva på eget bolag då. Det är det som är bra idag, det spelar ingen roll hur du släpper det. Men på den tiden kunde samtidigt majorbolag ha ett intresse av att släppa lite smalare grejer. De gav ut smalare grejer med en viss uppbackning. Idag får du inte det utan måste förlita dig på någon sorts YouTube-hype. Det fanns mer pengar i branschen förut, pengar att bekosta en inspelning även om det inte var ultrakommersiellt liksom.

Under åren 2002-2005 var musikbranschen inte bara i Sverige utan också internationellt i djup kris. När Andy hade jobbat klart med sin första soloskiva ”Day One” fick han uppleva det den hårda vägen när det skivbolag som skulle ge ut albumet, Edel Records, plötsligt var tvungna att lägga ner sin verksamhet i Sverige. När han sedan försökte ta sin musik till andra svenska bolag var det ”tvärkört”. Det var få skivbolag som hade råd att skriva kontrakt med någon och det var många artister som fick sparken.

-Det var förjävligt, skitjobbigt. Det kändes otroligt deprimerande, men jag fick loss rättigheterna till musiken. Men jag fick bara loss hälften av budgeten, vilket gjorde att jag hamnade i en ganska knepig ekonomisk situation just då.

För att lösa det ekonomiska och få råd att till slut ge ut skivan, som släpptes två år senare, vände sig Andy P till tv-branschen för att göra musik till miniserien ”Det Brinner!” Han  kunde ta ledigt i ett halvår och avsluta arbetet på det mörka kapitel av musikkarriären som skivan ”Day One” hade inneburit. 2004 släpptes den på det egna bolaget Daion Recordings.
Som frilansande musiker säger Andy P att han delvis utvecklades av händelsen. Han gör jobb under perioder för att finansiera de egna projekt som betyder någonting på riktigt. Han poängterar ofta att det är livsviktigt i yrket som frilansare att ”mata själen”. Att genomföra spelningar och sälja sin talang till artister som gör musik som man inte själv har en personlig relation till hör frilansyrket till, men det personliga musikskapandet, att få utveckla sin egen musikalitet och spela musik som man har en passion för, är livsviktigt för att hålla spelglädjen uppe. Den insikten nåddes framförallt efter en frilansspelning med Jideblaskosbasisten Thobias Gabrielsson.

-Vi hade gjort ett skittråkigt gig i skärgården någon gång runt 2007. Ett halvår senare fick Thobbe nån sorts jävla ansiktsförlamning, halva ansiktet hade liksom avdomnat av nåt slags stresssymton. Allmänt otillfreds med livet liksom. Någonstans där bestämde vi oss för att nu måste vi fan hitta på någonting. Vad är det som har gjort att vi har tyckt att det har varit ok att vara frilans tidigare? Jo, men vi har alltid haft någonting på sidan: spelat med Kaah, haft funkklubb i två och ett halvt år. Vi har alltid haft nånting som vi gör för kärleken till musik liksom, och nu har vi inte haft det på mer än två år, det var det som var felet.

Arbetet med soloskivan ”Music and Movement” började kort efter den tråkiga skärgårdsspelningen, för att ge utlopp för den egna kreativiteten i en tid då han tackade ja till alltför många jobb. Sedan dess har han varit mer selektiv också i de uppdrag han tagit som frilansmusiker. Han väljer oftare bort någonting som ger bra betalt framför saker som utvecklar det egna hantverket. Sedan 2009 är han fast medlem i Nils Landgren Funk Unit, ett band som kan beskrivas som nästintill en svensk funkinstitution, efter ett år av flitigt vikarierande.

-Jag har nog en av de bästa gigen man kan ha i Sverige med Nisse. Nu har vi inte jättemånga spelningar inbokade just nu, men i alla fall lite då och då. Så jag har ändå varit rätt lyckligt lottad i de uppdragen. I princip allting jag har gjort liksom, som jobb, så att säga, på uppdrag de senaste åren, vid sidan om mina egna grejer, har varit grejer som jag tycker är kul och det är en jävla lyxsituation.

2013 har också arbetet med Kaah tagits upp igen, efter 10 års avbrott från den svenska musikscenen.

-Han ringde upp alla i det gamla gardet i våras. Han hade pillat själv ett tag med inspelningen. Jag kom över och vi ställde in en liten fyra watts förstärkare i vardagsrummet, så satt vi i sovrummet och spelade in. Jag la på gitarrer på skivan då så den här gången har jag inte varit inblandad i produktionen, utan bara spelmässigt liksom. Han ringde som sagt bandet och kollade om vi var tillgängliga, vilket vi var, så då körde vi! Så får vi se, det återstår att se hur mycket det blir.

I början av 2014 väntar en Kina-turné med saxofonisten tillika Funk Unit-medlemmen Magnus Lindgren och i februari släppet av den nya soloskivan ”FutureMan”. Andy P beskriver den som en soulig funkplatta med avtryck från såväl Teddy Pendergrass som Prince och Sly Stone. Med ett leende förklarar han att det inte riktigt är den typ av musik som säljer och hamnar på topplistan men att det finns en stor frihet i det. Man behöver inte tänka i hits och singlar, utan kan fokusera på att göra precis det kreativiteten önskar. Han visar mig några av de färdigmixade spåren och påpekar triumferande att ingen låt på den nya skivan är under fyra minuter.

Precis innan jag ska bege mig från lägenheten berättar han om den andra singeln från skivan, som släpps nu i höst.

-Den heter ”Undercover funk soldier”. Så den är lite talande för hur jag ser mig själv och mitt verkande för funkens bästa. Jag går inte runt med en jättehatt och stjärnglasögon liksom, utan jag kör lite mer undercover, haha!