Future Bible Heroes – Partygoing

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

MERRITTT_Instant_2.jpg

Det fanns en tid då Magnetic Fields var världens bästa band. Det hela började som ett Abba-influerat och synthbaserat band som sjöng söta popsånger för att sedan utvecklas till något oerhört större. På 69 Love Songs så föll alla bitar på plats och bland den briljantaste lyriken den här världen har skådat, som i ena stunden refererade till Albert Camus för att nästa stund sjunga om att knulla som kaniner sammanstrålades musiken av den röda tråden utav de ljuvligaste melodierna jag hört. Få skivor har spelats så mycket i min stereo som 69 Love Songs, inget band har jag citerat på fyllan lika mycket som Magnetic Fields och Stephin Merritt fick mig dessutom att våga försöka skriva popmusik själv. Magnetic Fields musik gjorde att livet kändes enklare och få band har påverkat mig så mycket som dem.

Det är inte så konstigt egentligen eftersom Stephin Merritt var den mest självklara popstjärnan sedan David Bowie fast ändå på ett helt annorlunda sätt. Han gestaltades som en sur, bitter gubbe som lät sina ord stå i centrum och det var precis en sådan popstjärna världen ville ha; någon som skrev texter som betydde någonting och lät just detta vara det väsentliga. Hur lever man upp till att ha skrivit 69 av de bästa kärlekslåtarna som gjorts? Det går inte trots att Merritt gjort goda försök, exempelvis älskar jag den starkt Jesus and Mary Chain-influerade skivan Distortion från 2008 där distade gitarrer gjorde allt för att försöka gömma Merritts melodisinne men efter detta så har allting gått med klarspråk åt helvete.

Det började med Magnetic Fields skiva Realism. Allt som gjorde Merritts musik så tilltalande hade försvunnit och förutom en hyffsad låt (You must be out of your mind) så kändes materialet på Realism som någonting Merritt slarvigt skrivit på en kafferast. Nästa skiva var ännu sämre, Love at the Bottom Of The Sea. Denna skiva är det sämsta Merritt varit inblandad i under hela sin karriär och när jag nyligen hörde att Merritts gamla band Future Bible Heroes skulle släppa en ny skiva var förväntningarna inte direkt höga men de här två skivorna senast i bagaget.

Jag laddande ner skivan och blev förvånad. Att göra musik under ett annat namn verkar ha fungerat som en nytändning för Merritt som plötsligt gjort sin bästa skiva sedan redan nämnda Distortion. Partygoing innehåller många fina låtar (Let`s Go To Sleep, When evenings fall on Tinsletown, Living, Loving, Partygoing) med melodierna i centrum som det sig bör vara i Merritts fall. Det är befriande att höra en låt som All I Care about is you som är en enkel kärlekslåt där Merritt inte försöker vara rolig utan bara låter uppriktig i sin hyllning till kärleken.

Att använda sig av synthar och trummaskin fungerar lika utmärkt idag som det gjorde på de två andra skivorna Future Bible Heroes släppt och sånginsatserna från Claudia Gonson är lika fantastiska som alltid. Partygoing påminner en hel del om Magnetic Fields skivor Get Lost och Holiday både genom produktionen men även hos texterna som ännu en gång känns angelägna. Tyvärr är skivan väldigt ojämn och innehåller några låtar som borde stannat kvar i studion och Partygoing kan inte mäta sig med Magnetic Fields bästa skivor men det är en skiva som gör mig glad och det är ett gott betyg om något.

Kommentera