Damon Albarn – Everyday Robots

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_null_1.jpg

Det händer att jag blir förvånad över att popmusik fortfarande kan påverka mig så mycket.

Rädslan kommer ibland krypande att musik inte kan beröra mig på samma sätt som när jag var femton år. Att musiken inte längre håller mig vaken om nätterna och får mitt hjärta att slå snabbare slag. Tanken gör mig nedstämd men rädslan är alltid outgrundlig, plötsligt upptäcker jag ny musik som ger mig hopp om livet, så är fallet med Damon Albarns nya skiva.

Jag har alltid betraktat Damon Albarn som begåvad men som en person som inte riktigt kan ta till vara på sin talang. Vissa Blur och Gorillaz-låtar håller jag högt och projektet The Good The Bad and The Queen älskande jag visserligen men förra skivan i eget namn tyckte jag var en axelryckning. Därför var mina förväntningar lågt ställda på Everyday Robots, det var innan jag hörde Heavy Seas Of Love, en låt tillsammans med Brian Eno som kan vara det bästa Albarn komponerat sedan The Universal. I själva verket är det en ordinär poplåt med melodin i centrum och det är talande för hela skivan.

Albarn har slutat krångla till det och har istället börjat koncentrera sig på att skriva bra låtar. Lonely Press Play är lika vacker och igenkännande som sin titel, en tilltröst till musiken som jag inte trodde behövdes efter man blivit 25 år fyllda. Hostiltles är briljant i sin enkelhet och trummaskinen i Photographs får låten att växa till en av Albarns bästa ballader. Jag kan använda slut på alla mina superlativer för att beskriva Everyday Robots men det är den faktiskt värd. Damon Albarn har gjort ett modernt mästerverk.

Kommentera