Way Out West 2014 – En sammanfattning

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Blood_Orange_Photo_By_Shawn_Brackbill_04

Årets upplaga av Way Out West har anklagats för att inte lägga lika mycket pengar på artisterna som tidigare år. Det kanske stämmer, men för mig personligen spelade detta mindre roll. Årets Way Out West fokuserade på artister helt i min smak, från ikoner från 90-talets lofi-scen som Natural Milk Hotel, Slint och Bill Callahan till några av nutidens mest trendiga namn som Jungle, Blood Orange och Linda Pira. Jag läste i dagstidningen Metro hur några journalister uttalade sig om Way Out Wests höjdpunkter och hade personligen inte sett någon av de konserter som nämndes trots att jag aldrig tittat på så många konseter på en festival tidigare i mitt liv. Vad säger då detta? Jo, att Way Out West i år lyckades rikta sig till en blandad publik och jag tänkte skriva några rader om tre spelningar som jag själv såg som Way Out Wests höjdpunkter.

1: Blood Orange på Linné

Förutsättningarna kunde ha varit bättre. Blood Orange spelade tidigt på dagen i ett varmt tält då de flesta fortfarande var bakfulla och trötta men yttre omständigheter spelade mindre roll när frontmannen Devonté Hynes äntrade scenen på kryckor och med ett stort leende. Jag har aldrig sett en spelning som svängt så mycket och den övriga publiken verkade instämma, låtar som You`re not good enough och Uncle Ace gjorde det omöjligt att stå still och när Hynes började sjunga på Kindness House i den avslutande balladen Time Will Tell gick det inte annat än att konstatera att jag precis sett en av de bästa konserterna i mitt liv.

2: Slint på Linné

Jag var inte bekant med Slints musik innan Way Out West trots att jag upprepade gånger sett det svartvita omslaget med medlemmarna i vatten. När en kompis för någon månad sedan rekommenderade bandet lyssnade jag uppmärksammat och fastnade snabbt för deras mörka, hårda och märkliga pop. Bandet spelade hela sin skiva Spiderland och trots att det var över 20 år sedan albumet släpptes kändes musiken tidlös men samtidigt frånvänd, inte liknande någonting jag hört tidigare. Live lät bandet minst lika bra som på skiva, gitarrerna i Bredcrumb Trail var skrikandes, medan Washer var vacker melankoli. Bäst blev det i Good Morning, Captain som både lät vacker och skrämmande på samma gång.

3: Bill Callahan på Azalea

Det var glest framför Bill Callahan och oväntat att låta honom spela på en av festivalens största scener. Detta verkade dock inte påverka Callahan som sjöng bättre än någonsin och inledde konserten med The Well från fantastiska Smog-skivan A River Ain’t Too Much to Love. Callahan var uppklädd i ljus kostym och solglasögon och hade med sig ett duktigt band som gjorde sitt bästa för att förstärka Callahans ord. Den enda invändningen jag har var att det var något för många ballader men det är också en av Callahan styrkor. Han leker med lugnet och tystnaden som i One fine mornining, en sång han aldrig låter ta slut.

Slutligen vill jag slå fast att Way Out West 2014 bjöd på många bra spelningar och höll en ovanligt hög nivå som festival betraktat. Trots Outkasts sexsistiska videoshow, regnet under lördagen och den på tok för dyra ölen så kommer jag helt klart åka tillbaka nästa år för att ännu en gång få liknande upplevelser som när jag hörde Les Big Byrd spela den vackert vemodiga Vi borde prata men det är för sent på den teaterliknande Rondo. Plötsligt mindes jag varför jag en gång i tiden prioriterade cd-skivor framför relationer, mat och annat flyktigt.

Kommentera