Kristian Gidlund – en sommarnatt i juli

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

gidlund

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var en sommarnatt i juli. Min flickvän hade somnat med näsan i boken. Min sömnlöshet var däremot total. En sorts sömnlöshet, där jag inte heller orkar att göra något: inte lyfta på ögonlocken, inte kliva upp ur sängen, inget. Det enda som går att göra är att grubbla och att lyssna. Just denna natt tänkte jag på döden. Om en död som ligger nära till hands, för en man i min ålder. Nämligen Sugarplum fariys trummis. 

Kristian Gidlinds sommarprat hade jag hört redan innan. Det var hemskt gripande, med just en verkligt närvarande död i centrum. En död som ligger runt hörnet. När han berättade om det barn som han älskar så högt – men som han heller aldrig kommer att få möta – grät jag. Jag var alltså i denna stund på ett sömnslöst existentialistiskt humör, varför en komplettering av sommarpratet vore passande. Och jag visste att även podcast-Sveriges intervjumästare Värvet hade intervjuat honom. Så jag lyssnade.

Gidlund hade en stillsam ton i sin mun. Ett svårmod som kanske endast vetskapen om att man snart ska dö, kan frammana. Döden är fascinerande, märklig. Vi ska ju alla dö. Det gör mig ledsen att vi alla ska dö. Att jag ska dö. Att alla jag känner en dag är döda. Det är svårt att förstå- vi är ju här nu! Vi kan ju inte bara sluta upp att vara? Upphöra helt. Gidlund har cancer i stora delar av sin kropp. Och han vet att han snart ska dö. Han lever i dagsläget på ”lånad tid” som han uttrycker det.

Kristoffer Triumph, som är Värvet, frågar om han inte är rädd för döden. ”Näe, det är klart att det känns olustigt. Jag rusar ju inte mot döden, med utsträckta armar och ett flin som jag inte haft på flera år, det gör jag ju inte. Men jag kan ju inte gå runt och vara rädd för döden. Jag måste ju göra det. Jag måste ju dö”, svarade han. Och de orden sjönk in i mitt bröst och nästan förlamade mig. Jag måste ju dö. Det finns inga om och men, inga alternativ. Likt alla andra måste jag dö. Det är en del av mig som person. Jag kände mig lite tryggare i den tanken. Men helt tillfreds med att dö, det kommer man väl aldrig att bli.

Gidlund berättade även att precis innan han först fick besked om sin cancer, satt han och skrev en intervju med Tallest man on earth. För att komma i rätt stämning lyssnade han på en av dalmasens skivor. Efter att han hade fått beskedet, återvände han till sin dator. För att landa i det som just höll på att ske i hans liv, tryckte han helt enkelt på play. Tallest mans musik spelades förstås, och han lät beskedet sjunka in, tillsammans med Where do my bluebirds fly, vilket var den låt som råkade finnas där, i den stunden. Låten blev naturligtvis speciell. Kanske dödens soundtrack på något vis. När så intervjun var slut och jingeln rullat färdigt, hör man åter Triumhs röst. Först avslutar han det hela på sedvanligt vis, där han tipsar om Gidlunds Twitter osv. Sedan spelar han låten. Jag försökte att sätta mig in i det som Gidlund kände, då han försökte insupa att han hade cancer, samtidigt som han hörde musiken. Känslan är märklig. Låten representerar ett uppjagat, smått kringirrande, svårmod. Uppgivet, upprivet svårmod. Jag vill inte dö, tänker jag.

Allt föll i tystnad och jag kunde höra vinden slita i knutarna. Jag satte mig upp i sängen och tog mig om pannan. Jag tänker att när man dör, så berörs man inte längre av det som är livet. Man berörs inte av att man är död. Det hela är ju svart. Man är borta. Ens tankar finns inte längre och därför kan man inte heller grubbla över döden. Jag kan tycka att det är en betryggande tanke. Tragisk, men kanske ändå en sorts tröst.

Som avslutning kommer dock inga tröstande ord. Endast något svårt, som även jag upplever dagligen. Gidlund menar nämligen att han alltid känner sig ledsen, kluven, då han är som gladast. ”Jag ser och känner hur vackert det är. Men jag vet att det kommer att ta slut.” När han då är lycklig. När allt är fint. Det är då han inser vad han allra minst vill mista. Trots att jag inte ligger för döden än, vad jag vet, så känner jag ofta likadant. I lyckan, finns alltid ett vemod. För att det är det vackra som döden kommer att beröva mig på.

Kristian Gidlunds sommarprat

Kristian Gidlund i Värvet

Kristian Gidlunds blogg

Kommentera