Broken social scene – en minnesexposé

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Broken social

Något radioprogram i P1 klämmer in ett stycke Almost crimes av Broken social scene. Jag sätter mig ner, suckar högt, skruvar av radion och drar igång Stars and sons, en låt utan motstycke. Jag kastas omgående tio år tillbaka, till en sommar i en helt annan tillvaro. För starkast läsupplevelse, klicka igång respektive låttitel, till varje stycke. 

Capture The Flag

Jag vaknar tidigt om morgonen, när klockan ringer. Ingen annan är hemma. Brorsan bor i Borlänge med sin tjej. Mor och far och syster är i sommarstugan. Själv ersätter jag mamma på hennes jobb under hennes fyra semesterveckor. Jag har just lärt mig dricka kaffe, men än gör jag det inte direkt på morgonen. När jag har anlänt till jobbet tar jag dock en kopp. Jag minns kaffeautomatens sotiga smak. Huruvida det hade att göra med att exakt allt på denna arbetsplats var oljigt, eller om kaffet faktiskt smakade så, vet jag inte.

KC Accidental

Ja, allt var oljigt på denna arbetsplats. Exakt alla papper. Hela gubbarna. Tangentbordet. Skrivbordsstolen. Allt var oljigt. Min plats, på denna arbetsplats, var i kontoret. Ett av få. Där skötte jag det administrativa. Jag skapade ordrar, konterade, sorterade följesedlar och godkände lönerapporter. Ute i verkstaden, som denna arbetsplats främst bestod av, reparerade man skogsmaskiner. För detta var en skogsmaskinsverkstad.

Looks Just Like The Sun

Det är alltså ännu morgon. I sinnet sover jag fortfarande. Gubbarna är däremot överdrivet pigga. En av dem har varit där sedan 5 på morgonen för att han vill jobba in lite timmar eller sluta tidigare eller vad det nu var. Skämtar och skojar på ett sätt jag inte förstår. Det är varmt. Den tidiga solen ligger på fönsterrutan och jag vevar ner persiennerna. De där arbetsuppgifterna jag räknade upp förresten, de upptog på sin höjd 5 % av min arbetstid. Så nu hade jag de två första timmarna framför mig. De tråkigaste timmarna. 07.00-09.00. Jag hatade de timmarna. Jag var otäckt trött och jag hade inget att göra. Lyssnade på morgonpasset förstås, men mest längtade jag efter radioföljetongen som var klockan nio varje morgon. Men dessa två timmarna surfade jag Lunarstorm och Helgon. Resedagböcker. Kollade om det fanns några nyheter om sommarens festivaler. The soundtrack of our lives till Storsjöyran! Grymt! Vi åkte dit några somrar i rad. Lättillgängligt och kändes väl mer okej för mina föräldrar. För på Hultsfred fick jag då inte åka. Inte än.

Pacific Theme

På helspänn lyssnar jag på radioföljetången. Den var alltid så kort. Tomhet när den var slut. Skruvade igång Pacific theme av Broken social scene för att få lite stämning. Snart förmiddagsfikat. Gick alltid efter att alla gubbar hade gått. Ville ha så lite som möjligt med dessa människor att göra. Bröliga, förutsägbara gubbar med oljiga händer. Jag hade ingenting med dem att göra, även om jag i viss mån växt upp i deras närhet. Jag lärde mig kanske vad jag ville ta avstånd från.

Anthems For A Seventeen Year Old Girl

Mamma jobbade som ensam kvinna på skogsmaskinsverkstaden. Jag kommer aldrig att glömma när den enda andra kvinnan hon haft som arbetskamrat i sina snart 30 år på den här arbetsplatsen, plötsligt slutade. Eller hon blev nog uppsagd. Jag var med. Mamma grät. Fy vad hon grät. Jag trodde att någon hade dött. Förstod ju inte. Var så ung. Men sedan då tio år tillbaka var hon alltså ensam kvinna. Gubbjävlar som ”skämtar lite” och tar henne på röven. Almanackor överallt. I fikarummen. Almanackor fyllda med ett enda motiv: lättklädda eller nakna kvinnor. Jag minns att mamma kämpade för att få bort dessa. Vid något tillfälle rev hon ner alla. Men hon förlorade. De sattes upp igen. De var många, och alla var män. Mamma lärde sig att hantera detta, blev hård, lät det vara. En sak till förresten. När mamma började på sitt arbete var det kutym att kvinnor fick sämre lön än män. Sedan dess har hon alltid fått procentuell ökning, precis som alla andra. Idag får hon det fortfarande. Procentuell ökning på den ingångslön hon en gång hade. Hon halkar med andra ord fortfarande, än idag, mer och mer efter gubbarna i lön. Än idag är hon segregerad som kvinna på så otroligt tydliga sätt.

Cause = Time

Dagen fortsätter. Jag sneglar lite på en naken kvinna på väggen. Lär mig hur kvinnor ska se ut. Ser sedan på mammas kalender med män, som gubbarna gav till henne i present för att ”skämta lite” med henne. Skaffar en skärmsläckare, där en man går omkring på en öde ö och försöker att skapa en tillvaro. Gör en massa tokiga saker. Om man följer med noga på vad som händer, så gör han ibland helt nya saker. Slår en volt eller något. Jäklar vad jag blev uppjagad när något nytt hände! Det var som att se på en film. Allt utvecklades och tycktes aldrig ta slut. Inväntar lunchen.

Shampoo Suicide

Lunchen kommer och därmed också ett gladare lynne! Tog min plåtlåda som jag hade haft i värmeskåpet och satte hörlurar i öronen och letade upp en harmonisk gräsplätt mitt i all fula jävla svettiga industri. Det var aldrig så behagligt som jag hade tänkt. Mest bara svettigt och bländande. Men jag kunde ju åtminstone lägga mig ner så fort jag ätit upp lunchen. Lägga mig ner med armarna under huvudet och drömma mig bort. Tänka på festivaler och härliga fina bra likasinnade tjejer och en tillvaro som inte har ett skit med sådana här jävla jobb att göra. Det är för mig ofattbart att mamma har jobbat här sedan hon fyllde 18. Men det är väl också beundransvärt. Hon lärde sig att trivas. Det blev hennes tillvaro. 07.00-16.00 fem dagar i veckan, alla veckor utom typ 5. Året runt. Trettio år. Hela livet. Ofattbart.

Lover’s Spit

”You know it’s time that we grow old and do some shit.” Eftermiddag. Snart får jag sluta. Älskar dessa tre sista timmar. De går fort, för nu är jag är jag äntligen pigg, gör några arbetsuppgifter, lyssnar på fin musik och ska snart möta upp några vänner på stranden. Jag surfar lite Lunarstorm. Kollar in några tjejer och drömmer om tvåsamhet. Älskar den texten. Nu är det tid att vi blir gamla och gör lite skit. Att man bara hänger. Tillsammans, nu är det tid. Det är något fint. Jag förstår verkligen orden.

Pitter Patter Goes My Heart

Fem i fyra slår jag av allt. Datorn, skrivaren, radion, lamporna. Sätter på mig väskan. Står redo, kollar på klockan. Snart är den fyra. Nu är jag sommarglad för en stund. För just nu, har jag ännu inte insett, att jag ska börja klockan sju imorgon bitti igen. Inte än. Nej, nu är jag bara lycklig över de lediga timmarna jag har framför mig. Nu har jag fått ro att bara vara. Att fly från oljan och gubbjävlarna. Sommar! Så jag cyklar!

Kommentera