Earl Sweatshirt – Doris

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_EARL.jpg

När min favorit från hiphopkollektivet Odd Future släpper en ny skiva, den första officiella fulländaren på ett stort skivbolag är förväntningarna höga. På twitter visade Earl Sweatshirt sitt missnöjde over Jay-z:s senaste skiva Magna Carter Holy Grail och skrev bland annat “if you really fucked with magna carta the unfollow me” och på sätt och vis kan jag förstå Earls kritik mot världens kanske största rappare. Earl representerar en ny hiphop som aldrig skulle drömma om att rappa om Tom Ford- kostymer eller göra jämförelser mellan sig själv och Pablo Picasso och Michael Schumacher. Poänglöst skryt aktar sig Earl för, istället berättar han om en smutsig vardag som känns verklig trots att han knappast lär bo i en trailerpark.

Albumet är nonchalant, hårt, och knappast tillräckligt politiskt korrekt för att rekommenderas på en feministisk blogg av detta slag. Texterna är i sina stunder obehagliga, nästintill vidriga, dock tilltalas jag av den här hypnotiska, mörka hiphopen som ändå är utformad med glimten i ögat.

Humorn har alltid varit närvarande när Odd Future gör musik men Earl är inte lika tydlig i sin musik angående hur vi lyssnare ska tolka honom. Detta är dock en intressant aspekt av Earls musik, Tyler The Creator kan exempelvis bli enformig med att älta sin relation till sin pappa och sitt böghat medan Earls texter känns betydligt mer mångfacetterade. Förutom texterna så är beatsen oerhört snygga. Jag tänker ofta på Shabazz Palaces under lyssningens gång och Odd Futures mest minimalistiska stunder. Asap Rocky får ursäkta, trots att det är för tidigt att säga så pekar mycket på att Earl Sweatshirt har gjort årets bästa hiphop-skiva.

Kommentera