Bill Callahan – Dream River

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

callahan100913w

Årets mest efterlängtade skiva är äntligen här. ” I’ve got limitations, like Marvin Gaye” sjunger Callahan i skivans första låt The Sing som sätter tonen för Dream River som är en uppvisning i hur Callahans mörka sånger skulle låta genom ett ett romantiskt skimmer. Betoningen på romantiskt är inte anmärkningsvärd om man inte tidigare lyssnat på Callahans musik men för oss redan invigda är det den största skillnaden i jämförelse med hans tidigare skivor. Tidigare i år kunde man läsa att Dream River skulle vara ”the most sensual and soulful record of his twenty-plus-year career” och jag kan konstatera att det är ett påstående som stämmer.

Trots detta är det inte en speciellt lättlyssnat skiva. Melodierna är inte lika direkta som på föregångaren Apocalypse och ljudbilden är mer komplex än på Sometimes I Wish We Where An Eagle från 2009. Det dröjer några lyssningar innan jag kan omfamna Dream River till fullo men när jag väl gjort det så vill jag inte sluta lyssna på den. Texterna är som vanligt ett kapitel för sig själv när det gäller Callahan och på nya albumet är de inte lika mörka som vanligt. Callahan konstaterar bara det han ser och det han ser kan uppfattas både som vemodigt men ofta romantiskt som i fantastiska Winter Road där en rad lyder:

”Time itself means nothing
But time spent with you”

Kanske har Callahan hittat kärleken eller så har han helt enkelt tröttnat på att skriva rader som omfamnar grekisk mytologi och trasiga hästar. I vilket fall som helst kan jag redan nu konstatera att han gjort ännu ett mästerverk och årets bästa skiva.

Kommentera