Jan Johansson – Jazz på Svenska / Jazz på Ryska

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_Instant_2.jpg

Det finns skivor så genomarbetade och fantastiska att deras innehåll kan diskuteras I timmar. Skivor som är så intressanta i teorin att de oftast både blir intressanta och bra även i praktiken. Jag tror att de flesta musikintresserade suttit och diskuterat frågor som hur David Bowies droganvändande färgade av musiken på hans bästa album Station To Station, ifall Kanye West någonsin varit bättre än när han på My Dark Twisted Fantasy valde att sampla Aphex Twin eller vad det är för gitarrstämningar My Bloody Valentine använder sig av på Loveless. Det här är frågor som kan aldrig kommer bli inaktuella och förstärker skivornas storheter.

Sen finns det skivor som det inte finns så mycket att diskutera kring, musiken talar sitt tydliga språk och har ett anslag som gör att ackorden och tonerna känns större än livet själv. Det finns inte många skivor som faller under denna kategori men Jan Johansson lyckades med konststycket att göra två skivor som gör just detta.

Många har samma relation till Jan Johansson som jag själv. Det började i barndomen genom att föräldrarna spelade hans musik, man tyckte musiken lät fin som barn och sedan upptäckte man musiken själv när man blivit lite äldre. Egentligen behövdes inte musiken för att bli tilltalad, smaka på titlar som Kvällar i Moskvas förstäder, Visa från Rättvik och Jag broderade till gryningen. Titlar som är lika mycket poesi som låttitlar.

Jazz på Svenska och Jazz på Ryska är de skivorna jag gillar mest ur Johanssons diskografi och är även hans två mest uppmärksammade skivor. De här två skivorna återkommer jag ofta till på sommaren, jag vet inte varför men på något vis är det passande att i värmen höra folkvisorna. Jag hade inte lyssnat på Jan Johansson på länge när jag i början av juni plockade fram Jazz på Svenska och det dröjde inte länge förrän jag började rysa av välbehag.

När jag lyssnade på skivan på väg till jobbet fick Polska från Medelpad mig att stanna upp och jag satte mig ner på en bänk och tittade på vattnet som omger Djurgården i solskenet. Ett behagligt lugn spred sig i min kropp och tonerna från pianot kändes som det perfekta soundtracket för en sommardag. Det skulle vara lätt för mig att skriva om hur naturligt det låter när Jan Johansson smeker pianotangenterna eller hylla Georg Rydels briljanta basspel men detta är faktiskt ingenting jag reflekterar över när jag lyssnar på musiken.

Istället ser jag framför mig gröna och mäktiga skogar, känner smaken av iskall limoncello, minns hur min morfar högg ved i Rosshyttan när jag var barn och tänker på hur min flickvän doftar i håret. Jag skrev tidigare om att det finns musik som känns större än livet och jag kan inte sammanfatta Jan Johanssons musik på ett bättre sätt.

En reaktion på “Jan Johansson – Jazz på Svenska / Jazz på Ryska

  1. Roligt att läsa din krönika … det är märkligt hur olika människor kan uppfatta konst och musik. Själv kan jag inte lyssna på Jazz på… skivorna utan att börja storgråta… men det är inte alltid det sämsta det heller.

Kommentera